Vems perspektiv arbetar vi utifrån i förskolan?

Mitt namn är Anna Ahlinder och har sedan ca 12 år tillbaka arbetat som förskollärare på Korrebäckens förskola,  förskolechef Patricia Carpanetti Larsen.

I våras träffade jag och några av mina kollegor Elizabeth Florez, handledare från Centrum för Pedagogisk Inspiration, för första gången. Vår chef, Patricia Carpanetti Larssen, hade kontaktat henne då vi fått signaler på föräldrasamråden att föräldrarna efterfrågade ett tydligare genusarbete på förskolan. Kanske Elizabeth kunde närvara på ett föräldramöte?

Elizabeth kom, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss…

Det som var tänkt som ett genusarbete förvandlas till något mycket mer, något som först kändes förvirrande och sedan efter hand som året gått klarnat. Nej, inte kan vi bara prata genus. Naturligtvis kan jag inte bara titta till genus, utan även sexualitet, ålder, klass, etnicitet, religion och funktionsduglighet. Jag har lärt mig att använda ett nytt begrepp: Intersektionalitet.  Allt detta tillsammans måste jag som pedagog ta i beaktning i mina möten med barn, föräldrar och kollegor. Så självklart kan man tycka, men ändå så svårt.

Vi fick i uppgift att läsa boken ”Vad berättas om mig” skriven av Bente Svenning. En bok som väckt många tankar hos mig. Mina frågor var många när jag hade stängt boken. Vad vågar jag göra? Vad är ok att dokumentera utan att jag riskerar att kränka någon? Hur vet jag vad ett barn vill eller inte vill att jag ska dokumentera? Vad är egentligen viktigt att dokumentera? För vem dokumenterar jag egentligen? Och hur gör jag med de barnen som inte kan uttrycka sin vilja? Jag arbetar med barn med funktionshinder, vem bestämmer vad som ska berättas om dem? Vems perspektiv arbetar vi utifrån i förskolan? Varför har jag gjort si och varför har jag gjort så? Hur många barn har jag kränkt under mina år i förskolan? Jag som tycker att jag har bra bemötande…eller?

Det var med lite tunga steg som jag mötte mina kollegor och Elizabeth för att diskutera boken. Hur hade de uppfattat boken? Tänk om det bara var jag som kände mig så förvirrad.

Vi hade ett väldigt bra möte. Vi var alla påverkade av boken. Våra tankar och frågeställningar visade sig vara ganska lika och jag tror att vi alla kände vikten av att arbeta vidare med alla våra tankar. När sedan Elizabeth gav oss i uppgift tänka tillbaka på vår barndom och därifrån plocka situationer med möten med vuxna, fick boken ytteliggare en dimension. För min egen del slogs jag av hur lite jag blivit lyssnad på som barn. Hur de vuxna runt omkring mig har bestämt vad de har trott har varit det bästa för mig. Jag skriver trott, för jag tror verkligen att de hade de bästa intuitioner. Mina möten med vuxna har i min barndom har till stor del präglat mig till den person jag är idag. Och också påverkat mig till hur jag, som vuxen, möter barn idag.

Jag tänker så långt vi faktiskt nått idag. Så klart att vi måste lyssna på barnet. Så klart vi måste låta barnet bli delaktigt i sitt eget lärande och utveckling.

Vi har inget lätt arbete framför oss, men spännande. Nästa steg är att introducera den här boken för resten av våra kollegor. De har redan börjat få ta del av den, för inte kan jag hålla inne mina nya tankar under våra dagliga möten. Som sagt, vi har en spännande tid framför oss.

Text: Anna Ahlinder, Korrebäckensförskola