Reflektioner kring handledning av ögonblicksforskning i ”coronatider”

I gruppen syftar vi också till att så normkritiska frön i mötet som kan leda till att öka inkludering, utveckling och professionalitet. För mig handlar det om att skapa närhet och närvaro i varandras kunskap. Visst handlar det om dialogen som skapas men huvudfrågan är att förstå och bli förstådd av andra pedagoger och synliggöra den nya kunskap som växer fram. Här krävs en didaktik som möjliggör det och av mig som handledare krävs en närvaro i varje deltagares talutrymme, där gester, miner och kroppsspråk också interagerar med olika material som vi använder i handledningen. Jag menar att den här interaktionen med material öppnar upp många gånger till nya reflektioner och ny kunskap som spelar en viktigt roll i mötet med varandra. Allt detta är inte lätt att uppnå varje gång i fysisk handledning men det är det som vi strävar efter.

Många nyanser i virustid?

Den virtuella världen möjliggör att vi kan fortsätta med verksamheten men kan jag/vi nå den kvalitativa subjektiviteten i den relationella pedagogiken?

Många gånger speglas asymmetriska relationer i mötet. Hur kan jag skapa ett digitalt möte, dela upp handlingsutrymmet och behålla en relationell pedagogik där emotionell, kognitiv och social dimension upplevs i mötet?
I boken ”Relationell pedagogik” (Dahlbeck,Westlund, 2019, s. 29) skriver professor Sven Persson att ”Linder (2018) lyfter fram den kraft som ligger i det mänskliga samspelets känslor. Hon formulerar det på följande sätt: ”Det relationella förhållandet är framför allt fenomenologiskt, det vill säga en upplevelse, ett tillstånd, en känsla, en reaktion, ett medium för glädje och smärta”. Linder, 2018. S. 15)””.

Jag funderar och söker efter lösningar på hur vi kan ha handledning i den virtuella värden och beröra den kvalitativa kärnan som Sven Persson kallar brännpunkten. Han fortsätter och skriver att ”De pedagogiska relationerna är i hög utsträckning kroppsliga och i mindre utsträckning verbala- Varför är det så? En förklaring är att tolkningen av våra intentioner i hög grad utgår från våra kroppar. Likaså att vi uttrycker våra intentioner och viljan kroppsligt innan de verbaliseras” (Dahlbeck,Westlund, 2019, s.29).

Mina reflektioner nu under rådande omständigheter i ”coronatider” leder mig till att undersöka vidare och kanske upptäcka nya normer och maktrelationer som reproduceras i mitt eget förhållningssätt och handledningsupplägg.
Kanske kommer jag att synliggöra ännu mer det lilla i det stora som jag strävar efter i ögonblicksforskning?
Kanske har någon form av ”pedagogik-virus” trängt in i mitt nuvarande handledningsupplägg utan att jag har noterat det?
Eller blir det jag i de nuvarande omständigheter i omvärlden får utveckla att fånga det stora i det lilla under pandemins tid