Rörig ADHD-unge, hjärtlöst autistisk eller rörelsehindrad utan känslor …. är det en sådan som du är?

SKÄRP DIG! Jag blir så trött på dig! Trött på att hämta dig i korridoren, trött på att se din lathet, att du inte bryr dig. Ditt ständiga gungande på stolen gör mig galen och nu kommer du för sent igen! Du borde vara någon annanstans! NÅGON ANNAN borde ta hand om dig…. Vem är någon annan? Var är någon annanstans? Och vilken någon har rätt att veta hur du är, vad du känner och vilken typ av människa som bor inom dig?

En röd prick i elevhälsans protokoll, röd i alla ämnen. Den röda stoppsignalen år efter år som om den fastnat där likt dragkedjan i en ullig kofta som måste slitas loss för att kunna glida vidare i sitt spår.  För vissa barn är vardagen i skolan som en ullig tröja i en dragkedja, tvärstopp! Jag nickar, håller med och fyller i den röda färgen. Jag använder ord som svag, oflexibel och impulsstyrd.

Kanske är det just jag som är den ulliga koftan som fastnat i denne elevens liv – som inte förstår vilken kraft som krävs för att ta sig till skolan, vilken energi det går åt till att hejda den rastlöshet som spritter i kroppen som gör en så galen, att en kastad stol är en bisak i sammanhanget. Att bli utskälld, bli kallad lat och ”skärpa sig”. Om den röda eleven kunde skärpa sig hade denne med all min säkerhet inte varit röd. Istället lägger sig den ilskna, hotfulla och eldiga färgen sig som ytterligare ett lager av sorg och panik på ett berg som byggs inom en. Kanske behöver vi i våra ulliga koftor bestiga detta berg för att förstå, och då kanske vi kan utesluta orden ”kom igen, du kan bättre än så”?

Det luktar illa! Vem har bajsat? Kanske inte något vi till vardags frågar vem som helst. Men en vardag i en rörelsehindrads värld kanske just det yttrandet är vardagsspråk. Möjligen någon mer än jag som hade blivit förnärmad, kränkt och ledsen av en rynkad näsa, ögon som uttrycker avsky och en hög stämma som konstaterar att du har minsann bajsat på dig. Det är inte av elakhet det sker, utan kanske för att vi ibland kan glömma människan bakom bajset i blöjan. Vi vet inte om den rörelsehindrade eleven på fjorton jordsnurr känner sig som, och är den mest coola, fräcka och kanske är hen den smartaste du mött?

För det är fysiskt omöjligt för denne att visa dig det. Men jag tänker att vem du än är eller vilken funktionsvariation du än lever med så klappar ingen i händerna och gör vågen för att alla i rummet får veta att du bajsat på dig. I denne elevs sammanhang är bajset i byxan lika sorgset, frustrerande och skämmigt som den röda färgen i måluppfyllelsen för den som kämpar varje dag med att gå över tröskeln in i klassrummet utan att gå utanför vad normen säger att man ska.

På något sätt har vi behov av att dela in oss människor i olika kategorier. Det är de med ADHD eller autism som vi vill tro är på ett visst sätt. Lite som att alla med glasögon är exakt samma människor? Jo minsann, alla människor med glasögon måste älska mjukglass för det gör jag, det måste sitta i den nedsatta synen? Eller att alla med flerfunktions hinder tycker att grå färg är det snyggaste som finns på rullstolen. Vad händer om jag tycker lila är den vackraste färg som finns, men inte kan säga de? Då får jag lydigt rulla fram i min gråa rullstol för någon annan tror sig veta att det är en snygg färg för alla rullstolsburna? En diagnos på ett papper säger inget om människan bakom bokstavskombinationer och medicinska, ibland obegripliga begrepp. Men de kan ibland göra att vi i alla fall kan försöka att förstå, vi kan försöka att knäppa upp de ulliga koftorna som smiter åt i halsen och vi kan pysa ett kunskapskrav eller två. Vissa stunder tänker jag att vi borde pysa och pausa oss själva ibland. Kanske ta en elev i dess hand och på riktigt försöka förestå hur vi kan hjälpas åt att ro dennes båt i hamn.