Tillit – något att vara varsam om

Jag hade lätt för att lära mig sångtexter som barn och kunde därför snabbt sjunga med, däremot funderade jag inte så mycket på innehållet – då. Men senare i livet har jag däremot kommit att fundera mycket kring vad innehållet egentligen handlar om, fast jag har mer intresserat mig för ett annat begrepp än ”lita på” – nämligen ordet tillit. Det lilla ordet tillit är en palindrom, vilket innebär att det stavas likadant baklänges som framlänges. Klickar man på synonymer på tillit får man på min dator upp förtroende, förtröstan, tillförsikt, förlitan, tilltro, tro osv.. Viktiga ord som är svåra att förhålla sig till i tider av politisk oro och terrordåd…

Mitt intresse för tillit började i slutet av förra århundrandet när jag arbetade med och genomförde kurser i pedagogisk handledning i förskolan. Jag satt i otaliga arbetslag och diskuterade hur förskolepersonal tänkte om sin syn på barn/människan, förskolans roll, förskolepersonalens betydelse i förhållande till de pedagogiska och didaktiska frågorna och ställde det mot hur man gör pedagogik. Med andra ord det som Karin Wallin (1993) en gång skrev som ”orden och jorden”. Där och då började jag få mycket egna funderingar kring begreppet och vad det konkret innebar i förskolans värld.

Det fanns i en del arbetslag en misstänksamhet mot kommuner, förskolechefer, kollegor och vårdnadshavare. Jag upplevde det som att de kände eller i alla fall pratade såsom att någon var ute efter dem. Det var också tydligt att de arbetslag som hade tilltro till de samtal vi hade och därmed hade positiva förväntningar kom att uppleva samtalen positiva och meningsskapande. Däremot de som inte kände tillförsikt inför våra samtal och i våra samtal inte såg någon mening i samtalen upplevde ingen anledning att bidra. Då var det svårt att bygga tillit till att samtalen skulle kunna bidra till verksamhetsutveckling.

Tillitsbyggande ligger på flera ”nivåer”. Det blir svårt att bygga tillit om man inte visar och upplever tillit till barns förmågor. Samma gäller om det inte finns tilltro till vårdnadshavarna som samarbetspartners. Är det svårt att känna sig trygg i sin profession eller inte litar till att kollegor kan bidra på ett konstruktivt sätt till att lösa problem eller skapa nya idéer blir det svårt att skapa kollegialt – eller framförallt kollaborativt lärande. Om förskolechefen har svårt att leda organisation och den inte upplevs skapa delaktighet eller om försteförskolläraren visar bristande tillit till medarbetarna blir det svårt att utveckla verksamheten. Slutligen känner förskolecheferna inte stöd i sitt ledarskap eller att det inte finns tillit till deras ledarskap från deras chefer är det ytterligare ett ”tillitsbekymmer”.  Alla som verkar inom förskolan har med andra ord  en del av och bidrar till eller har ansvar för ”tillitskedjan” i förhållande till någon/några.

Ett kapitel i en bok som heter ”Tillitens ansikten” (redaktörer Aronsson & Karlsson 2001) skriver Luis Ramírez om tillit utifrån många aspekter. Bland annat skriver han att tillit är en grundhållning som växer fram när vi utövar och tränar oss i att begå kloka handlingar och lära oss i hur klokt genomtänkta mål nås (s. 142)  Vad innebär kloka handlingar och vad innebär det att träna sig i och utöva dessa. Jag tror det handlar om en form av hållning till livet där man inte bara har ett fokus på sig själv, där man vågar släppa kontrollen över andra människors sägande och görande och där man tillåter andra att ta plats. Det handlar om ett lyssnande till sig själv och att våga vara ärlig inför den Andre. Men framförallt att våga med kärlek omfamna det ofullkomliga samtidigt som det finns tydliga och höga förväntningar på hur vi ska leva våra liv på förskolorna. Barn och vuxna blir kompetenta om vi skapar en kontext där detta blir möjligt. Men för att våga växa, bli skapande och lekfulla måste det också finnas tillit till att våga misslyckas.

Det tycks vara många som funderar på tillit på olika nivåer i samhället. Regeringen har tillsatt en delegation, den så kallade Tillitsdelegationen som ska arbeta för att öka tilliten i styrning av den offentliga sektorn. Delegationen som jag förstår det funderar bland annat över detaljstyrning , medarbetares kunskaper och erfarenheter och hur de ska kunna tas tillvara utifrån de kunskaper som finns idag.  Med glädje fick jag höra (och sedermera läsa) att bland annat förskolan i Malmö skulle studeras. Det blir intressant att följa för att se vad forskarna kommer fram till.

I en intressant artikel i tidskriften ”Forskning och framsteg” går det bland annat att läsa om att det vi säger till våra barn har betydelse för det som i artikeln kallar den generella tilliten. Den generella tilliten är i farozonen i dessa tider men tycks än så länge förhålla sig någorlunda stabilt i vårt samhälle. Men vi kan aldrig slå oss till ro, Luis Ramirez  skriver att: Tilliten är inte något som kan planeras, det är och blir. Tilliten kan lätt förstöras men är svår att åstadkomma och återskapa (s. 142). Så låt oss var och en ta vårt ansvar i tillitskedjan. Barn i förskolan ska inte behöva uppleva känslan eller tänka tanken ”vem i hela världen kan man lita på”? Låt oss vara försiktiga och värna om den tillit som finns och låt oss hjälpas åt att skapa tillit där den inte finns. Låt framförallt barn få uppleva tillitens atmosfär. De måste våga lita på sig själva, på oss och därmed få bära med sig tro och hopp på livet här och nu och därmed förhoppningsvis också få en tilltro till framtiden.

Text: Karin Alnervik