Svartmålare utmanas

Det rörde sig om en studiedag med 180 föreläsningar som ägde rum i fyra av Malmös skolor. Själv befann jag mig hela dagen på Latinskolan för att fungera som handledare för de elever som frivilligt hade ställt upp som salsvärdar.

Varken jag eller eleverna var särskilt väl insatta i vad uppdraget skulle komma att innebära och vi stötte på en rad problem under dagen som vi löste tillsammans. Vi improviserade och gjorde så gott vi kunde och det hela avlöpte väl. Det som skulle göras blev gjort och jag tror att både föreläsare och åhörare var nöjda med dagen. Saken är den att det hade inte varit möjligt att klara arrangemanget utan salsvärdarna. Vid Latinskolan handlade det om elever från Hotell- och turismprogrammet vid Värnhemsskolan. Alla var tjejer och de hade alla namn som vittnade om att de hade sin bakgrund i andra länder än Sverige. Alla salsvärdar gjorde utan att tveka sitt jobb för att bistå föreläsare och åhörare med det som behövdes. De gjorde ett fantastiskt jobb!

Nu ska vi stanna upp en stund och tänka efter. Det som beskrivs ovan har sin motsvarighet också på det samhälleliga och strukturella planet – inte heller där klarar vi oss utan Rasha, Aliya, Kinga, Sevan och alla de andra som har kommit till Sverige. Både de som har flytt för sina liv från krig och förtryck och de som har sökt sig hit av andra skäl. Det här landet är i desperat behov av de människor som har sökt sig hit. 43 procent av Malmös befolkning har utomeuropeisk bakgrund och jag kan inte ens föreställa mig hur dyster och torftig staden skulle vara om de inte vore här.

I en aktuell bok med titeln Flyktingkrisen och den svenska modellen, skriven av Anders Nilsson och Örjan Nyström, förs en saklig och nödvändig diskussion kring varför flyktingar bör betraktas som en resurs och inte som en belastning. Nyström har tidigare varit verksam som LO-utredare, men har även skrivit en rad böcker om arbetsliv och politik, samt producerat kursböcker i historia för gymnasieskolan. Malmö-bördige Nilsson har också skrivit en rad böcker, varit verksam som LO-ombudsman och dessutom som stadssekreterare i Göteborg.

I Sverige liksom i övriga västvärlden lever vi med åldrande befolkningar och behovet av arbetskraft på den reguljära arbetsmarknaden är akut. Situationen är akut på riktigt! Om 15-20 år behöver Sverige och de övriga nordiska länderna ha ökat antalet förvärvsarbetande med 1,7 miljoner. Om så inte sker kommer välfärdssystemen och pensionssystemet att urholkas kraftigt och konsekvenserna är nästan ofattbart allvarliga för oss som nu är mitt uppe i yrkeslivet eller med studier. Det kommer per automatik innebära att gamla, sjuka och ekonomiskt utsatta grupper kommer att gå en mycket dyster framtid tillmötes. Det finns inga sakliga argument som talar för motsatsen.

Den här utvecklingen är inte unik för Sverige. I övriga Europa är de negativa befolkningsprognoserna ännu mer påtagliga. Den lilla rännil av flyktingar, drygt 1 miljon, som hittills har lyckats med konststycket att ta sig till Europa från krigen i Mellanöstern, framställs inte sällan som en flodvåg som raserar allt som kommer i dess väg. Hur kan den högproducerande, tekniskt avancerade och ekonomiskt starka kontinenten Europa med 500 miljoner invånare vara så sårbar att mottagandet av denna lilla andel av flyktingströmmen resulterar i reaktioner som medför panikåtgärder, flyktingstopp och systemkollaps?

En sak är i alla fall säker. Det är inte flyktingarna i sig som är roten till krisen. Det menar i alla fall Nilsson och Nyström som istället identifierar andra och mer strukturellt betingade problem. Även om författarna har förståelse för regeringens beslut om ett flyktingstopp i det akuta läge som uppstod i november förra året, förknippar de inte flyktingarna i sig med någon kris i en svensk kontext. I stället betraktas de här som en del av lösningen på de betydligt allvarligare problem som vi står inför. Ett sådant är att den nordiska välfärdsmodellen har rustats ner istället för att förnyas och utvecklas. Det fina i kråksången är dock att det finns alternativ till det dystra scenariot.

Det krävs en omställning i huvudet på oss alla. Och att migranterna behövs råder det ingen tvekan om här. Nilsson och Nyström har konkreta och handfasta svar på vad som krävs. I princip handlar det om att rusta upp samhällets resurser, välfärden, utbildningssystemet och arbetsförmedlingen; den reguljära arbetsmarknaden behöver också återupprättas och saneras. Det var länge sedan jag läste något som så tydligt präglas av möjligheternas imperativ och som dessutom underbyggs med sakliga argument och vederhäftig statistik. ”Flyktingkrisen” placeras också i ett historiskt perspektiv, vilket är absolut nödvändigt för att förstå migrationens betydelse och roll i vår egen samtid.

Den ständigt pågående svartmålningen och de alarmistiska debatterna om ”flyktingkris”, utanförskap, islamistisk radikalisering och den hotade ”svenska” kulturen som har varit så dominerande i såväl media som i den politiska debatten har satt agendan för hur vi ska tolka effekterna av migration och flyktingskap. Den under ytan grasserande normativa svenskheten som är så genomfalskt konstruerad och i grunden hämtad ur 1800-talets chauvinistiska och nationalkonservativa kulturfilosofier lyckas trots allt förnuft, alla empiriska studier, all beprövad erfarenhet och forskning ändå bryta igenom och påverka inriktningen på politiken. All statistiskt underbyggd kunskap skuffas undan och istället har argument och påståenden baserade på upplevelser och känslor varit styrande för såväl beslutsfattare som debatter i media. Därför är det så befriande med de sakligt underbyggda diskussioner och konkreta förslag till åtgärder som presenteras i Nyströms och Nilssons bok. Det är som att komma ut ur en unken 1930-talskammare och få andas frisk luft. Jag hoppas verkligen att den kan vara början på ett nytt debattklimat och en kursändring i vårt land.