Spela en sån, på en sån, med en sån – språkutvecklande musikundervisning

Jag säger:

– Vi ska spela en sån (tangent-fingerrörelser i luften), på en sån (pekar mot keyboardarna), med en sån (pekar på ett notpapper).

Jag stannar upp och tänker att jag håller samma nivå som när mina barn var små, när jag skulle förklara vad det var vi tittade på.

– Ti-ta… Dä… Ti-ta gagto! Sdoooo gagto!

Det översätts till ”- Titta. Där. Titta en traktor! En stor traktor!”.

På Örtagårdsskolan så har vi utmaningen att förena många språk med det svenska språket, i undervisningen. Det är många lager och nivåer på elevernas dubbla språkkunskaper, så det är viktigt att jag även kan förmedla kroppsspråk, och bildspråk. Speciellt om de ligger efter med det talade språket. Men även om jag med kroppsspråk lyckas förmedla att man ska ha en keyboard och ett papper med notanvisningar på, så betyder inte det att eleven har förstått varför.

På tavlan sitter fotografier med musiksalens verktyg och redskap. Det är bilder på det de behöver för uppgiften. Keyboarden behöver ström, så det finns ett foto på en strömsladd. Hörlurarna behöver en adapter för att kunna kopplas in i keyboarden, så det finns ett foto på det också. Och så står de aktuella ämnesord, som de behöver för att kunna kommunicera med mig, på tavlan. Från ”ackord” till ”stativ”. Men de måste fråga mig, eller svara på en fråga från mig.

Jag har fastnat för James Nottinghams ”The Learning Pit”. I en problem-lärandegrop där elever har som mål att ta sig upp ur gropen, med hjälp av kunskap, så är det lärarens uppgift att föra en lotsande dialog, genom att ställa ständiga följdfrågor till eleven.

Det ska bli en a-ha-känsla. Om man, för snabbhetens skull, ger eleven en stege så att den direkt kan klättra upp ur gropen, så har man löst problemet. Men eleven vet inte hur man skaffar sig en stege. Så om man istället inte ger eleven en stege, och frågar hur eleven hade tänkt ta sig upp ur gropen, så sätts en tankeprocess igång som hela lärandegropen handlar om. Och då kanske eleven dessutom kommer på ett annat sätt – att den kan gräva ut steg till fötterna så att den kan klättra upp på det sättet, istället för att bygga sig en stege.

En elev frågar mig:

– Måste jag ha sån? Kan jag ha pianot på den?

– Titta på tavlan. Vad heter den?

– Statvi?

– Ja, precis! Stativ. Du vill inte ha keyboarden på ett stativ. Vad vill du ha keyboarden på?

– En bord.

– Ett bord? Det kan du ha. Ett bord istället för ett stativ. Du kan flytta bordet till väggen så att din strömsladd kan kopplas in i…

Jag pekar och gestikulerar fortfarande, men nu med orden som hör till. Och nästa gång jag säger att ”ni kan välja att ha keyboarden på ett stativ eller ett bord”, så kan jag se om eleven går till keyboarden, hämtar en strömsladd, sätter det på ett bord, och kopplar in strömsladden. Då har eleven tagit sig upp ur lärandegropen.

Örtagårdsskolan arbetar gemensamt över alla ämnen med ”Ramverket” i Malmö Stad. Vi kollegor sitter i grupper där vi, med moduler från Skolverkets hemsida, diskuterar hur vi kan implementera det svenska språket i det vi undervisar. Vissa saker är vi helt eniga i och pratar om ”självklarheter”. Men i andra situationer så blir det frågestund och förklaringar, liknelser och erfarenheter, och vi lär oss av varandra. Vi är, som grupp, på väg upp ur lärandegropen, för att förmedla kunskapen vidare till eleverna. För att därefter dyka ner i nästa lärandegrop – och upp igen…

Och så vidare.

Erik Ravn