”Muntligt berättande ger en oslagbar gemenskap”

När Podagog Malmö träffade henne fick vi också ett smakprov på hennes förmåga att berätta.

Tor gick bredvid Madam Glitter. Han undrade vem hon var egentligen. Hon hade sagt att hon kände hans mamma när hon när hon var liten, men hans mamma hade aldrig berättat någonting om Madame Glitter. Han tittade på henne på sidan; undrar vad han fått hon fått sitt namn? För hon hade en svart kjol och svarta kängor och en svart hatt och en svart fjäder som gungade för varje steg hon tog och runt sina axlar så hade hon den största svarta sjal som han någonsin sett.

Så något glitter, det fanns det absolut inte och nu gick de här på vägen och han visste inte riktigt var den skulle ta vägen. Han visste bara att han skulle nu bo tillsammans med Madam Glitter.

– Ann-Louise Lindell, speciallärare på Rörjöskolan, välkommen till Podagog Malmö!

– Tack så mycket.

–  Vad var det vi hörde där?

– Det här var ett litet utsnitt ifrån en lång saga som jag brukade berätta för barnen jag hade när jag var klasslärare. Det handlar om den här pojken Tor som någon gång…historiskt är det här också då, kanske på 1500-1600-talet. Han har precis blivit föräldralös. Jag har nämligen gjort honom det.

Därför att jag ville att han skulle få känna sig både härligt att man blir från större frihet. Han kan hitta på saker och ting, vara med om saker som man kanske inte får vara om man är hemma. Dessutom så…det här lite utelämnade ville att han skulle känna igen sig i att man kan känna ibland att man inte riktigt är säker på hur vad som kommer att hända och vad både både glada hemska, sorgliga saker.

– I vilket sammanhang har du berättat den här i skolan?

– I skolan det här har varit som en följetong så att jag har gjort det som en istället för att läsa till exempel en skönlitterär bok så har jag haft den som en en ja…en litterär upplevelse kan man säga. Men det har ju inte uteslutit att jag har haft högläsning ändå, för det måste man ju absolut.

– Och det här är ett eget verk?

– Det kan man säga det är, absolut ett eget verk. Jag har den. Det finns bara i mitt huvud och sen har ju då…ramhändelsen är ju den samma för de olika klasserna jag haft. Men sen har ju handlingen varierat lite grann och och tagit olika spår och det har ju många gånger berott på de elevgrupper jag har haft. Man ser ju då reaktioner och de spekuleras ändå. Jag har försökt att sluta ofta med en seå här liten cliffhanger.

Och det har man så här en viss spekulerat. Sen har man hört på rasten. Hur var det för någonting som kom nu och hur ska det gå…? Och då har det sen tagit lite olika vägar.

– Nej du Tor,  nu är jag så trött i mina ben. Jag måste bara sätta mig och vila lite. Ser du stenen där borta en bit in ifrån vägen, sa Madam Glitter. Vi sätter oss där och där finns det ju en stor stam också som jag kan luta mig emot. Och Tor han följde med och Madame satte sig , “åh, mina stackars fötter… Jag har ju gått så mycket idag, så jag orkar faktiskt inte mer nu. Jag måste vila en stund.”

– Men du Tor, har du har du ätit någonting i dag?
– Nej….sa Tor.
Vänta lite, ska du få se…

Och så stack hon ner i handen i en stor ficka och där tog hon upp ett fantastiskt äpple. Det var rött och gult och Tor satte tänderna i det och han kände hur saften spred sig i munnen. Det var sött och lite surt, åh så gott. Han kände hur hungriga var. Han tog en tugga till och sedan kunde han inte hejda sig. Han åt upp hela äpplet och slickade på fingrarna. Han mådde bättre nu, det kände han.

– Men, hur kommer det sig att du började med det här? Hur fick du den idén?

– Jag har alltid tyckt om det här med att berätta och att lyssna på berättelse och egentligen så började jag nog precis i början av min lärarkarriär när jag vikarierade. Då hoppar man ju in i alla möjliga sammanhang och där är det inte helt enkelt ibland att fånga elevernas intresse. Och tydligen så kände jag att om jag började berätta någonting så ofta så lyssnade de och då använde jag det i alla möjliga sammanhang. Hade vi matematik kunde jag berätta en liten berättelse. Det blir ju egentligen en problemlösning istället så att det var ju inte helt tokigt.

– Hur togs det här emot första gången du berättade den här sagan?

– Sagan om Tor ville de ju höra mera  och de frågade ju efter det då ju så att ungefär två tre gånger i veckan berättade jag ju om det här och den kunde ju sträcka  sig då över en termin eller kanske ett helt läsår. Någon gång har det till och med fortsatt efter sommarlovet. Ramberättelsen är ju just om Tor som blir ensam. Hans far jobbar på ett slottsbygge och det kom en last med stora tunga stenar som rasade över honom och han dör.

Modern går då iväg på begravning och han får stanna hemma Tor. Han har inga syskon men han får stanna hemma Tor därför att han har lite feber och på vägen tillbaka här på vårvintern så halkar modern  på en isfläck och kanar ner, isen har brutits upp och hennes tunga kläder gör så hon dras ner för hon kan ju inte simma så hon drunknar. Det är ganska dramatiskt här.

Och sen så vet han då inte vad som ska hända och då kommer den här mystiska Madam Glitter och knackar på och berättar vad som har hänt om modern då och säger att han ska följa med henne. Och så kommer ju då en massa äventyr som händer då på vägen till hennes hem där han ska bo tillsammans med Madam Glitter.

Så reste han på sig. Han kan ju inte bara sitta här, det är ju ingenting. Jag ser ingenting. Jag ser bara massa träd och buskar. Det är ju inget roligt. Det kanske lite längre borta är roligt, sedan gick några steg så vände han sig om. Jodå, han såg med Madam Glitter, det var ingen fara, han kunde gå lite till, men när han välde tillbaka igen så stod det en flicka framför honom, en flicka som nog var ungefär lika gammal som han själv. Hon hade alldeles vitt hår, men det som var mest underligt med henne, det var ögonen.

För ögonen var inte blå eller bruna eller grå eller gröna som ögon brukar vara. Nej, de såg gula ut nästan som om de lyste som guld.
– Hej, så flickan. Vad heter du?
– Tor, sa Tor
– Jag heter Sigrid, vet du, vad vill du följa med mig så ska jjagg vvisa dig någonting.J
Jag kan inte gå härifrån,, sa Tor, sa Tor, för att jag måste vara i närheten utav Madam Glitter. Ja, men Madam Glitter, hon sover ju.
– Känner du Madam Glitter Madam Glitter?
– Känner och känner, men jag vet ju vem hon är. Det vet ju alla.
– Jaha, sa Tor, jag visste inte det.
– Nej, men följ med mig ska du få se någonting.
– Ja, men…
– Kom nu!
Så tog hon Tors hand och så och han kunde liksom inte göra något motstånd. Så han bara följde med och de gick en bra bit in i skogen och så stannade Sigrid framför ett stort träd och det trädet hade en öppning så stor öppning så att Sigrid kunde gå in i trädet.
– Kom nu då Tor, kom ska du få se!
Och Tor följde med in.

När jag växte upp så var jag omgiven ganska mycket utav äldre och gamla människor som ju berättade en hel del. De berättade ju oftast om sin barndom och saker de varit med om, inte precis sagor, men ändå. Så att jag har ju varit van vid ganska mycket berättande och det tyckte jag alltid var väldigt intressant och fängslande.

– Men dina elever är också involverade, kan man säga, under de här de här stunderna?

– Det blir de ju då för att man ser ju reaktionerna på dem och just det här när man sitter och berättar och jag har ju haft de i en ring och då sitter vi ganska nära varandra och där har vi en mänsklig kontakt och dessutom så ser man ju deras minspel och hela tiden och det är det som bland annat jag tycker är så bra när man berättar då i muntligt berättande.

Där upptäcker man ju ganska direkt om barnen förstår vad man säger, ord kanske, formuleringar som de inte förstår. Då kan man mycket lätt formulera om, göra som en liten extrasväng i berättelsen, fast att det egentligen inte blir ett avbrott. Läser man i en bok så måste man ju ibland avbryta då, för att förklara saker och ting och det innanman återkommer, så kan det ju bli ett…om det blir många av oss så kan det ju bli lite tröttsamt. Det behövs ju inte bli nu när det är muntligt berättande.

– Men det blir det öppnar upp för skulle det komma några frågor så kan det bli en liten diskussion?

– Ja, naturligtvis kan man göra och det är ju då väljs det ju nästan in.

Det var som att komma in i ett litet rum.

– Det här är min hemliga plats, sa Sigrid. Nu ska du få se någonting.

Så gick hon bort i ena kanten av rummet och där tog hon fram en liten pinne. Det här tänkte Tor, men när hon kom närmare såg han att det var ju ingen pinne, det var som en liten pipa som man kunde blåsa i som han hade gjort utav en trädgren.

– Den här pipan. Den ska du få utav mig, sa Sigrid.

Men du får absolut bara använda den och blåsa i den när det är någonting som händer, så du behöver ha hjälp, och då menar jag allvarlig hjälp, då kommer det att komma någon och hjälpa dig.

– Men, sa Tor, hur skulle de kunna höra det?

– Det kommer någon, det kanske till och med är jag som kommer.

– Jaha, men nu vet jag inte var jag är.

– Vi vet och jag vet sa Sigrid.

– Tor!, hörde Tor hur Madam Glitter ropade.

Hon hade vaknat nu.

– Åh, jag måste ju vara tillbaka nu, sa Tor.  Jag lovade att jag inte skulle gå längre bort.

– Ja, ja, det är ingen fara, sa Sigrid. Ta mig i handen så ska vi springa tillbaka.

– Ja, men springa i det här med all ris och alltihop, vi kommer nog att snubbla.

– Ingen fara, sa Sigrid, det kommer gå så bra. Ta bara min hand.

Och de började springa.

– Jag tycker att den här kontakten som man kan få och den gemenskap man kan känna när man upplever det här tillsammans är nästan oslagbar och det kan man bygga så mycket på. För jag tycker att det är en utav de viktiga sakerna man ska eftersträva och måste arbeta med hela tiden när man har en grupp elever och följer dem, att vi får en gemenskap för då går inlärningen och annat mycket, mycket lättare sen.

Sen har jag ju upplevt sedan jag flyttade hit till Malmö. Nu har jag ju bott här länge då, men innan då så jobbade jag ju i Uppland och just där jag bodde fanns det nästan inga barn som hade någon annan utländsk bakgrund och det var nästan bara svenskar som modersmål. Men här har vi ju en stor blandning och det har jag upptäckt att de som inte har svenska som modersmål hör oftast inte svenska i ett längre sammanhang, utan det är oftast korta frågor eller uppmaningar.

Så det är väldigt nyttigt. Men det är även för svenska barn. Det är ganska ofta som det blir bara uppmaningar och frågor där också, så att det tycker jag är viktigt. Sen kan man kanske förhoppningsvis inspirera dem till att själva försöka att berätta, för det brukade jag låta dem göra också.

– Eller läsa mer också?

– Ja, att läsa för det här kan också vara som en ingång till litteraturen. En övergång där då ju. Jag brukade göra så att det hade ett antal kort med rubriker så att barnen som då ville, och de flesta ville det, dra ett kort och så fick man läsa rubriken och sen så fick man fundera till dagen efter och försöka hitta på en berättelse om det här. Man har det här på ett villkor. Du måste absolut veta hur den ska sluta, för annars kunde den hålla på i evigheter.

– Som man då skulle berätta, fick man ha stödord och så där?

– Ja, eller bara försöka berätta helt fritt. Man tänkte ut en liten saga, en liten berättelse.

Och det var nästan som om de flög fram över stenar och ris och allting och så stannade de bakom stammen där vid stenen där Madam Glitter hade suttit.

– Tor, var är du för någonstans?

Hon började låta lite irriterad och Tor skulle precis svara, men då la Sigrid fingret mot munnen och sa, ”schhh…du får absolut inte tala om att du har träffat mig och du får inte visa din pipa. Pipan har du väl gömt längst ner din ficka?

Jo, Tor nickade.

– Vi ses!

Och så var hon helt plötsligt borta och Tor gick runt och sa, ”ja, här är jag ju Madam Glitter”.

– Ja, det var ju bra sa Madam Glitter. Vi har inte tid att vänta längre. Nu måste vi ge oss iväg.

Så de började gå längs vägen igen och kom ganska snart till den här stugan som var deras mål.

– Är det här vi ska bo, sa Tor.

– Nej, nej, nej, det tar flera dagar innan vi kommer fram där vi ska bo, men här ska vi sova i natt. Det är en vän till mig som bor här. Han är inte hemma nu, men han har sagt att vi ska få stanna här under natten.

Så stack hon ner handen i ett hål och tog upp en lång rostig nyckel, stack in den i nyckelhålet och vred om och dörren knarrade ordentligt när hon öppnade.

– Men om man tycker att det är lite svårt det här då att ta någonting rakt av och hitta, på läs in en saga istället och berätta den. Ha inte kvar boken utan berätta den så som du minns den . Den får läsa den kanske några gånger. Den kommer inte bli exakt likadan som den är i skriven form, men det gör ingenting. Och många gånger kan det bli ännu mera levande.

– Skulle du säga att muntligt berättande i dag är ett lite outnyttjat verktyg i skolan, eller?

– Ja, det tycker jag. Jag tror att man ibland är väldigt upptagen med att vi måste hinna med det, det och det, men tänker inte på att det här kan ju vara en del utav någonting annat som man ska göra. En inledning till exempel på vilket ämne som helst egentligen.

Ofta så fängslas barnen utav det när man börjat berätta någonting. Sen kan man ju naturligtvis också utnyttja det här, att man berättar ju sin egen erfarenhet eller något intresse man har det kan vara. Är det någon som brinner för någonting så är det oftast väldigt roligt att lyssna på en sådan person och det kan ju också uppmuntra kanske barnet hitta något intresse som man brinner för också och kunna vidareutveckla det.

– Du har också jobbat en del med dramatiseringar, utgår det från det här muntliga berättandet?

– Det kan man väl säga att det hänger ihop lite grann då ju, vi använder ju ibland när vi hade då lärt oss någonting eller vi illustrerar någonting så gjorde vi små dramatiseringar, mer improvisationer då. Men varje vår hade jag en vårföreställning som vi gjorde då för föräldrar och syskon och mor- och farföräldrar och alla intresserade som ville komma och lyssna och då var vi då i matsalen här i skolan. I ettan så byggde det ju mest på musik och sång.

Alla var hela tiden inne på scenen, alla var hela i en blickfånget hela tiden. Det mesta gjorde vi ju tillsammans, men var och en hade alltid en liten, liten sak som var deras egen. Det kunde vara ta ett steg framåt och kanske visa upp någon bild eller något föremål som hörde till till exempel en sång.

Ifrån tvåan och trean sen började vi istället att ha en liten musikteater också där och då var det ju inte alla som hade en roll i den här musikteatern då, men då såg jag ju till att de här barnen som inte hade en roll i musikteatern hade då någonting annat eget, man hade alltid något eget som man fick framföra.

Men resten så var det ju då sånger som förde handlingen framåt och så vidare. Sen fick de ju också träna sig ganska mycket, de här som hade de här små rollerna att försöka tala ut, inte tala för snabbt. Tydligt, så att åhörarna ska kunna höra vad de faktiskt säger. För det är inte så roligt att sitta att titta på en föreställning och man ser läpparna röra sig men man hör egentligen inte vad det handlar om. Så det är också någonting att träna på.

– Och du nämnde att det här kan ju liksom både stärka någon slags vi-känsla i gruppen och enskilda elevers självkänsla, det fungerar på olika plan?

– Ja ja, och dessutom så den här känslan var att det är ju ganska mycket slit och repetitioner. Ibland kan det vara lite tröttsamt. Både barnen och jag kan ju tycka det då ju, men det leder fram till någonting och sen då när man har då gjort den här föreställningen, då är det lite grann som att man går på moln. Åh wow, publiken som applåderar…

Nu hade vi ju den mest tacksamma publik, naturligtvis när man har föräldrar så räcker det med egentligen att deras små telningar ställer sig framför dem så tycker de ju att det är fantastiskt. Men det spelar ingen roll, just den här känslan att få känna att vi har gjort någonting tillsammans. Vi har ansträngt oss och nu är det några som uppskattar det här faktiskt. Och jag kan förstå att alltså en skådespelare som har det så får nog den där lite känslan då när man står och tar emot applåderna.

– Om man backar lite grann, varför blev du lärare?

– (Skratt) Ja, det kan man ju fundera på. Jag har nog alltid varit lite intresserad utav det här med barn och hur de tar till sig kunskap och att kunna vara en del av det och bidra till, både att man kunde ta till sig och att kanske hjälpa till att lösa knutar. Sen har jag, som så många som blir lärare, ju tyckt om min skolgång. Jag har trivts i skolan och det är ju heller inget ovanligt.

– Jag ska strax avrunda här, men jag tänker på vilka råd du skulle vilja ge till någon som står alldeles i början av sin lärarbana?

– Jag tror att ett utav de första sakerna är att man måste bestämma sig för och verkligen ta det på sig att man är ledare. För det är man och som ledare så har man ju många olika roller, men just det här att de barnen ska känna att det här är någon jag kan lita på, någon jag kan ty mig till, det finns en trygghet. Sen så är det inte alltid så att det blir så som barnen kanske önskar alla gånger utan för så är det ju i livet. Men viktigt är då att man kan försöka motivera varför vi ska göra så eller varför vi inte ska göra så? Då brukar det bli mycket lättare i alla fall att man kan ta till sig det här.

Sen tycker jag att det är jätteviktigt att hela tiden, egentligen varje dag, arbeta på olika sätt, så att man får en gemenskap i klassen. För det underlättar så i när vi ska lära oss olika saker och det behöver och hjärnan man ska få den här gemenskapen kan man göra på många olika sätt, men försöka titta som små projekt eller små saker där man arbetar fram emot någonting, inte bara speciella övningar som finns, att nu ska vi göra så här och så här. Utan har man ett projekt som vi jobbar tillsammans med och det blir ett resultat, då känner man ju att det här gör vi tillsammans.

Sedan tycker jag också att som är viktigt är att alla barnen måste få uppgifter som de kan klara av att arbeta med och det är en svår uppgift. För de är olika alla våra barn och har vi svagheter så måste man då göra uppgifter som är olika.

Barnen ska känna direkt att det här är ett arbetsrum. Här gör vi arbete, vi springer inte bara runt eller gör någonting annat utan vi arbetar. Och då måste uppgifterna vara olika.

Sen tycker jag också att man ska ha med humor. Vi ska skratta tillsammans. Det är ju förlösande många gånger om man kan se lite humoristiskt på saker och ting. Och sist men inte minst, berätta muntligt!

– Ann-Louise Lindell, tack så mycket för att du var med i Podagog Malmö.

– Tack, för att jag fick vara med.

Om jag nu ska kunna laga till lite mat så skulle jag behöva ha lite vatten, sa Madam Glitter. Kan du Tor gå och hämta lite vatten i brunnen där borta?

– Det kan jag göra, sa Tor.

Det hade han gjort jättemånga gånger hemma hos mamma och pappa. Så han skuttade iväg till brunnen och lyfte upp det här stora trädspannet som var fast i en kedja, skulle precis släppa ner den i brunnen när han böjde sig fram och tittade ner på vattnet långt långt där nere och där…det var någonting där nere. Vad var det som speglade sig där nere? Han lutade sig ännu lite närmare vid kanten.

Då kände han hur något tungt tog honom på axeln.

Du har lyssnat på pedagog Malmö, en podd som görs av redaktionen på Pedagog Malmö. Vem skulle du vilja höra som gäst i podden framöver? Mejla oss med dina tips på pedagogmalmo@malmo.se  Vi finns också på Facebook och där heter vi Pedagog Malmö.