Utanför är försommaren

Den 27 april. Idag är det rätt så många vuxna och barn som dyker upp för att delta i land-art-workshopen. De ”erfarna” deltagarna får i uppgift att berätta lite om projektet för dem som är nya. Och därmed börjar de lära känna varandra.

Vi promenerar samma väg som alltid, och vi konstaterar – även det som alltid – att mycket har hänt. Vårens färger och dofter har blivit starkare.

Jag ber alla att observera, lyssna, känna och fundera under vår promenad. Alla ska komma på minst tre frågor – utan att uppleva kravet att omedelbart hitta svaren. Här handlar det om de första stegen till kunskap: nyfikenheten och förmågan att observera och ställa frågor.

Om du vill läsa mer om konsten att ställa frågor är Wynne Harlens bok en inspirerande utgångspunkt: Våga språnget – Om att undervisa barn i naturvetenskapliga ämnen. Harlen påpekar att “En bra fråga är oftast viktigare än ett bra svar” och diskuterar hur frågor kan leda fram till kunskap.

Vi promenerar och alla får den tid som de behöver för att titta, visa andra, fundera, fotografera. Jag går runt med en känsla av att jag aldrig har sett så mycket som den här våren. Bara för att jag har bestämt mig att öppna mina egna ögon …

Efter en stund sätter vi oss på gräsmattan och alla skriver ner sina frågor. Sedan väljer alla varsin fråga och vi går laget runt. Det finns faktiskt så mycket att fundera över och lära sig. Jag kämpar med mitt eget behov av att ”hitta svar” eller förklara, och att bli lyhörd istället.

Jag samlar alla frågor och efter lite redigering kommer den här dikten fram:

Jag undrar …

Vem bor där? Och hur många?
Och hur många var med om att bygga ”home sweet home” för svanen?
Varför är svanen så aggressiv?
Ruvar hon på ägg – just nu?

Var det svanen som rensade skräpet?

Varför nickar fåglar när de simmar och går?
Hur reagerar de på ljudet från trafiken?
Varför får vissa fåglar ungar tidigare än andra?
Och kanadagässen – vart flyger de på vintern?
Och änderna – är de monogama?
Och vad gör gäss-barnfamiljer nu?

Var är fåglarna någonstans? De är borta.

Varför finns det mer vass i dammarna omkring oss
än i andra dammar i Malmö?
Vad är det för pinnar som finns i vattnet?
Är det funktionellt?
Konst?
Ett musikinstrument?

Vad heter de korta träden med röda blommor?
Och det korta trädet med krokig stam?
Och det här trädet som har krokiga kvistar?
Och träden som liknar savannträd?

Vad är det som ser ut som en tår på skinnet?

Vem har planterat tulpanerna?
Vad beror blommornas färg på?
Varför liknar blommorna stjärnkonstellationer?

Kommer värmen att fortsätta ända till september?

Sedan kommer en lek med ord som beskriver naturen: bl.a. besk, fladdrig, glatt, krokig, skrovlig, sågtandad, yvig.

Spelare sitter två och två, alla får ett kort som de andra inte få se. En spelare får säga allt möjligt men inte ordet. Den andra spelaren får gissa…

”Så kan man beskriva det här trädets grenar. De är inte spikraka, inte alls. Kanske beror det på att det blåser mycket här. Som ett Bonsai-trädet …” (Har ni gissat ordet?)

Här finns även en svensk-engelsk ordlista över vanliga växter och djur samt ord som beskriver dem.

Nästa projekt blir land art. Deltagarna låter sig inspireras av allt som de har sett under dagen.

Det är inte bara vi – konstnärer – som fotograferar våra ”bilder” utan även en kvinna som vandrar förbi. Så är det med konst i det offentliga rummet, man vet aldrig vad som kommer att hända. Det känns lite kul ändå, att vår naturutställning får uppmärksamhet.

Vi äter lunch på stranden och sedan tar vi upp matematiktemat från första workshopen. Jag berättar om Fibonaccis talföljd och det gyllene snittet och visar några bilder. Den följande bilden kommer från deskarati.

Fibonaccis talföljd, i vilken varje tal är summan av de två närmast föregående talen; ser ut så här: 0, 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34 55, 89 … Här finns en vacker film som berättar lite mer.

Vi skapar en spiral enligt talföljden. Det blir ett kollektivt projekt som främjar naturkunskap och konstintresse. Först markerar en pojke talföljden med fötterna i sanden, en annan deltagare ritar spiralen med en pinne och alla hämtar stenar och pinnar för att bygga den stora spiralen. Roligt!

Nästa gång blir sista workshopen i denna kurs. Det har varit en spännande resa hittills!

* Ur Lamento, Tomas Tranströmer (Den halvfärdiga himlen, Bonniers, 1962)