Om forskningen och dess relevans

alt=””
Professorn i företagsekonomi vid Lunds universitet, Mats Alvesson, får ofta ta plats på drakarnas debattsidor och skriver där ibland svepande och populistiskt om skola och pedagogik som vetenskaplig disciplin.

Han har efterlyst mer av tävlan, nivågruppering och resultatstyrning och tycks vara en varm förespråkare av New Public Management i den offentliga sektorn. I en artikel i Sydsvenskan för ett antal år sedan föreslog han exempelvis att ekonomiska belöningar skulle delas ut till skolor ”som är klart över snittet” och att ”de sämsta skolorna” skulle läggas ner och att all personal där skulle avskedas och tvingas att ”söka jobb i konkurrens på nytt” (SSD 2010-10-18).

I lördags gjorde Alvesson återigen, den är gången på Dagens Nyheters debattsida och i sällskap med sociologen Roland Paulsen, ett utfall som nu riktade sig mot vetenskapens nytta och relevans för samhället i stort (DN 2017-09-09). Föga förvånande ställdes den retoriska frågan: ”Har den allt tätare examinationen av doktorer i pedagogik bidragit till förbättrade skolresultat?” Det är alltså ingen slump, med tanke på Alvessons tidigare debattartiklar, att just pedagogiken pekas ut som särskilt introvert och verklighetsfrämmande.

Den dominerande strömningen inom pedagogiken som forskningsfält och förmodligen också i många andra human- och samhällsvetenskaper vänder sig med hänvisning till vetenskap och beprövad erfarenhet starkt emot den kunskapssyn och marknadifiering av skolan som Alvesson förespråkar. Det är därför inte förvånande att pedagogiken återigen hamnar i skottgluggen för populistiska företagsekonomiska kanonader. Många som är verksamma inom skolans värld menar att det snarare är hetsen, marknadstänkandet och resultatstyrningen som hotar det viktigaste uppdraget – nämligen att med eleverna i centrum skapa förutsättningar för kunskapsprocesser, bildning och lärande. Ett sådant uppdrag kan inte enkelt inordnas i en simpel företagsekonomisk leveranskedja eller mätas i ett kliniskt flödesschema.

Det finns naturligtvis all anledning att diskutera hur klyftan mellan forskarsamhället och samhället utanför universiteten ska överbryggas, men det är verkligen inte någon ny problemställning och det kommer förmodligen alltid att finnas ett sådant spänningsfält. Det kanske till och med är fruktbart att det finns där.