Ska vi läsa lättlästa texter?

På bokmässan i år diskuterade Sara Löwestam och Annelie Drewsen, båda författare av lättlästa romaner, hur de tänker sig att man ska läsa deras böcker och varför. Lättläst har länge varit ifrågasatt och om du läst Hajer och Gibbons vet du säkert att förenkling av texter medför en utarmning av innehållet och att en nedåtgående spiral startas.

Antalet svåra ord blir färre, sambandsmarkörer plockas bort och texter blir kortare då exemplifieringar och beskrivningar försvinner. Detta bidrar till att texten oftast blir svårare att förstå än den längre ursprungstexten. Vi gör alltså eleverna en björntjänst! Hajer och Gibbons menar också att vi signalerar låga förväntningar på eleverna om vi presenterar lättlästa texter för dem. Forskning visar att just höga uttalade förväntningar kan vara avgörande för en god kunskapsutveckling. Att kunna läsa och förstå text är dessutom varje medborgares rättighet för att kunna delta i samhällslivet eller i det offentliga samtalet i en demokrati. Vi måste alltså undervisa i läsförståelse och använda åldersadekvata texter utan förenklingar.

Dessa tankar medför att vi i en språkutvecklande undervisning alltid måste planera för stöttning och explicit undervisning av läsförståelse då vi arbetar med innehåll som är kognitivt utmanande för eleverna. Anna Kaya skriver i sin bok Att undervisa nyanlända att hon väljer texter och därmed planerar uppgifter utifrån den starkaste elevens behov av tankekrävande utmaning. Följden blir att mycket av planeringen ägnas åt hur den språkliga stöttningen ska se ut för resten av klassen.

Jag tänkte mycket på detta resonemang om faktatexter när jag började lyssna på Sara Löwestam och Annelie Drewsen. Hur skulle de kunna försvara sina lättlästa texter?

Författarna menar att det inte förhåller sig riktigt på samma sätt när vi läser skönlitterära texter. Kraven på en välskriven lättläst roman är höga. De måste innehålla kognitivt komplexa historier uttryckta med ett enkelt språk, menar de. Författaren måste anta utmaningen att hitta rätt ord och formulering eftersom varje ord i en lättläst bok betyder mer. Denna konst närmar sig poesin, anser Sara Löwestam. De lättlästa romanerna blir alltså inte utarmade på innehåll och svårare att förstå. De välskrivna lättlästa skönlitterära texterna kanske t.o.m. kräver mer av förmågan att läsa mellan raderna. Författarna betonar dock att elever inte ska läsa böckerna själva i första hand. Vi måste läsa högt och tillsammans menar de. Texterna får oss att prata om viktiga saker. De bidrar också till att elever kan bygga upp självförtroende och kalla sig för läsare genom att läraren planerar högläsningen och utmanande frågor till diskussionerna, menar Annelie Drewsen.

Jag ser tydligt vad som förenar kraven på läsningen av “svåra” faktatexter och läsningen av “lätta” skönlitterära texter. Läraren måste planera och undervisa kring läsningen. I båda fallen måste det finnas stöttning och interaktion i arbetet med texterna. Ingen elev får lämnas ensam med sin text. Dessutom måste texterna i båda fallen väljas utifrån elevernas erfarenheter och behov.

Text: Cristina Nordman

Läs gärna ett smakprov ur Annelie Drewsens roman Dagboken. http://www.smakprov.se/smakprov/visa/9789188291936/partner/smakprov  för att förstå hur välskriven lättläst skönlitteratur kan se ut.

Övrig litteratur:

Gibbons, Stärk språket, stärk tänkandet, 2016

Hajer, Språkinriktad undervisning, 2014

Kaya, Att undervisa nyanlända, 2016