Vad gör materialet med oss och vad gör vi med materialet?

Det är så mycket tankar och så många reflektioner jag fått hittills i Bologna. Några kan jag dela med mig av men en blogg räcker liksom inte riktigt till för att sätta orden på alla intryck, alla spännande möten och allt det delande av kunskap som sker här. Idag lyssnade jag till Karin Alnervik och det tänker jag blogga mer om i ett senare inlägg. Det lovar jag! Nu vill jag dock blicka tillbaka till gårdagen och studiebesöket på Loris Malaguzzis internationella center.

På centret finns fyra olika ateljéer dit barn, familjer och personer i professionen välkomnas till utforskande och kreativitet. En ateljé fokuserar på de digitala verktygen, en annan kring levande organismer och den tredje leker med ljusets egenskaper. I den fjärde är det fokus på papper, färg och form i en härlig blandning. Jag tänker att bilderna talar mycket för sig själva men det gemensamma är att miljön som erbjuds speglar den bild av barnet som Reggio Emilia står för. Barnet som utforskare, nyfikna och kunskapande människor.

När vi med nyfiken blick och klåfingriga händer gick omkring i dessa fantastiska miljöer så tänkte jag konstant på mötet – mitt möte med materialet. Att materialet gör något med mig men att jag också gör något med materialet. Vi blir på något sätt subjekt för varandra och vi får bli och formas till det vi själva vill och behöver.

Eftersom tillgången till Internet är begränsad och inte alls fungerar på min dator så skriver jag alla inlägg via telefon. Det verkar inte som att telefonen vill ladda upp fler bilder i detta inlägg men om ni önskar så gör jag gärna ytterligare inlägg med fler bilder från centret. I så fall när vi landat i Sverige igen så jag får lite hjälp av wi-fi 🙂