Resa till Polen med Malmös gymnasieskolor

Syftet med resan var att eleverna skulle lära sig mer om judiskt liv, om antisemitism och Förintelsen. Resan gick till Warszawa och därifrån gjordes en dagsutflykt till den lilla byn Jadow och till minnesplatsen för förintelselägret Treblinka.

De som gjorde resan var alltså elever och lärare från flera gymnasieskolor; Agnesfrids gymnasium, Universitetsholmens gymnasium, Malmö Borgarskola, S:t Petri skola, Malmö Latinskola, Heleneholms gymnasium, Pauliskolan och Malmö Idrottsgymnasium. Förhoppningen var utöver huvudsyftet att skapa band mellan skolorna. Låta elever med olika bakgrund och intressen mötas i ett gemensamt sammanhang. För lärarna blev detta särskilt meningsfullt. 

Före resan träffades lärare och elever på fyra förseminarier för att få möjlighet att sätta in de platser, människor och händelser som de skulle möta i ett större sammanhang. Det första seminariet handlade om judiskt liv i Europa före Förintelsen och om judisk identitet. Under det andra seminariet fick lärarna besöka judiskt kunskapscenter i synagogan och göra deras workshop om Förintelsen och antisemitism. På det tredje förseminariet studerade resenärerna antisemitismens utveckling och uttryck. Det sista seminariet handlade om Förintelsen och återgav hur folkmordet på judarna uppkom, utvecklades och slutade.

Rundvandring i Warszawa

Efter ankomst åkte gruppen till POLIN-muséet (Museum of the history of Polish Jews) där gruppen fick en guidad visning. Muséet följer de polska judarnas historia från deras ankomst under medeltiden fram till idag. 

Den första heldagen handlade om det judiska Warszawa före kriget och hur livet förändrades under nazisternas ockupation. Att söka efter det judiska Warszawa är svårt eftersom staden förstördes helt i kriget. Nazisterna var särskilt måna om att utplåna byggnader kopplade till det judiska. Under gettoupproret 1943 i Warszawa brändes hela gettot ner och den stora synagogan på Tlomackigatan sprängdes. Detsamma gäller kulturen. De som bar kulturen finns inte mer och det har resulterat i att många delar av den östeuropeiska judiska kulturen har försvunnit.

Krochmalnagatan 46

I nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers böcker framträder Krochmalnagatan som ett centrum för judiskt liv. Inte för den lilla gruppen ekonomiskt framgångsrika judar. De flyttade till finare kvarter. Nej på Krochmalna bodde arbetare, hantverkare och butiksägare. Idag finns bara två byggnader kvar. Detta blev därför en naturlig plats att börja guidningen på.

”Allt var som förr. Unga pojkar med kepsen neddragen i pannan stod och pratade och viskade i grupper. En skara ynglingar spelade på lotteri; de drog nummer ur en påse, snurrade på en trätupp och vann en tchaste, ett friterat bakverk överdraget med choklad.”

(Ur Singers roman Avskum)

De flesta som bodde på Krochmalnagatan var fattiga affärsidkare eller arbetare, men det fanns också mycket lärt folk bland dem och även sysslolösa gatpojkar och brottslingar, folk från den undre världen.

(Ur Singers självbiografi En dag full av glädje)

Krochmalnagatan 92

Gruppen gick nu österut för att för första gången få  möta läkaren, författaren och pedagogen Janusz Korczak. Korczak var barnläkare och såg det som sin livsuppgift att arbeta för barns rättigheter och utvecklade en vad vi idag skulle beskriva som relationell pedagogik. Han skrev också barnböcker av vilka Lille kung Mattias är den mest kända. Korczak blev 1912 föreståndare för ett judiskt barnhem i Warszawa där han kom att bo tillsammans Stefania Wilczynska. Tillsammans tog de hand om föräldralösa judiska barn. Under nazisternas ockupation tvingades Korczak byta byggnad för barnhemmet flera gånger tills dess att han och barnen slutligen tvingades till Umschlagplatz varifrån de skickades till Treblinka och mördades.

Att kräva att någon annan ska förse dig med färdiga tankar är som att be en främmande kvinna föda ditt eget barn. Det finns tankar som bara kan födas ur din egen smärta och just de tankarna är de värdefullaste. 

(Ur Korczaks bok Att uppfostra ett barn) 

Siennagatan 55

Nästa stopp för gruppen var vid en av de platser där det fortfarande finns en rest av den mur som nazisterna lät bygga mellan den ariska sidan och gettot i Warszawa. På plats fick deltagarna bekanta sig med historikern Emanuel Ringelblum som ledde ett arbetet med att dokumentera allt som hände i gettot. Till sin hjälp hade han författaren Rokhl Auerbach och flera andra. De skrev dagböcker och samlade brev, kvitton och tidningar. Allt lades i stora metallbehållare och grävdes ner. Det var Rokhl Auerbach som genom att hon överlevde efter kriget kunde visa var material fanns begravt. Materialet kallas idag Ringelblumarkivet.

Nyligen har människor dött i en hastighet av 150 människor per dag [—] och dödligheten bara ökar. De döda begravs under natten mellan kl 1 och 5, utan svepning, bara vitt papper och i massgravar.

(Ur Ringelblumarkivet)

Krakowskie Przedmieście 1

På institutionen för klassiska språk vid Warszawas universitet fick eleverna (lärarna fick snällt vänta på café eftersom det var för trångt) möta poeterna och vännerna Julian Tuwim och Zuzanna Ginczanka. De skrev båda på polska och hade en kärlek till den polska kulturen men utsattes för hat på grund av sin judiska bakgrund. Zuzanna Ginczanka fick avbryta sina studier efter att hon upplevt utstuderade antisemitiska kränkningar. Hon slog igenom med sin första och enda diktsamling Om kentaurer 1936. När tyskarna invaderade befann hon sig i Östra Polen. Hon stannade där men fick åter fly när nazisterna anföll Sovjetunionen. Hon hamnade slutligen i Krakow där hon mördades av tyskarna 1944. Eleverna läste och analyserade Ginczankas dikt Jakten. 

Jägarna rusar ner i forntiden,/där vittring växer och spåret svartnar, /Bak i det förflutnas snår med myrans envishet, /Det är mormor de letar efter, /mormor-judinna. /Hela världens gamla judemor, /mormor till bitter fiende och till god vän /och när de fällt henne som en hind /Blås i zurnas, trumpeter, horn och iväg att spela!

(Ur Ginczankas dikt Jakten)

Gettoupproret

Under eftermiddagen följde vandringen samma väg som Korczak och hans barnhemsbarn gick, från Świętokrzyskagatan till Umschlagplatz där tåget mot Treblinka väntade dem.

På Krasińskichplatsen vid monumentet över gettoupproret fick lärare och elever höra om hur tyskarna i januari 1943 påbörjade de sista deporteringarna och hur dessa kom att bli signal till de judiska motståndsgrupperna att agera. Den 19 april skulle gettot tömmas men de tyska soldaterna möttes av molotovcocktails och kulor. Det sista förtvivlade motståndet lyckades överraska tyskarna men var i längden dömt att misslyckas. Tyskarna brände helt enkelt ner husen med människor kvar inne och försökte de fly, sköts de. 

På en balkong på tredje våningen i det brinnande huset stod en kvinna och vred sina händer. Hon försvann in i huset och ett ögonblick senare återvände hon bärande ett barn och släpande på en madrass, som hon kastade ner på trottoaren. Tydligen tänkte hon hoppa och kanske släppa ner barnet i hopp om att madrassen skulle skydda mot fallet. Med barnet i famnen börjar hon klättra över balkongräcket. Hon fångas i ett svep av kulor. Barnet faller till marken. Kvinnans livlösa kropp ligger kvar draperad över räcket.

(Ur Vladka Meeds självbiografisk On both sides of the wall)

Gruppen fick både se platsen för det sista motståndet på Milagatan 2 och slutligen minnesmonumentet på Umschlagplatz. Här avslutades rundvandringen med musik, Hirsch Glicks hyllning till upproret från 1943. 

Zog nit keyn mol, az du geyst dem letstn /veg, /ven himlen blayene farshteln bloye teg. /Kumen vet nokh undzer oysgebenkte sho, /s’vet a poyk ton undzer trav: mir zaynen do!

Never say that you’re going your last way /Although the skies filled with lead cover blue days /Our promised hour will soon come /Our marching steps ring out: ’We are here!’

(Hirsch Glick, Zog nit keyn mol)

Jadow, judisk liv på landsbygden

Den andra dagen åkte elever och lärare med buss till den lilla byn Jadow öster om Warszawa. Den judiska befolkningen i Jadow ökade under 1800-talet tills judarna var fler än de kristna. Judarna hade tidigare inte haft rätt att äga mark och även om detta nu förändrades så var det främst polacker som var bönder i Jadow. Judarna arbetade med hantverk och handel och fick lättare att anpassa sig till när den industriella revolutionen slog igenom. Judar i Jadow kom framförallt att ta arbete i den spirande textilindustrin. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hade byn en välmående judisk befolkning med flera grupper representerade. Där fanns ortodoxa judar, reformjudar, chassider, socialister och sionister. När Polen efter första världskriget blev självständigt fick judarna det sämre. 

Efter första världskriget med etablerandet av en självständig polsk stat försämrades situationen i shtetln. Antisemitism spreds och judar förlorade sina uppehällen. Snart kom skoningslösa skatter att driva judar till ett liv i fattigdom. Jadows romantiska era var över.

(Yakov Minski i Jadows Minnesbok)

När tyskarna kom till Jadow etablerade de här som på så många andra ställen ett getto och synagogan brändes ner. Svält, tvångsarbete och övergrepp blev en del av vardagen. Många judar sköts på den judiska begravningsplatsen utanför staden och de som fanns kvar i gettot fördes 1943 till Treblinka och mördades.

När lärare och elever steg av bussen i Jadow möttes de av en obehaglig överraskning. På torget stod en manshög träskulptur som var en antisemitisk avbildning av en jude, en framåtböjd man som håller i en pengapåse och har ett mynt i handen. Träskulpturen som har underskriften “detta är juden” restes 2017. Många i gruppen var chockerade över att det kunde vara tillåtet att på en offentlig plats uppföra en antisemitisk staty.

Gruppen genomförde en rundvandring i de delar av byn som tidigare varit judiska och slutligen promenerade gruppen till den judiska begravningsplatsen belägen i skogen en kilometer öster om byn. Begravningsplatsen har vandaliserats flera gånger och det lilla minnesmonument som rests är sönderslaget. Gravplatsen vittnar om den avsaknad av judiskt liv som Förintelsen lämnat efter sig. De som skulle ha skött om gravarna har mördats eller aldrig fötts. 

Besöket avslutades med en minnesstund och läsning av Tadeusz Różewicz dikt Så bra.

Minnesmärket över Treblinka

Treblinka var från början en by i östra Polen men namnet kom även att ges de två läger som nazisterna upprättade i närheten, Treblinka I och Treblinka II. Treblinka I var ett arbetsläger, medan Treblinka II var ett förintelseläger där målet var att mörda så många judar som möjligt. I Treblinka II mördades mellan 870 000 och 900 000 människor. 

Österrikaren Franz Stangl blev kommendant för lägret i september 1942. Han satte genast igång med att effektivisera och förbättra Treblinka (utifrån ett nazistiskt perspektiv). De som kom med tågtransporterna skulle invaggas i lögnen att de inte skulle mördas. Ett stationshus byggdes för detta ändamål med en påmålad klocka och påhittade tidtabeller. Treblinka skulle likna en liten järnvägsstation vilken som helts. Fångarna skulle övertygas om att de enbart stannade för att tvätta sig och byta tåg. Stangl var framgångsrik och lägret hade en fasansfull kapacitet. Stangl själv menade att Treblinka kunde mörda 25 000 människor per dygn.

Den 19 oktober 1943 ansåg nazisterna att Treblinka hade spelat ut sin roll eftersom de flesta av Polens judar var mördade. Gaskammarna monterades ner och alla spår av verksamheten undanröjdes. Idag finns på platsen ett stort minnesmärke bestående av 17 000 stenar. De större stenarna representerar judiska samhällen i Polen. Stenarnas mängd tros syfta på Treblinkas fruktansvärda effektivitet där 17 000 kan ha varit det hösta antalet människor som avrättats på ett dygn.

Besöket på Treblinka började med en rundvandring där elever och lärare skulle frammana lägrets utseende och struktur. För att få hjälpa gruppen till förståelse av platsens verksamhet användes både skildringar av Franz Stangl och vittnesskildringar från de få som lyckats fly lägret.

Det finns bara ett enskilt judiskt offer som nämns på någon av stenarna och det är Janusz Korczak. Gruppen tände två gravljus vid hans sten och höll en tyst minut. En berättelse fick här sitt tragiska slut.

En av deltagarna, Peter Vig, från Malmö Borgarskola berättade för gruppen om sin pappa som överlevde Auschwitz men förlorade hela sin familj. I skenet från facklor berättade Peter både om hur upplevelsen hans pappa bar med sig var ett livslångt trauma men också hur den påverkat honom själv. Han avslutade med att berätta om sitt engagemang i att arbeta mot hat och diskriminering och fastslog hur viktigt det är att agera hur svårt det än kan kännas.

Alla var djupt berörda av Peters starka berättelse när gruppen återvände till bussen för att åka tillbaka till Warszawa.

 

Judiska begravningsplatsen i Warszawa

Resans avslutning hölls på den judiska begravningsplatsen i Warszawa. Begravningsplatsen byggdes i slutet på 1700-talet för att ersätta de många små judiska begravningsplatser som fanns runtom i Warszawa. Det är en vacker plats som tyvärr haft perioder av förfall av samma skäl som begravningsplatsen i Jadow. De som skulle ta hand om platsen är döda eller har aldrig fötts.

I den kalla decembermorgonen talade eleverna om hjälparna, de som med risk för eget liv valde att rädda judar undan Förintelsen. Diskussionen fördes både utifrån ett individuellt och nationellt perspektiv, både Irene Sendler och Albanien lyftes som exempel. Albanien var det enda landet som efter andra världskriget hade fler judar innanför sina gränser än före. De albanska muslimerna gömde judar uppe i bergsbyarna och tog ett kollektivt ansvar för att nazisterna skulle hållas ovetande. Vad är det som gör att vissa människor i stunder av kris väljer att agera? 

Eleverna bekantade sig därefter med judisk gravsymboler som lejonet, det avbrutna trädet, vattenbäraren och boken. Samtalet kom att landa i vad som är en människa, vad som skapar vår egen identitet och att människor har rätt att själva definiera sin identitet.

Röster om resan

Hur upplevde eleverna resan? Nedan har vi samlat några röster från efterseminarier och utvärderingar gjorda på pedagogisk inspiration.

Om förseminarierna skriver en elev:

Jag tyckte de förberedande var ett bra sätt att få en bättre förståelse när vi väl gjorde resan. Man förstod snabbare hur saker hängde ihop.

Att vi ägnade ett helt seminarium åt antisemitism var uppskattat av eleverna:

Det som jag tyckte var mest intressant var att vi gick så långt bak i antisemitismen. I skolan får man mest lära sig om att det var en orsak till kriget men inte så mycket om själva antisemitismen, var den har sitt ursprung, hur den tar sig till uttryck osv

En annan elev lyfter också seminariet om judisk historia:

Det gav en grundlig och tydlig inblick kring vad antisemitism är samt hur det sett ut genom åren, man fick även lära sig om den judiska kulturen och historian vilket gav en större förståelse.

Om rundvandringen i Warszawa säger en elev:

Det var häftigt att få lära sig så mycket nytt och man fick en ordentlig inblick i hur judar har levt. Vi fick se många historiska och viktiga platser vilket var intressant. Det som gjorde det ännu bättre var att vi inte bara gick förbi platserna utan att vi stannade och fick lära oss mer om platserna på djupet, genom att bland annat lyssna på Björn men också genom att göra egna övningar och kolla på bilder från den tiden

En annan elev tyckte särskilt om diktläsningen på Warszawas universitet:

Jag tyckte extra mycket om att få höra om Zuzanna och Julian, då poesin vi fick läsa verkligen talade till mig. Det var både intresseväckande och upplysande att få analysera den gömda meningen i poesin vi läste. Och jag skulle gärna läst och analyserat mer poesi för att få ännu bredare perspektiv.

Det som berörde eleverna mest var dock resan till minnesmärket över Treblinka:

Det var den dagen som var mest känsloladdad. Det var jobbigt att se platserna, men samtidigt så otroligt viktigt. Vi fick lära oss jättemycket. 

Treblinka var det mest minnesvärda under hela resan. Direkt när vi kom dit fanns en tung stämning i luften och man kände direkt att det var en plats där något hemskt utspelat sig. På samma sätt som rundturen i Warsawa förklarade Björn med inlevelse som en historia och man fick lätt att sätta sig in i vad som hade hänt där. Att där även tändes olika ljus gjorde det ännu mer känslosamt.

Att verkligen få besöka en historisk plats stärker upplevelsen av autencitet att detta verkligen hänt.

När vi var på minnesplatsen för Treblinka blev allt så mycket mer verkligt än det man läst om i skolan, det var en ögonöppnande erfarenhet och fint att se folk enade runt elden. Den mest rörande och känslomässiga stunden under hela dagen var att få höra en personlig erfarenhet återberättad av Peter och jag skulle gärna lyssnat på fler återberättade erfarenheter.

och resan till Treblinka var väldigt rörande när man med bla stenarna som representerade byar och människor fick en mer konkret bild över utsträckningen av dödandet.

Resan i sin helhet har resulterat i större förståelse och insikt kring situationen för judar och andra minoriteter:

Resan var otroligt känsloväckande och inspirerande och berikade mitt sinne kring judisk historia och väckte även ett intresse för att lära mig mer. Jag tyckte resan spelade en stor roll i att hjälpa mig förstå hur långt minoritetsförtryck kan gå, samt hur man som minoritet kan ha haft svårt att öppet kunna vara den man är.

En elev menar att resan även har gett en större självinsikt:

Under resans gång fick jag lära mig en hel del om mig själv också, som en del av en minoritet är livet inte alltid enkelt och därför är en viktig lärdom, jag kommer ta med mig, att vara stolt över den jag är och inte låta någon ta det ifrån mig.

Hur viktigt det är att agera tar en annan elev med sig från resan:

En annan lärdom jag kommer ta med mig är att göra allt jag kan för att hjälpa andra, även om det inte verkar vara till stor hjälp kan till och med det minsta lilla ha en påverkan på en person.

Att resan byggdes utifrån enskilda människoöden lyfter en elev:

Det var en väldigt bra röd tråd genom resan, det trappades hela tiden upp och följde en kronologisk ordning. Att man fick följa specifika personer gav även än känslomässig anknytning vilket resulterade i att man fick ännu starkare känslor och en ännu djupare inblick i vad som verkligen hände, och hur hemskt det verklig var.

Samtliga elever uppskattade att få träffa elever från andra skolor:

I början tyckte jag att det var lite ”läskigt”. För jag exempelvis kände ingen, inte ens de från min egna skola. Men som tur va så lärde jag känna en del väl nere i Polen som blev bra vänner. Men tycker det är kul i stort att få lära känna människor och då även personer från andra skolor.

Jag tyckte det var jättebra, eftersom alla är olika med olika tankar och synpunkter får man massa olika synvinklar och tankar som man själv inte tänkt på in. Vi kan tillsammans dela våra tankar med varandra.

Det roligaste med resan var att få göra det i så stor grupp, gemenskapen vi hade som grupp gjorde resan mycket mer fantastisk och det var så inspirerande att framförallt få höra andra elevers tankar men också att få umgås med alla både på dagarna och kvällarna.