Ska vi trolla med knäna när det inte finns resurser?

Finns ju för h-e inte en chans i världen att kunna göra sådant man vet är bra för ungarna! Och så går det också som det gör. FIXAR INTE att jobba i en verksamhet där förutsättningarna är så usla. Mitt hjärta blöder, mitt huvud värker, jag bara gråter och det blir kaos. Lyssnade på Kaliber på p1 igår. Inte särskilt lyckat i mitt tillstånd. Jag VET att det skulle kunna gå att göra bättre för eleverna, men det går inte att trolla med knäna. Det måste få kosta resurser, huvuden, hjälpmedel. Jag blir så j-a ledsen…”

Citatet från en lärare är tyvärr inte unikt. Det finns många liknande berättelser direkt från skolans verklighet i Sverige. Berättelser från lärare som ser behoven, som ser elever i behov av stort stöd och som ser alla möjligheter att skapa rätt förutsättningar för varje elev. Men som hindras av att det inte finns några förutsättningar att göra något så det kan bli tillräckligt bra. Där budgeten är så dålig eller rent obefintlig att en lärare själv ska fixa en klass på över 25 elever eller varför inte över 30 och då undervisa utifrån varje elevs behov. Lärare som förutom allt för och efterarbete har en mängd andra arbetsuppgifter som tar orimligt mycket tid. Där budgeten inte räcker till vare sig nödvändiga hjälpmedel hur mycket det än strider mot skollagen, läromedel eller den behövda handledningen som är så sällsynt i skolans värld trots att de flesta andra yrkeskategorier som arbetar med människor har det.

Hur gör vi då? Trollar med knäna? Blir sjukskrivna av utmattningssyndrom? Ger upp och söker oss till annat jobb? Fortsätter jobba men sänker kraven på oss själva och förväntingarna på eleverna just för att vi inte har något val.

Jag sökte ett jobb för något år sedan. Jag skulle ha två klasser på vardera 32 elever, oftast själv. Flera elever med olika särskilda behov och rådet jag fick var att just sänka kraven på mig själv. Att jag inte skulle kunna möta varje elev på riktigt varje dag. Sorgligt, eller hur? Jag tog inte jobbet. Då jag vet av gammal erfarenhet hur det kan äta upp en att vilja så mycket men ha så få möjligheter och hur det då blir direkt omöjligt att inte älta samma tankar hemma om och om igen om vad som skulle kunna vara möjligt.

Det är inte så här överallt. Men det verkar som att det ändå är alldeles för vanligt. Ni vet historierna om hur de stänger högstadieskola för att stadsdelen inte har pengar och låter en annan skola i samma stadsdel i stället få riktigt stora klasser. Historierna om hur det inte skrivs åtgärdsprogram eller hur de inte efterlevs, hur elever med olika särskilda behov ska klara sig utan anpassningar, hjälpmedel eller kompensationer. Historierna om hur många elever blir hemmasittare, får depressioner och aldrig blir sedda. För att inte tala om de riktigt osynliga barnen, de med stora koncentrationssvårigheter men som sitter tysta, passiva och väntar. De har inte en chans.

Så vad ska vi göra? Trolla med knäna? Vara supermänniskor som lägger ner all vår kraft på att trots allt skapa de rätta förutsättningarna för varje unge? Eller är det dömt att misslyckas? Att vi då både blir utbrända samtidigt som vi visar att vi fixar det oavsett hur dålig budget vi har, att vi inte behöver resurser. Kanske gör vi oss själva och barnen en stor björntjänst?

Jag tror vi måste titta noga på var problemet ligger. Om det är ohållbart stora klasser med behov av mer resurser, ja då är det en ledningsfråga och det är en politisk fråga. Hur man ska skapa de nödvändiga förändringarna vet jag inte men är nyfiken på vad ni andra tycker. Något måste göras… för att varje lärare ska orka och för att varje unge ska få sin rätt till bra utbildning i en trygg miljö.

Text: Linda Grann