Nej, jag vill sitta här.

Ett barn ska lämnas på morgonen; då möter jag upp vid dörren och välkomnar hen.
Om dörren till det rummet också är öppen har jag inte bra översyn på barngruppen; jag håller den stängd.
Det där barnet har svårt att hantera vissa övergångar; då försöker jag se till att jag förbereder barnet och sen håller mig nära när det väl blir dags.
Flera barn springer runt rastlösa på avdelningen; jag drar igång en aktivitet på mattan.
Jag ser att ett barn verkar ledset; jag går fram och försöker finnas där för barnet.

(Etc. etc.) 

Vår vardag kryllar helt enkelt av beslut. Vissa beslut kräver också mer tankekraft än andra. Efter man har varit med om liknande situationer många gånger, och lärt känna de inblandade personerna (och de dig), kan mycket skötas per automatik utifrån pedagogens erfarenheter, kunskap, relationer och fingertoppskänsla.

I det här inlägget vill jag lyfta två ytterligare aspekter.

Det första är att jag tycker att vi som pedagoger (och vårdnadshavare) måste kunna ändra oss. Och stå för det inför barnen och varandra. Jag tänker på alla de där hundratals små beslut vi tar varje dag. Jag tror det kan råka bli så att man fastnar i någon slags prestige eller idé att vi vuxna alltid måste ha “rätt”. Jag är helt övertygad om att man kan behålla sina uppsatta ramar, rutiner och fortsatt ha barn som kommer lyssna på dig och varandra – även om du ändrar dig ibland och visar det för barnen. Jag lyssnade på en intressant presentation på jobbet i fredags angående bland annat vikten av konsekventa pedagoger och gränssättning. Det här inlägget ska förstås som ett tillägg till dessa idéer och står inte i motsats. Det här handlar om att visa att vi också är människor som ibland tar fel beslut, som lyssnar in och ändrar sig när det visar sig att någon annan hade ett bättre förslag. Det spelar ingen roll om det är en kollega eller barn som står för det. 

Här kommer ett exempel: 

Ett barn hade hittat ett papper med bilder på fordon (och TAKK-tecken) som vi skulle sätta upp på väggen. Han rörde sig snabbt runt på avdelningen med det och när jag upptäckte det var min tanke att det skulle antagligen resultera i att han skulle råka skrynkla ihop pappret så vi inte kunde använda det. Jag sa då till honom att sätta sig vid bordet där de andra utskrivna bilderna fanns om han ville titta på pappret. Han lyssnade på mig men satte sig istället 1 meter från bordet på en liten låda och fortsatte studera pappret. Jag vet inte varför men något i mig, kanske hade jag för många bollar i luften vid det tillfället, gjorde att jag återigen upprepade att han skulle behöva sätta sig vid det där bordet om han ville titta på det där pappret.

“Nej, jag vill sitta här” svarade han helt lugnt.

Någonstans här hann mitt logiska tänkande ikapp mig; han hade faktiskt lyssnat på mig, han visade att han skulle vara rädd om pappret men att han hellre satt på den där platsen.

“Ah okej, ja det går såklart bra!” blev nu mitt svar.

Jag kunde fortsätta med det jag höll på att göra och han satt där en stund å lugnt tittade på bilderna.

Det är sådana här situationer jag tänker att detta handlar om. Hade jag en tredje gång försökt förmå honom att följa de exakta direktiven jag kom med så hade det kanske kunna resultera i att han tillslut blev arg istället och istället skrynklade ihop det där pappret. “Varför håller Alex på egentligen? Sluta stör mig! Jag gör ju som han vill! Det spelar väl ingen roll var jag sitter!”

Tur att jag bara behövde några få sekunder för att förstå vad som hände och kunde bromsa i tid. Om vi nu bortser från att detta bara handlade om ett litet papper (som också går att skriva ut igen) tänker jag att det ändå sätter fingret på situationer som vi ibland kan hamna i. Där vi säger en sak och sen fastnar i att det är det som sen måste gälla. Ibland är det så till 100% att vi måste stå fast, men ibland är det verkligen inte så. Vi måste också kunna backa bandet, erkänna för barnet (eller kollegan) att vi hade eller gjorde fel. Risken att vi tar fel beslut eller gör saker vi sen ångrar ökar mycket i situationer som är stressiga. Men även kring dessa kan vi återkomma till de inblandade efteråt och förklara varför vi tror det blev som det blev. 

Jag tänker med detta att det är en vinst att barnen får med sig att det inte är bara de vuxna som får komma med lösningar och att deras problemlösningsförmåga blir bekräftad och uppmuntrad. Att man oavsett om du är ett barn eller vuxen får ändra sig istället för att låsa fast sig i positioner och skyttegravar.

Den andra aspekten handlar om att ge bekräftelse till barnet att det var bra att hen stod upp för sig själv och sina tankar/behov. Jag tänker också att det är lätt hänt att barn oftast får bekräftelse och positiv feedback när de gör något som vi tycker är bra och/eller när de följer våra instruktioner/önskemål. Och det är ju rätt förståeligt att det blir så och något i sig som inte är något dåligt (även om en normkritisk blick är nödvändig att ha med sig). Men jag tror vi också behöver hitta ett ben till att stå på. Att även i lägen när barnen gör motstånd mot oss och/eller vissa regler och argumenterar emot så kan det också vara ett skäl för att ge bekräftelse och positiv feedback.

”Vad bra att du sa vad du tyckte om X, men som jag har sagt tidigare går det inte pga Y.”

”Jättebra du berättar vad du tycker om Z, ska vi testa göra N idag istället?”

”Nämen du har rätt, tack för du sa vad du tyckte. Vi gör det senare.”

Alltså att vi som vuxna fortfarande tar ansvar för situationen och är redo att hålla fast i vad vi tror är bäst (om vi har kommit fram till att det är befogat), men också att vi ger dem en bekräftelse att det är bra att ifrågasätta/vädra sina tankar. Ibland får deras protester och tankar en större påverkan, ibland inte lika mycket men vi försöker se till att de får bekräftelse i att det är bra att man inte bara köper allt utan också att man kan och uppmuntras vara delaktig i diskussioner och beslut.

Det här kan vara ett förhållningssätt som kan hjälpa till att forma en kommande generation, som förutom att de kan bära med sig värdet i att följa gemensamma beslut, lyssna på och ta hänsyn till andra; också kan få med sig erfarenheter och utvecklade förmågor som gör att de vågar ifrågasätta de med mer makt, behålla ett kritiskt öga och möta framtidens problem med självförtroende och styrka.