Nationella minoriteter i svensk skola

Flera undersökningar visar dock att kunskapen om nationella minoriteter i förskola och skola är låg. Det här blogginlägget innehåller grundläggande fakta om nationella minoriteter i skolan. Vill du lära dig mer bjuder vi in till en utbildningsdag om nationella minoriteter i förskola/skola den 4 mars. Anmäler dig gör du på denna länk!

Vilka är de nationella minoriteterna?

Sverige har fem erkända nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Dessa fem är utvalda efter av regeringen uppställda kriterier som bland annat handlar om att det är grupper med historiska eller långvariga band till Sverige, och som förenas av en religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet till sin grupp.

Någon exakt statistik kring vilka de nationella minoriteterna är finns inte eftersom registrering med etnisk tillhörighet som grund inte är tillåten i Sverige. Länsstyrelsen i Stockholm (med särskilt ansvar för frågan) uppskattar att ungefär 10 procent av befolkningen i Sverige utgörs av personer som tillhör en eller flera nationella minoriteter.

Bakgrund och historia

I samband med utvecklingen av de mänskliga rättigheterna under senare delen av 1900-talet, började Europas institutioner att se över frågan om minoriteters situation och rättigheter. Detta utmynnade bland annat i Europarådets ramkonvention om skydd för de nationella minoriteterna och den europeiska stadgan om minoritetsspråk, vilka trädde i kraft 1998 och ratificerades av Sverige år 2000. Utvecklingen av en särskild politik för nationella minoriteter måste förstås i belysning av en europeisk historia som är präglad av krig, erövringar och migration till följd av flykt och förföljelse. De grupper som nu omfattas av ett särskilt skydd har genom historien utsatts för förtryck, från diskriminering till regelrätta utrotningsförsök.

I samband med det svenska medlemskapet i EU 1995 påbörjades en omprövning av synen på Sveriges historiska minoriteter. I regeringens proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige, som lade grunden för den svenska minoritetspolitiken, står att Sveriges nationella minoriteter och deras språk ska erkännas samt att minoritetsspråken ska ges det stöd som behövs för att de skall hållas levande. Efter ett decennium av minoritetspolitik fann man att arbetet behövde stärkas genom lagstiftning. Lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft 1 januari 2010.

Den svenska minoritetspolitiken syftar till att ge skydd för de nationella minoriteterna och att stärka deras möjligheter till inflytande, samt att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Kritik har dock kommit mot att Sverige inte har vidtagit tillräckliga åtgärder, vilket har lett till en stärkt minoritetspolitisk strategi som implementerades genom lagändringar 1 jan 2019.

Sverige har också en historia av förtryck av sina nationella minoriteter och personer som tillhör nationella minoriteter i Sverige har genom historien ofta fått sina rättigheter kränkta. Det är detta minoritetspolitiken syftar till att åtgärda och kompensera för. Sverige har en lång tradition av assimileringspolitik, där Sveriges minoriteter har förväntats anpassa sig till majoritetssamhället och överge sitt eget språk, kultur och religion. Denna assimileringspolitik har inte minst tagit sig uttryck i skolan, då språkförbud och segregerade skolformer direkt har påverkat nationella minoriteters skolgång. Rasism och nationalism har på olika sätt format majoritetssamhällets uppfattningar om och handlingar mot minoriteter, vilket också har lett till att minoriteterna antingen har dragit sig undan eller övergivit sin egen kulturella identitet. En konsekvens av detta är att många judar, samer, sverigefinnar, tornedalingar och romer förlorat sitt språk. Det har också negativt påverkat minoriteternas självbild och många har erfarenhet av att inte vara delaktiga i samhället.

Förskolans, grundskolans och gymnasieskolans ansvar att elever får kunskaper om de nationella minoriteterna

Förskolan och skolan betraktas som mycket viktiga i arbetet för att främja de nationella minoriteternas språk och kultur. Att uppmärksamma är att bestämmelserna omfattar alla elever. Det är alltså inte bara skolor som har elever som tillhör de nationella minoriteterna som ska arbeta med frågan, utan samtliga förskolor och skolor förväntas göra det. Bland annat skriver regeringen såhär i sin proposition om minoritetspolitiken:

”Ökad kunskap om de nationella minoriteterna och deras del av vår gemensamma historia och vårt kulturarv är nödvändig om de nationella minoriteterna skall få respekt, förståelse och stöd i sina strävanden att bevara sin kultur, sitt språk, sin religion m.m. Det är även en förutsättning för ett ökat utbyte mellan dessa minoriteter och den svenska majoritetsbefolkningen. Regeringen anser det viktigt att alla barn i Sverige, antingen de tillhör en minoritet eller majoriteten, redan i skolan får kunskap om de nationella minoriteternas historia i Sverige och deras kultur, språk och religion samt om deras del i samhället i dag.” (Prop. 1998/99:143, s. 58-59)

I läroplanen för förskolan framgår att utbildningen i förskolan ska lägga grunden för barnens förståelse för olika språk och kulturer, inklusive de nationella minoriteternas språk och kulturer. Barn som tillhör de nationella minoriteterna ska även stödjas i sin språkutveckling i sitt nationella minoritetsspråk och främjas i sin utveckling av en kulturell identitet.

Grundskolan ansvarar för att varje elev får kunskaper om de nationella minoriteternas kultur, språk, religion och historia. Området genomgår en viss förändring i och med Lgr22. Du kan läsa mer om detta på www.skolverket.se!

I läroplanen för gymnasieskolan framgår i de centrala kunskapsmålen att skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången gymnasieskola har kunskaper om de nationella minoriteternas kultur, språk, religion och historia, vilket sedan återkommer i flera av de relevanta kursplanerna.