”Känslan av ett vi viktig”

Björn Westerström har aldrig varit rädd för att testa nya vägar för att variera sin undervisning och för att nå eleverna på Sankt Petri skola i Malmö. Nyligen tilldelades han Hédi Frieds lärarstipendium för sitt engagemang, sina kunskaper och sitt sätt att engagera eleverna i undervisningen om frågor kring antisemitism. Priset delades ut i samband med Förintelsens minnesdag. Jag jag heter Fredrik Thunberg och du lyssnar på Podagog Malmö, podden som tar upp pedagogiken och arbetet i Malmös skolor.

– Ja, välkommen Björn Westerström till podden. Stort grattis till priset till att börja med.

– Tack så mycket, tack tack.

– Vad betyder det att få ett sånt här pris?

– Det betyder ju oerhört mycket, dels för mig själv personlige. Det är ju fantastiskt att få ett pris från någon som man själv beundrar oerhört mycket. Det har jag inte varit med om på det sättet förut. Sen också, så tänker jag att det också betyder saker för att själva saken som vi arbetar med och som jag arbetar med, det här att arbeta mot antisemitism. För då kommer liksom frågan i belysning och människor runt omkring en upptäcker att ja, men det här är kanske viktigt eftersom som till exempel Stefan Löfven deltog på prisceremonin och Anna Ekström och så där och då blir det ju liksom en fingervisning om att det här är viktiga frågor och då kan det hända lite saker runt omkring också, så att det är viktigt på olika plan.

– Ja, till vardags är du ju lärare i historia och svenska på S:t Petri. Men just nu har det som sagt varit även ett annat uppdrag där du utbildar lärare kring kring frågor kring antisemitism och arrangerar hågkomstresor för både lärare och elever. Berätta lite grann om det här uppdraget.

– Jag kan börja med att precisera lite där, att i mitt uppdrag som jag har fått av Malmö stad då att arbeta som samordnare mot antisemitism i Malmö stads skolor så jobbar jag med fortbildning av lärare och jag jobbar med att ta fram undervisningsmaterial för hur man då kan undervisa mot antisemitism, alltså material till lärande. Och det här materialet blir det här…vad ska man säga? Det är de här mörka fläckarna som Mirjam Katzin upptäckte med sin rapport som hon gjorde förra året, där hon kunde se att här finns viktiga utvecklingsområden.

När det gäller det här med hågkomstresor så är jag inte involverad i de hågkomstresor som görs med SKM och Malmö stads grundskoleförvaltning, utan det är min kollega Rebecca Stucker. Däremot så ordnar jag, men det är inom mitt lärarjobb som jag anordnar tillsammans med två kollegor, hågkomstresor för S:t Petris elever. Så att det är inom mitt läraruppdrag faktiskt. Men det hänger ju ihop förstås ändå.

– Vi kommer att återkomma till de här mörka fläckarna du nämnde, men först, vad var det som gjorde att du sökte den här tjänsten?

– Ja alltså, jag har ju arbetat med de här hågkomstresorna som S:t Petri anordnar och i en del utbildningar som jag har genomfört har jag kommit mer och mer kommit i kontakt med liksom den här typen av av frågor. Jag gick två utbildningar som anordnades av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. Dels då om hur man undervisar och genomför den här typen av hågkomstresor, men också en också en utbildning där det fanns en särskild del som handlade just om undervisning kring antisemitism. Jag tror det var där som jag fick en blodad tand. Tidigare så kanske mitt fokus låg främst på hågkomstresor och hur man undervisar om Förintelsen men så har det glidit över till att handla mer om antisemitism istället.

– Du har också beskrivit hur du i början av din yrkesbana tittade på äldre kollegor och försökt att bygga upp en auktoritet i klassrummet. Men så skedde det kanske som du har beskrivit som ett skifte och du började intressera dig mer för de här relationerna med eleverna liksom vad var det som hände på vägen?

– Ja alltså, jag hade min stora förebild när det gäller läreriet och kanske den som på något sätt omedvetet gjorde att jag blev lärare. Det var en lärare i Lund som hette Folke Silvén som är ganska känd. Han har varit med i en film också som heter Vikarien. Han var väldigt auktoritär i klassrummet, så jag hade ju någon slags mall där att ja, men så där ska jag vara. Så att jag körde ju på och liksom på något sätt också såg hos kollegor eller kollegor som jag uppskattade väldigt mycket att ja, men de jobbar ju så här så att det måste ju jag också göra. Men sen så är det ju här en längre process. Det gick ju inte över en dag, men jag upptäckte fler och fler tecken på att jag fick mycket bättre genomslag, både lärarmässigt och även när det gällde disciplin liksom, alltså både själva lärandet och disciplinen när jag istället inriktade mig på…och det låter ju idiotiskt när jag säger det nu…men vänlighet och vara rolig och lägga fokus på eleverna och kanske daltar lite extra med dem och så där så jag upptäckte liksom att….

Jag minns en tydlig situation när jag hade en väldigt besvärlig klass, inte på S:t Petri då utan tidigare och så till slut var det en lärarstudent som sa till mig så, men Björn, har du inte märkt att när du är så där vänlig och trevlig då lyssnar de på dig och sitter tysta som små ljus, men varenda gång du tar i och skäller och kör ut elever så blir det ju bara rörigt.

Och det, det låter så fånigt nu i efterhand, men det blev så tydligt där att genom att liksom bygga relationer med eleverna, att inte vara hård och liksom på det viset alltså…det är inte så att jag förespråkar någon slags med mjäkighet, utan tydliga regler och och tydlighet och så där och saklighet. Det är jätteviktigt som lärare, men att inte ta till en massa disciplinverktyg för att hålla ordning i klassrummet inte ha 70 stycken ordningsregler utan istället på något sätt skapa en trevlig stämning i klassrummet. Där istället det som styr och gör att eleverna vill att det ska vara tyst är att de har det trevligt att lyssna på mig.

– Kan du beskriva hur du konkret märkte det här skiftet bland dina elever, när du liksom ändrade attityd?

– Det var ju liksom någonting som skedde successivt och som jag inte var riktigt medveten om utan det var en av gångerna när jag verkligen förstod att någonting höll på att hända. Det var när den här lärarstudenten sa till mig att och då blev jag medveten om det. På ett annat sätt så kunde jag också lägga mer fokus på just att försöka vara mer så och då märkte jag ju att helt plötsligt hade jag ju bäst disciplin på hela skolan. Det var en lite rörig skola och det var mycket stök i klassrummet, men det var väldigt tyst och och trevligt inne på mina lektioner och på något sätt blev det ju väldigt tydligt att ja men så här är det.

– Du har heller aldrig varit främmande för att testa nya verktyg i din undervisning, video till exempel var du ganska tidig med får man säga, som du använt till sammanfattningar för att få tid till annat på på lektionerna. Vad har det lett till så att säga?

– Jo, men det var ju så det började, att precis som du antyder här med det som kallas för flippat klassrum, att man man lägger undervisning, alltså den här, vad ska man föreläsningsbiten lägger man i ett videoklipp som eleven ser före lektionen. Sedan kan man syssla med övningar och rollspel och allt möjligt på på lektionstid. Alltså sådana saker som verkligen befäster lärandet. Så det är väl liksom ingången i det här och det är väl tack vare att jag hade en otroligt visionär rektor, Edward Jensinger, som var väldigt nytänkande och så där och som lite grann knuffade ut mig i det här flippat klassrumträsket. När vi ska lära oss så kan man säga att då förändras vårt långtidsminne, alltså vi får nya minnen. Det är det som blir då kunskap. Man skulle kunna säga att lärande är förändring av långtidsminne. Och för att kunskap ska fästa i långtidsminnet så måste det finnas något som det kan fastna i, alltså nya minnesdelar som då ny kunskap måste fastna i gammal kunskap och vad som händer när eleverna ser ett videoklipp. De lär sig kanske inte på djupet då men de får en slags översiktlig bild av det kunskapsområde som vi ska prata om. Det gör att när vi sen då börjar ge oss in i det här området så har jag märkt att dom lär sig otroligt mycket bättre, alltså. De förstår saker snabbare, begrepp fastnar liksom hos dem på ett annat sätt. Så att man kan säga att jag började med det här arbetet med ett klassiskt flippat klassrum som vi pratade om först, men har alltmer övergått till det här. Så det är syftet med filmerna i dag.

– Skulle du säga att du är lite av en estradör i klassrummet?

– Ja, jag visste ju att du skulle fråga och jag blev ju först lite kränkt över det där med estradör, men så pratade jag med min hustru om det och hon sa ja men Björn du är ju en estradör. Men saken är ju att jag använder det till någonting, så att du har ju alldeles rätt. Det finns ju någon slags estradörsak i det här. Men det är inte roligt för rolighets skull. Det sker otroligt fåniga saker i mina filmer och det har den orsaken att det ska få eleverna att vara uppmärksamma. Jag har ju själv sett i klassrummet när man har pratat och efter tio minuter så ser man att vissa ögon blir allt mer glansiga och tomma och dom försvinner ut genom fönstret och och så där och då och så lägger man in någon tramsig grej, ett skämt eller kanske mer radikalt ifall det är en väldigt trött klass att jag börjar klättra på katedern eller någonting sånt och då plötsligt vaknar deras intresse igen.

Jag har en kollega som blev så oerhört irriterad en gång och sa att har du någon slags jävla stå upp-komedi i klassrummet, men det är ju inte det det handlar om utan det handlar bara om korta tramssaker för att befästa lärandet och för att väcka dem och hålla dem uppmärksamma. Så att estradör absolut, men det är liksom en funktion den här estradörsaken.

– Men är det ett verktyg som du gladeligen har tagit till eller någonting du har liksom fått arbeta in? Har du känt att det var en tröskel du fått gå över?

– Alltså, jag är ganska tramsig av naturen så att det det var ingenting som jag behövde arbeta så mycket med utan det föll sig naturligt att göra bort sig i klassrummet.

– Kan det finnas fördelar med att kunna ta till sådana här grepp?

– Absolut, det tycker jag, jag menar om vi ser på hur skapar vi trevlig stämning i klassrummet. Hur skapar vi gemenskap? Jag menar, tänk på att skratta tillsammans, hur viktigt det är för att skapa en känsla av ett vi som sen då kan bli motståndskraftigt mot konflikter. Men också då som jag sa, som kan skapa intresse och få eleverna att att vara intresserade, att sitta pigga och lyssna.

– Ja vi ska gå tillbaka till priset här, lite grann som som du får bland annat för att du ”bidragit till elevernas intresse och tilltro till den egna förmågan att vara med och forma ett mer demokratiskt och tolerant samhälle”. I den här rapporten som en av dina kollegor tagit fram så framgår det att många lärare i Malmö tycker det är svårt att undervisa om antisemitism och konspirationsteorier och så där och kanske på grund av bristande kunskap eller den infekterade situationen mellan Israel och Palestina. Utifrån dina erfarenheter då, vad skulle du vilja skicka med till lärare som lyssnar på det här? Hur kan man liksom ta sig an antisemitism och sådana frågor i undervisningen? Är det något medskick du vill göra?

– Absolut, det vill jag väldigt gärna göra. Man kan säga att det finns två stycken viktiga vägar som man på något sätt måste side-steppa mellan hela tiden. Det ena handlar om om antisemitism. Vad är antisemitism för någonting? Hur ser antisemitismen ut, hur kan vi känna igen antisemitism? Det är viktigt att både läraren och sedan då eleverna lär sig det här så att det ska bli en företeelse som de kan känna igen. Vad som är svårt i dag är att den ofta är maskerad och smygs in i konspirationsteorierna. Det är liksom inte som 30-talets Tyskland där antisemitismen låg i väldigt öppen dager, utan det är ofta någonting som kan vara svårt att få syn på, kunskap om antisemitism hur den ser ut och så där.

Om vi tänker efter vad antisemitism egentligen är så är det ju fantasier som icke judar har om judar. Det är ju fantasier som grundar sig i rädslor och ilska och en mängd olika märkliga känslor. Antisemitismens bild av vad judar är har ju inget stöd i verkligheten så ett sätt att arbeta med det här är att tydliggöra vad judisk identitet handlar om. Hur ser judisk historia ut, vad innebär det att vara jude då och nu och så vidare. Så att genom att göra det så blir jag övertygad om att vi får människor som är mer motståndskraftiga mot antisemitism. Och om vi talar mer om judendom och judar och judisk identitet så blir också judar i vårt samhälle mer trygga för då kommer de känna igen sig. Då kanske man vågar vara öppen med sin judiska identitet och finns det liksom människor runt omkring oss som är öppna med judisk identitet så kommer det att göra det svårare för de här fantasierna att gå loss. Så de två sakerna, kunskap om antisemitism och kunskap om judisk identitet, kultur och historier.

– Om man stöter på elever som ifrågasätter historiska händelser och så där, är det återigen så att det inte lönar sig att sätta hårt mot hårt, utan att det handlar lika mycket om att återigen bygga relationer, ha en dialog skapa ett förtroende? Det låter ju både inspirerande och svårt. Har du har något mer praktiskt exempel på hur du har arbetat på det här sättet i din undervisning?

– Absolut, man kan ju se det dels utifrån en slags struktur struktur i pedagogiken där man på något sätt lägger ett slags allmänt fokus på relationen. Så att när du kommer in i ditt klassrum så finns det en trygghet med att här inne så kan vi fråga saker som även rör sig inom saker där vi liksom är osäkra och där det finns laddningar och så där, men alltså att det finns då en slags gemensam överenskommelse att när vi frågar och nyfiket undersöker saker så gör vi det för att vi vill ta reda på saker. Inte för att jag vill poängtera vem jag är eller att jag vill kränka någon annan eller trycka ner någon annan, så då kan man säga att då har man liksom en en allmän ingång. Att frågor i klassrummet då handlar om att man vill lära sig mer och sen får man också se det här utifrån någon slags individperspektiv att när om vi har en individ i klassen som då kanske ifrågasätter Förintelsen, eller förminskar Förintelsen är väl kanske någonting som är mer vanligt i dag, att där blir det ju långsiktigt och komplicerat.

Därför då måste du på något sätt ändå visa den här personen att jag är intresserad av av vad du har att säga, jag vill lyssna på dig och när man kan då ha ett samtal med den här eleven och ärligt lyssna på eleven vad eleven vill säga, ställa följdfrågor. Jag menar absolut inte att man ska uppmuntra elever till att utgjuta sig antisemitiskt om tillvaron, utan det handlar om att liksom visa att jag har förtroende för det du säger. Att det första som händer där, det är ju ofta att mycket av den här skiten liksom silas bort alltså. Då vill ju eleven inte på något sätt provocera längre utan eleven vill istället att jag ska tycka att det hen säger är någonting spännande och då har man ju redan liksom fått lite att jobba med. Men man måste jobba långsiktigt med de här sakerna, för ofta är sådana här saker så kopplade till det egna känslolivet och den egna identiteten att det är inget som sker över en dag, utan du får jobba med den här eleven på lång sikt. Sedan kanske du själv inte ser resultatet av ditt jobb, utan du får helt enkelt bara hoppas att det här kommer att gå bra, men ofta gör det faktiskt det om man bara ger sig in skapa en trygg relation med den här eleven, visa att jag bryr mig om dig och jag vill höra vad du säger.

– Jag ska strax avrunda här, men om du har ju beskrivit läraryrket som ett kall mer någonting annat. Vad är det som driver dig?

– Det det är snåriga saker som jag försökt förklara för folk många gånger. Jag blev intervjuad en gång för Edico och då uttalade jag precis det här att det är som ett religiöst kall och det det blev väldigt ilskna röster om det på twitter sedan. Jag är riskerar väl att ställa till det igen nu, men alltså det som driver mig är någon slags existentiell drivkraft. Eftersom jag är religiös så kan jag liksom också se att det finns en en gemensam nämnare i det här. Den närmaste jag har kommit att försöka förstå vad det är som driver mig, det var när jag läste en bok av en italiensk författare som heter Italo Calvino och han har skrivit en bok som heter De osynliga städerna. Och i slutrepliken i den här boken, i de sista skälvande meningarna, så säger Calvino att vi lever alla i de levandes inferno och vi är så vana vid infernot, att vi är så vana vid att vi gör varandra illa och att vi att vi är själviska och allting sånt så vi ser det inte längre. Och så säger han att det finns två vägar att lösa den här tillvaron. Antingen att försöka bli blind för det hela och låtsas som att, ja, men det finns ingen smärta, att det inte alls är jobbigt, eller att försöka känna igen det som är är gott.

Att när vi ser ljus i den här världen, att då lägga all vår fokus på att skydda det här ljuset och att försöka på något sätt hjälpa det fram. Ungdomar har inte riktigt hunnit bli så tillvända till den här världens otrevligheter. Visst, det finns ungdomar som har blivit det, men generellt så är ungdomar mycket mer…de har en naivitet, en slags bra godtrogenhet, att det finns rättvisa och godhet. Och då gäller det att vårda det ömt. För att om vi behåller tron på det när vi kommer upp i vuxen ålder då tror vi på sådana saker som demokrati, vi tror på rättvisa, vi tror på att man kan göra gott.

– Stort tack Björn Westerström för att du kom till Pedagog Malmö.

– Tack så mycket för jag fick komma hit.

Du har lyssnat på Podagog Malmö, en podd som görs av redaktionen på Pedagog Malmö. Vem vill du höra i podden framöver? Mejla oss på pedagogmalmo@malmo.se. Vi finns också på Facebook och där heter vi Pedagog Malmö.