Vem kan läsa?

Enligt olika bedömningar och utredningar kan det konstateras att vi idag, fortfarande, har elever i klassrummen som inte kan läsa på egen hand. Det betyder inte att de inte kan lära sig läsa bättre. Men det betyder att de inte ska göra det samtidigt som de försöker lära sig om Kina.

Det är drygt 100 år sedan den första forskningen på detta ämne startade och på en del skolor har man kommit riktigt långt, medan man på andra fortfarande inte har förstått alls.
Elever som redan i förskolan, eller ännu tidigare, inte uppvisar något intresse alls för vare sig bokstäver eller andra krumelurer – hur ska man få dem att koppla samman ett ljud med ett tecken? I alla fall så att de kan lära sig känna igen sitt namn.

Detta har undersökts ur många aspekter – men en av de viktigaste: Hur påverkar detta läsförmågan i alla andra ämnen, borde man titta mer på.

Är inte detta den viktigaste frågan vi brottas med idag? Hur ska eleverna då kunna lära sig? Och få visa och redovisa? Hur ska lärarna lära sig att titta efter rätt saker? Många av de här eleverna har lärt sig från början att skolan nog inte är till för dem. När de kommer hem och klagar är det kanske inte hur de skriver och läser det första deras föräldrar tittar på.

Vi föds med olika förutsättningar och det viktigaste är att barnen har roligt i skolan och lär sig nya saker! Tänk en synskadad som man fortsätter i alla år att upprepa till: ”Ja, men kan du inte anstränga dig lite mer?”