Vägen från teori till praktik är snårig och full av fallgropar

Frustrationen hos en lärare som lagt mycket tid och kraft på att rätta sin elevs uppsats eller provsvar är tydlig. Än värre blir det när eleven knappt läser den respons hen fått, utan kanske till och med slänger uppsatsen i papperskorgen på vägen ut. Situationen är ett exempel på hur meningslös feedback kan vara, om den inte ges på ett effektivt sätt. Men vad är egentligen effektiv feedback? Det kan handla om kommunikation, mindset eller lärarens förmåga att omsätta teori till praktik.

Vi tror att de flesta lärare idag är medvetna om vad bedömning för lärande (BFL) innebär. Många har bekantat sig med Dylan Wiliams forskning, och kanske också provat att använda de arbetssätt och metoder han förespråkar. Sambandet mellan undervisning och elevers resultat är grunden i detta, och visst kan det låta självklart? Om jag är en bra lärare lyckas mina elever också bra – men är det verkligen så enkelt? Och vad innebär det egentligen att vara en “bra lärare”? En del i att vara en bra lärare är att man kan kommunicera med eleverna, och att man ser ett tydligt samband mellan hur jag som lärare undervisar och elevernas resultat. Sedan kan det naturligtvis finnas andra faktorer som kan försvåra lärarens arbete, men vi utgår från att eleverna både vill och kan lära sig.  

Det viktiga att komma ihåg när det gäller BFL är att det inte handlar om en verktygslåda eller några utvalda lektionsmoment. Formativ bedömning (BFL) är ett förhållningssätt som präglar hela lärarens undervisning och hela lärarrollen. I första hand handlar formativ bedömning om att samla in underlag för att se var eleverna befinner sig i förhållande till målen, och sedan anpassa undervisningen utifrån det. Det handlar om att utifrån nyckelstrategier utvärdera, reflektera över och ompröva undervisningen så att eleverna kan nå så långt som möjligt. De flesta lärare är överens om att detta låter rimligt och klokt.

Men det är lätt att fastna på vägen – att ta till sig en del av helheten, en del som är enkel att applicera på den undervisning man redan bedriver. Att enbart använda “glasspinnar” som talfördelare, eller exit tickets någon gång ibland, är inte formativt. Att göra det som en del av en genomtänkt strategi kan däremot vara det. Det krävs systematik och omvärdering av den undervisning man bedrivit i många år för att nå en helhetssyn och ett formativt förhållningssätt. Något som kan vara särskilt svårt för lärare att ompröva och förändra är hur man ger sina elever feedback.  

Effektiv feedback är en av Dylan Wiliams nyckelstrategier, och ett viktigt verktyg i det formativa förhållningssättet. Men feedback som inte är framåtsyftande gör ingen nytta, menar Wiliam.  Han skriver: “Lärare lägger timmar på att formulera feedback till sina elever, men i de flesta fall missar de att se till så att eleverna använder feedbacken på rätt sätt.” Det han menar är att feedbacken ska vara en framåtsyftande del av undervisningen. Genom att koppla feedback till lärandemål och framgångskriterier och sedan låta eleverna reflektera över och arbeta vidare med den, blir den ett effektivt verktyg i elevernas lärandeprocess.

Ett annat problem som vi ser i elevintervjuer och elevenkäter, är att eleverna inte alltid förstår det språk som lärarna använder, både i muntlig och skriftlig feedback. Genom kollegialt lärande övas lärarna i att använda ett professionellt språk, kopplat till BFL, men som lärare måste vi tänka på att anpassa språket när vi talar med elever och föräldrar. Risken är annars att vårt professionella språk blir exkluderande och oanvändbart i mötet med våra elever. Vi har tidigare i vår blogg skrivit om den muntliga feedbacken och hur viktigt eleverna tycker att det är att ha regelbundna samtal med sin lärare. Det finns också forskning som visar på sambandet mellan effektiv feedback och förbättrade studieresultat för eleverna.

Så hur kan vi då koppla detta till vår dagliga verksamhet i klassrummet? Många lärare tar upp att de gärna vill har muntliga samtal och också förstår vikten av dem. Problemet som många lärare tar upp är att det fattas tid för dessa samtal, och att samtalen påverkar hur mycket undervisning eleverna får. Här ställer vi oss lite frågande, för om man undervisar enligt BFL är ju samtalen en viktig del av undervisningen och inte någonting som görs vid sidan om. Ett annat problem som lärarna lyfter är vad övriga elever ska ägna sig åt när läraren har enskilda samtal. Ett förslag på hur man kan lösa detta är att man vid några tillfällen har gruppsamtal, där man samlar elever som behöver feedback kring samma sak.

Ett annat förslag, som kanske låter självklart, är att man konstruerar uppgifter som ingår i undervisningen och som eleverna uppfattar som viktiga att göra. Uppgifterna måste vara konstruerade så att eleverna ser kopplingen mellan uppgiften och en senare examination. Det är också viktigt att dessa uppgifter är tidsbestämda, delas med läraren och att eleverna sedan får skriftlig feedback på dem. Vi förstår att detta inte är görligt i vissa elevgrupper, på grund av att eleverna har svårt att arbeta om läraren inte är närvarande. Vissa skolor som har den här typen av utmaningar har kanske tillgång till elevassistenter eller någon annan vuxen som kan vara behjälplig vid vissa tillfällen. Dessa elevgrupper är kanske inte heller så stora som klasserna på de högskoleförberedande programmen.

Avslutningsvis tänker vi att många lärare och skolledare känner till kopplingen mellan undervisning och elevers studieresultat i teorin. Vägen till att systematiskt applicera teorierna på den egna verkligheten är dock fortfarande snårig och full av fallgropar. Det vi nu behöver göra är att hjälpas åt att överbrygga hinder och istället finna möjligheter. Detta kan göras både kollegialt genom att arbeta med BFL inom en skola, och genom samarbeten mellan de olika skolorna i förvaltningen.

Emma Wiking och Eva Henriksson Garatea