Tankens kraft

Barn- och fritidsprogrammet är ett renodlat yrkesprogram. För mig som har undervisat på det Estetiska programmet (och tidigare även Mediaprogrammet) är det en klar skillnad. Här leder och utvecklar jag människor som i sin tur ska leda och utveckla andra människor, barn, ungdomar eller vuxna, beroende på vilken inriktning de har valt. Som lärare i en kurs som sorterar under pedagogiskt arbete, måste jag hela tiden ha det i åtanke.

Krockade med bordet

“Du bestämmer själv över dina tankar”, läser eleven. “Tycker du att du gör det?” frågar jag henne samtidigt jag funderar på om jag verkligen gör det själv. Hon nickar. Jag gör en liten utläggning för gruppen om hur mycket kraft det kan finnas i våra tankar, positiva som negativa. De fnissar igenkännande när jag berättar hur det gick när min dotter skulle lära sig cykla: “Akta så du inte krockar med bordet” sa jag då. Hon krockade så klart med bordet, trots att det inte fanns någonting annat i vägen för henne på den stora gräsmattan. Så minns jag plötsligt vilka tankar jag hade när det stod klart att den väldiga Värnhemsskolan skulle bli min nya arbetsplats. Jag skulle trivas. Jag bestämde mig helt enkelt för det. Nu när “smekmånaden” är över konstaterar jag att det verkligen har blivit så.

Smekmånaden är över

Jag trivs här. Trots att det fortfarande händer att jag inte hittar tillbaka till det personalrum där jag ställde min termos med kardemummakaffe. Trots att mitt arbetsrum ligger tre trappor upp och hjärtat slår så hårt när jag släpar ner (och upp igen) min lilla låda med färgpennor, sångböcker, projektor, tre olika adapters och iPad till källaren där klassrummet ligger. Trots den skakiga starten på Malmö Apps (Google) med inloggningsuppgifter som inte fungerade för våra elever…

Meningsfulla möten

Är det bara tankens kraft? Har jag bara intalat mig att det ska vara kul att jobba på Värnhemsskolan? En löjlig fråga. När jag träffar eleverna med sina (för mig) nya namn och intressen vet jag att det handlar om andra saker. Ingenting kommer att bli detsamma igen, det blir det liksom aldrig. Att styra sina tankar i positiva banor hjälper säkert. Men mötet med eleverna känns alltid meningsfullt, med eller utan affirmation, då som nu – för all framtid.