Räkna med kollegialt lärande

I inledningstalet pratade Peter Nyström från NCM (Nationellt Centrum för matematik) om en av de första biennalerna som hölls 1982. Temat för den var ”Matematik – ett glädjeämne för alla”. Jag tänker, med tanke på PISA-resultat och elevers uppfattningar om matematik, så kan vi väl konstatera att trots alla matematiklärares entusiasm (!), så kanske inte matematik är riktigt alla elevers favoritämne. De sista dagarna har jag dock funderat mycket över om inte matematik ändå är på väg att bli ett ämne som didaktik/metod-utvecklingen inom andra ämnen kommer att ha stor glädje av (och då kan det ju åter bli just ett glädje-ämne!)

Ta till exempel matematiklyftet. Denna stora satsning på kollegialt lärande gav en strukturerad modell för hur lärare tillsammans kan utveckla sin undervisning. När jag arbetade som handledare i matematiklyftet var det många lärare i andra ämnen som var nyfikna på allt det spännande matematiklärarna gjorde. Samma modell finns nu i Läslyftet och jag tänker att den visar på en möjlig väg framåt för hur vi kan tänka kring skolutveckling.

Vad tar jag då med mig från matematikbiennalen? Jag vill berätta om två föreläsningar som speciellt inspirerade mig, och som fick mig att tänka att 1+1 ibland blir mer än 2!

En föreläsning som jag tror att alla matematikkollegor i stan är nyfikna på handlade om ett nytt bedömningsstöd för muntliga prov. Det nya förslaget kommer från Umeå universitet och innebär att elever istället för en matematikuppgift får ett matematiskt begrepp att förklara, förtydliga, koppla till närliggande begrepp, kommunicera om, och koppla till verkligheten. På så sätt kan läraren bedöma elevers matematiska begreppsförmåga, kommunikationsförmåga och relevansförmåga.

Det jag tänker är bäst med detta system är att begreppförmågan dras fram i ljuset. Till bedömningsstödet hör nämligen begreppsordlistor för alla de ”viktigaste” begreppen i kurserna, och för att eleverna ska bli duktiga på att arbeta med begreppen krävs ett kontinuerligt samtal i klassrummet kring begrepp och kommunikation av begrepp – något som ibland glöms bort i allt räknandet. Jag tänker att begreppslistorna även är ett bra stöd i språkutvecklande ämnesundervisning. Modellen ligger just nu på utvärdering hos Skolverket, men jag hoppas att den kommer att slå igenom!

Den andra föreläsningen jag speciellt fastnade för var ett exempel på ett upplägg kring kollegialt lärande från Katedralskolan i Uppsala. I en tid där administrativa uppgifter ibland konkurrerar med tid för planering/undervisning tänker jag att Katedralskolans tanke om att ”alla möten på en skola borde handla om elever lärande” är väldigt tänkvärd! Och på ett sätt självklar, för hur ska det annars vara? Katedralskolan har dragit ner på programlagsmötena, och istället infört utvecklingsgrupper som självständigt och med kollegialt lärande som metod, utvecklar sin undervisning för att eleverna ska lära sig mer. Grupperna skapas ämnesvis och väljer själva vad de vill fokusera på.

De träffas 90 minuter varannan vecka. Allt deras arbete knyts ihop med det systematiska kvalitetsarbetet. Spännande! Jag tänker att vi också måste göra så – fundera över vilka processer som faktiskt leder oss framåt. Parallellt med detta måste vi våga ”räkna” lite på resultaten och utvärdera vad som händer i klassrummen. Ja, apropå ”räknande” så kom jag tillbaka till min koppling till matten nu igen! Jag menar emellertid inte att vi bara ska ”räkna” med vanliga siffror när vi tittar på det kollegiala lärandet och elevers resultat. I matematiken finns ju även komplexa tal – och vissa processer behöver studeras ur ett komplexitetsperspektiv och utvärderas kvalitativt istället för kvantitativt. Vi kan även tänka på dem som imaginära tal… undrar vad det skulle kunna betyda här? Att vi måste använda vår fantasi och våga prova nya saker kanske?!

/Marie Sjöblom

Lektor i kollegialt lärande (på 50%) och lärare i matematik/programmering (på 50%).