När en idé blir undervisning – om innovationsarbete, struktur och progression

Efter våra två första inlägg har flera hört av sig med en fråga som är både rimlig och viktig: Hur gör man det här i praktiken – utan att det blir rörigt?

Av Anton Daag
Jenny Kölfors

Publicerad 6 mars 2026

(Blogg 3 av 7 i serien om InnoCarnival 25/26)

Det är en fråga vi själva ofta återkommer till. För det är lätt att tala om motivation och meningsfullhet. Det svårare – och mer avgörande– är hur arbetet organiseras så att det faktiskt blir lärande och inte bara en kreativ aktivitet.

För oss är det en avgörande skillnad. En idé är inte automatiskt lärande. Den blir det först när den undersöks, prövas, ifrågasätts och utvecklas vidare. Det är i den bearbetningen som undervisningen tar form.

Från snabb lösning till fördjupad analys

Det finns ett skede i nästan varje innovationsarbete där tempot plötsligt ökar. Någon har formulerat ett problem som känns angeläget, och lösningarna ligger nära till hands.

“Sätt bara upp fler skyltar.”
“En app löser det.”
“Bygg något nytt istället, kanske en robot.”

I förskolan kan det låta annorlunda, men energin är densamma:
“Vi kan bygga en jättestor mur så vattnet inte kommer hit.”
“Man kan lägga sand överallt.”

Det är lätt att dras med. För det är ju precis det här vi vill åt – nyfikenheten, viljan att förändra, drivkraften. Men det är också här undervisningen behöver bromsa.

Inte för att dämpa engagemanget – utan för att fördjupa det.

Vad vet vi egentligen om problemet?
Hur fungerar det i dag?
Vad bygger våra antaganden på?
Vem påverkas – och hur?

Det är ofta i det skiftet som något händer.

“Det kanske är för att marken lutar.”
“Det kanske inte handlar om att folk inte bryr sig, utan om att de inte vet.”
“Vi kanske måste fråga fler innan vi bestämmer oss.”

När samtalet börjar låta så – oavsett ålder – har arbetet tagit ett steg. Barn och elever prövar tankar mot varandra, upptäcker att första idén kanske inte håller fullt ut och inser att de behöver mer kunskap för att komma vidare. Ibland byter gruppen riktning helt. Ibland blir den ursprungliga idén mer genomarbetad.
Oavsett vilket har något viktigt hänt: arbetet har gått från snabb lösning till analys. Det är där lärandet fördjupas.

När kunskap behövs för att komma vidare

En avgörande punkt i innovationsarbetet är när barn och elever märker att de inte kommer längre utan mer kunskap. I förskolan kan det handla om att förstå hur vatten rinner eller varför en plats blir blöt. Det leder till mätande, prövande och dokumenterande – ett utforskande arbetssätt i praktiken. I grundskolan kan en idé om trygghet leda till frågor om hur beslut fattas. Då blir samhällskunskapen nödvändig. En teknisk lösning kräver förståelse för material och konstruktion. En idé om stadsutveckling kräver historiska perspektiv. När ämneskunskapen vävs in därför att den behövs, förändras relationen till den. Den blir inte ett sidospår, utan en förutsättning för att kunna ta idén vidare.

Det är här progressionen i lärandet blir synlig – i hur resonemangen blir mer underbyggda och hur argumenten vässas.

Metodboken – struktur i innovationsarbetet

Vårt metodmaterial ger stöd i innovationsarbetet. Det riktar sig främst till grundskolan, men flera förskolepedagoger har också använt det som inspiration.

Varje fas inleds med rubriken:

I det här steget lär jag mig att:

I problemfasen lär sig eleverna att använda Agenda 2030 och de globala målen för att formulera en tydlig utmaning och identifiera vilka som påverkas. I idéutvecklingsfasen tränas eleverna i att använda fantasi och kreativitet för att ta fram nya lösningar, men också i att bedöma vilka idéer som är genomförbara. De får öva sig i att vara flexibla och justera sin idé när det behövs. Det gör innovationsprocessen till en medveten lärprocess. Eleverna får syn på vad de utvecklar – inte bara vad de producerar.

Att reflektera över innovationsarbetet

På sista sidan i metodboken får eleverna arbeta i par och reflektera över hela innovationsarbetet innan de delar sina tankar i grupp.

Vad har varit roligast?
Vad har varit svårast?
Hur har vi tränat oss på att samarbeta?
Vad har jag lärt mig om mig själv som jag inte visste innan?

Det är i de samtalen som innovationsprocessens lärande blir synligt på riktigt.

“När det inte funkade första gången trodde jag att vi skulle ge upp.”
“Jag visste inte att jag vågade prata inför klassen.”
“Det blev bättre när vi lyssnade på varandra.”

Innovationsprocessen som lärprocess

En öppen innovationsprocess kan lätt upplevas som lös i kanterna om den inte ges riktning. Den behöver ledas – i förskolan genom ett medvetet utforskande arbetssätt, i skolan genom tydlig didaktisk planering. Det är inte kreativiteten i sig som avgör kvaliteten, utan hur arbetet tas om hand i undervisningen. Hur frågor ställs som fördjupar. Hur barn och elever får möjlighet att pröva igen. Hur det ges utrymme för både fantasi och analys. När det fungerar väl märks det i små men tydliga tecken: barn som återvänder till sin konstruktion för att testa en ny idé, elever som omformulerar en lösning efter en diskussion, grupper som vågar säga “vi tänkte fel – vi börjar om”.

Det är där innovationsarbete blir lärande. Och det är där vi ser – genom det pedagoger delar med oss – hur både barn och elever växer, inte bara i sina idéer utan i sitt sätt att tänka.