Tankar från årets Skolbiodag

Pelle Ullholm, sexualupplysare på RFSU är en av dagens föreläsare när årets skolbiodag (samarrangemang mellan Svenska filminstitutet, Film i Skåne och FOMP)går av stapeln på biograf Panora utifrån temat ”Sex, våld och skolbio”. Kontrastlika ord som under dagen, utifrån ett filmpedagogiskt perspektiv, både fyller sitt sammanhang och visar att de mycket väl passar ihop.

Under skolbiodagen föreläser Pelle Ullholm om ”Sex på schemat – så funkar det”. Han påminner om att många begrepp som rör sex- och samlevnad är inskrivna i flera kurs- och ämnesplaner, och menar att film kan vara ett sätt, för både pedagog och elev, att närma sig ämnet i klassrummet.

Film i undervisningen

Att producera film som redovisningsform, eller titta på film som utgångspunkt för samtal kring ämnen som berör och upprör, är inte helt ovanligt i undervisning. Den egna filmproduktionen ger elever en bas att utgå från, en plattform för att uttrycka tankar och känslor samt synliggöra sitt lärande i rörlig bild. En film, kort som lång, visualiserar och gestaltar en händelse, en upplevelse och triggar en känsla.

Annika Wik, forskare och kunskapsutvecklare inom film och samtidskonst och dagens första föreläsare, menar att det krävs motivation, mod och verktyg för att prata om och bearbeta all typ av film. Hon betonar betydelsen av att förstå och diskutera filmens uttryck och estetik och att pedagoger är säkra på vilka metoder de använder när de pratar om film.

–    Pedagoger behöver kunskap om hur de använder och kommunicerar rörlig bild, säger hon.

Annika Wik ser film som en sätt att förklara upplevda känslor, och säger att gestaltning och pedagogik går hand i hand. Film kan skapa en känsla av förskjutning i tid och plats, en historisk närhet och sammanhang. Hon poängterar dock vuxenansvaret.

–    Eleverna får aldrig lämnas ensamma med t ex svåra bilder, säger hon. En pedagog som använder film i undervisningen behöver komma åt elevernas upplevelser för att få dem att reflektera och analysera.

Film som berättarverktyg

Suzanne Osten, regissör och barnfilmsambassadör, dagens andra föreläsare, belyser filmens betydelse för att prata om svårhanterliga ämnen. Utgångspunkt är ”Flickan, mamman och demonerna”, Ostens senaste långfilm som nyligen har haft premiär på biografer runt om i landet med 15-årsgräns. I skrivande stund har Statens medieråd inte godkänt den som barnfilm. Filmen som Suzanne Osten själv kallar för en thriller för barn, handlar om flickan Ti som lever isolerat med sin psykotiska mamma och hennes demoner i en överbelamrad och smutsig lägenhet.
Suzanne Osten menar att film är ett viktigt berättarverktyg för att hantera rädslor och skräck, men också för att belysa att sjuka verkligheter inte behöver vara sanna verkligheter. Hon menar att film kan förklara svåra ämnen som psykisk sjukdom för vad det är, sjukdom.

–    I varje skola finns det barn som lever med psykotiska föräldrar. Med filmen vill jag visa hur knäpp mamman är och hur viktigt det är att samhällets goda krafter och vuxna ingriper, säger hon.

Kraften

–    Innan jag fick barn tänkte jag alltid; mina barn ska aldrig leka krig, och så fick jag pojkar, berättar Ebba Theorell, filmregissör och konstnär och dagens tredje föreläsare

I sin film ”Kraften” har hon följt sina egna söner, vänners söner och pojkar på förskolor i leken. Med fokus på, vad en del skulle kalla krigslekar eller våldsamma lekar. Genom att filma barnen i leken, vill hon få svar på vad det handlar om, och hon ställer sig frågan om hur vuxenvärlden tar emot den kraft och estetik som leken generar.

Som åskådare är det inte sparkar och slag som framträder, inte heller går tankarna till krigslekar. Istället är det kraftfull rörelse, en dynamisk dans som visar sig på filmduken och stannar kvar. Barnen tränar sig i olika roller, hittar tilliten till sig själv och andra. De koordinerar sina kroppsrörelser och hittar balans i kroppspråket.

Text och foto: Marina Walker