Värdeskapande lärande – att väcka lust och motivation

LÄS OCKSÅ: Lust, motivation och värde genom lärprocesser och karneval

Här följer en transkribering av podd-avsnittet:

Fredrik Thunberg, Pedagog Malmö:
– Att utveckla samarbetet både mellan personalgrupper på förskola och skola, men också mellan elever. Ja, det är en av de stora poängerna med det värdeskapande lärandet inom InnoCarnival.

Ja, det menar de vetenskapliga utvecklingsledare som tittat närmare på det där processerna inom innovationskarnevalen där barn och unga skapar innovationer utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Välkomna tillbaka till Podagog Malmö, som är pedagog Malmös podd. I dag står jag här med Camilla Jonasson, Karin ollinen och Jens Ideland, som är vetenskapliga utvecklingsledare på Pedagogisk inspiration i Malmö. Välkomna.

– Tack så mycket!

– Ni har fått i uppdrag att titta närmare på värdeskapande lärande och hur vi skapar lust och motivation för barn och elever. Och det här är gjordes då inom ramen för InnoCarnival där man då jobbar med lärprocesser ur ett hållbarhetsperspektiv med barn och elever på både förskola och grundskola och gymnasie. Kan ni berätta lite grann om hur det tog ni an det här uppdraget?

Camilla Jonasson, vetenskaplig utvecklingsledare:
– Det här med lust att skapa lust och motivation bland barn och elever, det är ju egentligen den springande frågam genom hela utbildningssystemet från förskola ända upp till högre utbildning.

Jens Ideland, vetenskaplig utvecklingsledare:
– Men vi började med att fråga, varifrån kommer det här med värdeskapande lärande och vad står det för? Och man kan säga att det har rötter tillbaks en lång tradition som kommer ända från Deweys pragmatism som liksom poängterar det här med att vi lär av våra erfarenheter och har resulterat i det här learning by doing som är ganska känt begrepp som förknippas med Dewey och ligger till grund för många elevaktiva arbetssätt i skolan.

I skolan så har vi under 2000-talet i Sverige pratat rätt mycket om entreprenöriellt lärande och vi kan säga att det här värdeskapande lärandet kommer ur det, men det är en forskare som heter Martin Lakéus som har tagit liten annan ingång på det, därför att han kommer från ett arbetslivsforskningsperspektiv.

Som fokuserar på vad är det som ger mening och värde åt vårt arbete på våra arbetsplatser? Så det han lyfter fram med det här värdeskapande lärandet det handlar inte om att skapa ekonomiskt värde utan om att skapa värde för andra utanför det egna klassrummet.

Och bland annat Maria Wiman som är en känd pedagog och aktiv i pedagogsverige kan vi säga, hon har i sin bok där hon utgår från värdeskapande lärande pratat om att lärande måste få bli viktigt på riktigt, säger hon. Det vill säga att lärandet ska inte handla bara om att läsa inför prov utan elever måste få lära sig tillsammans med andra och göra och lära sig saker som är viktiga för någon annan som liksom inte är motiverat av det som bara händer i klassrummet utan att det finns en riktning på det här på lärandet.

Fredrik Thunberg:
– Ja om vi ska gå in på lite grann processer som ni har tittat på. Vi kan väl börja med förskolan där det handlar om mellanmål?

Camilla Jonasson:
– Det gör det. Det handlar om att utveckla och som de själv säger transformera mellanmålet. För där hade både personalen och barnen uppmärksammat att det här med mellanmålet var ganska slentrian. Det var samma sak varje dag. Barnen visste tydligt vad som var skillnad mellan frukost och mellanmål, även om det kunde se lite lika ut så. Men så visste man att det var ett glas mjölk och en macka.

Och där börjar man prata om hur skulle vi kunna jobba med det här och då utifrån deras tidigare arbete med grön flagg och källsortering och annat som de hade igång så börjar man prata om skulle man kunna spara mat från lunchen? Skulle man kunna spara frukt från fruktstunden för att få det mer varierat?

Fredrik Thunberg:
– Ja dom möjligheter och framgångsfaktorer i det här som man lyfter fram är ju bland annat då ett ska vi säga djupare samarbete mellan barnen och personalen?

Camilla Jonasson:
– Det var det, det blev väldigt tydligt att man alltså det här var också ett nytt arbetslag, så det var ju också därför det tog lite tid att forma. Vad är det vi ska göra här och vad behöver vi göra tillsammans? Och det, det blir väldigt alltså just det att man såg verkligen att det var en rejäl utmaning så samlades man kring det och då hade man ju också med…då hade man ju också haft den här diskussionen med barnen tidigare. Men samtidigt så såg man också om man skulle kunna göra ett sådant här…någonting, att verkligen utveckla mellanmålet så behövde kocken på förskolan också involveras.

Så det blev väldigt tydligt hela arbetslaget och att man också hade som ambition att det sen då skulle man kunna säga liksom skvätta över till andra…till att kunna diskutera måltiderna i stort på förskolan. Vad är det här? Vad är pedagogisk måltid med mera?

Fredrik Thunberg:
– Och det var inte bara kökspersonalen,, utan det var flera personalgrupper som var inblandade?

Camilla Jonasson:
– Ja, det var ju alltså…dels var det ju ledningen som godkände för det var ju också det att man fick köpa in mer…vad kan man säga, mer pålägg utifrån vad barnen ville pröva på. Och de andra avdelningarna tittade ju också på, vad är det ni gör här? Och de var också involverade på så sätt att man liksom praktiskt behövde organisera tillsammans för att man skulle kunna jobba med att utveckla. För det blev ju också så att de äldre barnen fick förbereda mellanmålet till de yngre. Det hade man inte gjort innan, man hade inte involverat utan det var någonting som pedagogerna bara hade dukat fram.

Fredrik Thunberg:
– Och vilka utmaningar lyfter ni fram och har dom berättat om, och har ni liksom identifierat?

Camilla Jonasson:
– Tid och organisation är ju det stora, för det innebar att låta barn förbereda mellanmål som aldrig någonsin har kanske hållit i en kniv eller liksom brett en smörgås. Det tar lite tid och då blev det ju så att alla måste liksom stötta upp det där då kanske någon av personalen fick liksom ta hand om den andra barngruppen, för det var flera olika åldrar där i samma grupp.

Fredrik Thunberg:
– Spännande! Ska vi gå över till grundskolan och säga någonting om det. Det handlar om robotar och ensamhet?

Karin Ollinen:
– Ja, precis, om man då anmälde en klass till InnoCarnival från grundskolan så kunde man välja bland en rad olika lärprocesser och den skolan eller framför allt den klassen som jag då besökte under lärprocessen de arbetade med hur ensamhet skulle kunna bekämpas med hjälp av digitala möjligheter, kan man säga. De utforskade idéer om hur teknologin skulle kunna användas för att skapa gemenskap och stöd för de som känner sig ensamma.

Samtidigt som de ju var medvetna om, eller är medvetna om risker, att teknologin kan skapa avstånd mellan människor. Och här kan man väl säga att mycket kring  InnoCarnival handlar ju om utifrån de globala målen. Och ensamhet menar man på är ju liksom ett samhällsproblem som kanske inte då direkt anses vara kopplat till de globala målen, men man menar att det har ju en betydande effekt på människors hälsa och välbefinnande.

Fredrik Thunberg:
– Just det. Kreativitet och samarbete är några av ledorden här?

Karin Ollinen:
– Absolut och under själva den här lärprocessen då som skedde ut i klassrummen så fick vi eleverna jobba med många olika material och skapande på olika sätt för att just främja kreativiteten och det kreativa tänkandet. Läraren försökte verkligen få eleverna att göra det här tillsammans i par. Ontentionen var tveklöst att skapa intresse och lust att lära och eleverna blev engagerade, men i olika omfattning.

Fredrik Thunberg:
– Ja för att det är inte säkert att just det här arbetssättet passar alla elever lika bra så att säga såklart. Hur kan pedagogerna möta det här tror ni?

Karin Ollinen:
– Ja, det var ju någonting…för jag var ju på en skola där jag framförallt besökte en klass, men det var ganska många klasser som var anmälda på den här skolan, så jag fick möjlighet att prata med flera lärare på skolan om de här sakerna. Och då blev det ju väldigt tydligt att en del elever gick igång på det här sättet att jobba, men man såg också att det fanns en möjlighet att jobba liksom på djupet med vissa saker och diskutera problematik och möjliga lösningar som man i vanliga fall inte riktigt ansåg sig ha tid med. Och det går ju en del elever igång på, men inte alla.

Och när jag intervjuade de här lärarna på låg-, mellanstadiet och högstadiet, så blev det ju mycket diskussioner kring elevernas motivation och engagemang och så där. Och man pratar också att det finns ju grupper som man upplevde då var svårmotiverade, svåra att engagera och det kunde vara både högpresterande och lite mer lågpresterande elever. Och en del av de här högpresterande hade väldigt mycket fokus på betyg.

Det var det som gällde liksom, det var deras motivation att jobba i skolan, att få höga betyg och då såg de inte alla gånger de här kopplingarna och det var ju en stor utmaning för lärarna att jobba med och jag kan inte säga att de hade liksom någon lösning på det hela. Men de var väl medvetna om det hela och det här är också att skapa och vara kreativ är som vi sa innan egentligen ingen…det är ingen självklarhet för alla elever. Man måste liksom jobba med den delen. Man måste träna på att jobba på det sättet.

Fredrik Thunberg:
– Ska vi säga något om gymnasiet också? Där arbetar man med stadsbyggnadsfrågor.

Jens Ideland:
– Ja, jag har följt en kurs för samhällselever i politik och hållbar utveckling och den här läraren som höll i den här kursen han ville skapa ett sammanhang för eleverna där man inte jobbar med bara traditionella föreläsningar och redovisningar i text och så där som ofta gör skolan utan ska bli mer kreativitet och sen samtidigt med detta försöka höja nivån på undervisningen så att trösklarna in till universitetet sänks. Så den här kursen riktas mot framtidens städer och de miljöutmaningar som finns i dem och vilka samhällsutmaningar och politiska utmaningar som kan finnas i det här.

Så i den här kursen fick eleverna göra stadsvandringar, göra studiebesök på olika ställen och de fick också träffa professionella, exempelvis stadsplanerare på olika ställen.

Och sen fick de jobba med case där de fick ett scenario kring en framtida…ofta var det en stadsdelsutveckling, den här stadsdelen, det här området, ska utvecklas på det här sättet och har de här de här förutsättningarna, hur ska vi göra då?
Så fick de här eleverna designa och bygga stadsmodeller rent fysiskt, så en trä- eller pappskiva, modeller utav av papp, trä, färg och lim.

Men, det var inte bara det här dom skulle göra, utan de ska också motivera sina lösningar så de fick läsa på, de fick tänka och resonera kring sina val. Och det var ju det här liksom som blev kursens teoretiska innehåll och redovisning. Resultatet blev att de faktiskt läst och diskuterar ganska avancerad litteratur som jag tror inte många elever på gymnasiet faktiskt möter.

Och när de skulle presentera sina projekt, slutredovisningen där, så kom Malmös miljöstrategigrupp från miljöförvaltningen på besök och lyssnade och gav feedback. Så de fick liksom en mottagare där. När jag pratar med eleverna så lyfter de det här med att få arbeta praktiskt och kreativt i grupp och att ha det här långsiktiga målet gjorde att de kunde lära sig om komplexa fenomen, liksom i relation till ett verkligt sammanhang och att det gjorde att själva lärandet underlättades och kändes meningsfullt.

Och sen när de skulle redovisa kunskaperna så blev det också en annan känsla när de fick redovisa på det här sättet och det var någon elev som tyckte att jag kunde för mycket, därför att de har liksom gått in och borrat i de här frågeställningarna därför att de fick ett driv kring dem.

Och i och med att man hade bearbetat och knådat under lång tid så upplevde de också att det hade satt sig på djupet på ett annat sätt än vad det ofta gör när man ska redovisa i en text eller på ett prov. Det var någon elev som uttryckte: “Jag tror det är så här jag kommer jobba i framtiden. Det är så här mitt arbetsliv kommer se ut. Det här är inte som skola, utan det här känns mer som ett arbetsprojekt så här. Så finns det fick en tydlig koppling till framtida yrkesliv.

Fredrik Thunberg:
– Det var inspirerande att höra om alla de här exemplen. Om ni lyfter blicken lite grann och baserat på de här olika exemplen, ser ni några gemensamma möjligheter med det här sättet att jobba, alltså oavsett skolform?

Camilla Jonasson:
Samarbetet. Som man i förskolan då säger att när det gäller barnen, att barnens fantasi och frågor har gett nya perspektiv och bidragit till hur det här har utvecklats är ju ett samarbete, men också samarbeta mellan olika personalgrupper.

Karin Ollinen:
– Absolut. Och jag fick möjlighet att under InnoCarnival gå runt och prata med och intervjua en del av eleverna som var där och deltog och ställde ut sin innovation som de hade jobbat med och alla som jag pratade med poängterade just att det här sättet att jobba hade gynnat. Man har fått träna på att samarbeta, vilket ibland hade varit utmanande, men det hade varit positivt i det hela. De lyfter det som en positiv del i det hela och att samarbeta handlar det ju här många gånger om att jobba med de här processerna under längre tid. Ofta ledde till att det man kom längre än om man skulle försöka lösa saker och ting på egen hand.

Camilla Jonasson:
– För vad man pratar om också när man inte samarbetar och man får samarbeta elever och barn med varandra så är det ju att det ökar självständigheten. Så det pratar man ju om på förskolan, att barnen har blivit mycket mer självständiga. Jag fick till exempel vara med när man skar och delade en paprika för första gången i sitt liv och vad det gav.
Med liksom just den här att att man faktiskt ser det och att man förstår att man kan vara en del av detta själv. Man behöver inte bara förvänta sig att vuxna ska fixa allt.

Jens Ideland:
– Och kanske någonting liknande på gymnasiet. Jag tänker just det handlingsutrymmet. den här kursen skapade för de här eleverna, att få utvecklas och jobba tillsammans på andra sätt när de fick jobba under en mer långsiktiga processerna istället för att plugga inför ett prov och i någon mån så gäller det också läraren då liksom. Att han har faktiskt utnyttjat möjligheterna att designa en kurs liksom så han har utnyttjat sitt handlingsutrymme för att kunna skapa den här miljön.

Karin Ollinen:
– Och det här med att faktiskt få möjlighet att presentera någonting man gjort för andra, känna den stoltheten var det ju också många berättelser om under InnoCarnival. Men vi pratade om det här med samarbetet. Det var väl någonting som framkom när jag pratade med lärarna att det fanns en…man upplevde att när man samarbetade så gav det ett stort mervärde och just det här som jag nämnde förut med de här högpresterande eleverna som en del av dem som inte blev motiverad av att jobba på det här sättet, eftersom det var betygen som motiverade dem.

Men där hade vi ganska mycket diskussioner med lärarna att om det var möjligt att flera lärare tillsammans anmäla en klass och gå ihop där och jobbar med det centrala innehållet i olika ämnen att jobba, så det blev mer…man kunde jobba med bedömning utifrån flera ämnen så var det fler elever man fick med sig. Om vi ändå pratar om ämnena så det här med att jobba i mellanrummen mellan ämnena, att få med saker och ting som man inte fick med i vanliga fall när man undervisade i. Samhällskunskap, religion, biologi, kemi eller vad det nu kunde vara. De delarna var det också flera som lyfte. Jag vet inte om ni känner igen det…jag tänker på förskolan till exempel?

Till exempel, ja, och där där har man ju det arbetssättet på ett annat sätt där man jobbar med helheten under hela dagen. Men jag tänker att det blev ett fokus på någonting, man kunde verkligen mötas kring något specifikt och vad man säger här också från förskolan är ju att det här att man har fått stöd genom den här lärprocessen har gjort skillnad. Sen kan man ju inte komma från att det också bygger på eldsjälar så klart. Någon som var mer drivande än andra i dom här grupperna.

Jens Ideland:
Och på gymnasiet så är det just de här kurserna som finns som ganska ofta är ganska korta och komprimerade, ställer ju till det och det lyfter den här läraren som jag pratar med också. Men då finns den här kursen som ger ett handlingsutrymme där han kan sy ihop olika delar, men egentligen ser han nog framför sig en möjlighet att jobba tillsammans med fler kurser och fler ämnen och tycker att fler gymnasieskolor skulle kunna jobba med liknande hållbarhetsprojekt och så där. Men han påpekar också just att det var mycket arbete.

Det kräver liksom att få till samarbetet mellan olika kurser att hitta den här strukturen som gör att man får med de här ämneskunskaperna, centrala innehållet, som behöver då bedömas i olika kurser för att det ska kännas som viktigt på riktigt i sitt skolsammanhang. Vi har liksom skapat projekt som är viktigt på riktigt utanför, men att de också känns viktigt på riktigt i skolsammanhanget.

Karin Ollinen:
– Känner att vi kanske har också måste nämna; jag har pratat om de högpresterande eleverna, att det fanns vissa där som man tappade, men det fanns ju också hos de eleverna som tvärtom…det fanns grupper där som man lyckades engagera när man jobbade på det här sättet mer än i den vanliga undervisningen. Men det fanns också de i den delen där man inte…där det här arbetssättet gjorde att man var blev ganska loj.

Ja, man blev inte engagerad i det hela. Man gjorde ingenting med de här delarna, men det är en liten grupp, men den finns dock och det är någonting som man verkligen funderar över de här lärarna som har deltagit hur man ska få alla elever engagerade.

Fredrik Thunberg:
– Vi ska strax avrunda här, men finns det någonting som ni har fått syn på här som ni tycker är liksom extra värdefullt att sprida, förutom det ni har nämnt här?

Karin Ollinen:
– Ja, jag har en sak här när det gäller om du är lärare som funderar på om du vill anmäla en klass och vara med på InnoCarnival nästa gång eller på något liknande projekt. Så se till att inte anmäla dig själv tillsammans med en klass utan kroka arm med andra lärare och gör det tillsammans! Det ger så mycket mervärde utifrån att ni som lärare kan samarbeta och att ni kan jobba utifrån läroplanen på ett annat sätt som ger tror jag som ökar motivationen och engagemanget hos ännu fler elever.

Camilla Jonasson:
Och sen tänker jag det här att man möts kring en reell utmaning där man faktiskt på förskolan på den här avdelningen har förändrat mellanmålet genom att titta på vad kan vi liksom spara från lunchen? Hur kan vi prata om de här frågorna? Vad är mellanmålet? Det här med det pedagogiska för när vi när jag mötte dem första gången så handlar det ju om att mellanmålet är inte en pedagogisk måltid. Där sitter inte personalen med och äter.

Men att man pratar om att hur kan man då bli en god förebild? Och sen så tänker jag också att vad jag såg ju också var ju att man tog ju tillfället i akt att använda…alltså just det här att man ringade in det. Det handlade om att den här gemensamma utmaningen som både barnen och personalen såg. Men man tog också tillfället i akt när man verkligen har ringat in ett område att använda alla estetiska uttrycksformer. Det var i den här barngruppen som jag följde såg jag liksom hur pedagogen tog möjligheten att transspråka.

Väldigt sömlöst prata om, vad heter grönsaker på olika språk och också utan att egentligen göra någon större apparat av det. Jag tänker att det här processinriktade sättet att jobba öppnar ju för andra möjligheter än om man tänker att det här är en färdig aktivitet.

“Så här ska det börja så här ska det sluta”. Här fanns ju den möjligheten också över tid, tänker jag. Just det här över tid är viktigt; för det tar tid att skära en paprika och en vindruva när man är fem år. Och det måste finnas den tiden för att man ska kunna få lära sig få den här kroppsliga upplevelsen av vad kan då hållbart vara?

Karin Ollinen:
– Och det är ju en process också, så att det inte bara blir en happening.

Jens Ideland:
– Jag tänker att det här sättet att jobba, det här långsiktiga arbetet i långsiktiga processer som leder fram mot ett mål där man får presentera sina projekt för experter. Skapa liksom ett utrymme, ett handlingsutrymme för eleverna där de känner ett förtroende och frihet att jobba under ett ansvar där andra resurser och kompetenser kommer fram som de behöver i sitt framtida yrkesliv och i sina studier, men ibland är ganska dåliga på att odla och stärka i skolan. Och jag tänker, det här kan vara ett sätt att öka den här resonemangsförmågan. Den analytiska förmågan som faktiskt är inskrivet rätt så mycket i styrdokumenten som vi jobbar för i gymnasieskolan.

Och jag tänker att det ni pratar om det här med att man får ett sammanhang och så där och det eftersom det är så få gymnasieskolor med så blir det inte riktigt sammanhang. Men tänk om det här kunde bli ett sammanhang där man får visa till exempel sitt miljöarbete och hållbarhetsarbete? Det kanske kan se väldigt, väldigt olika ut på olika gymnasieskolor, men hur jobbar vi med de här frågorna på samhällsprogrammet, på naturprogrammet? På vård och omsorgsprogrammet eller vad det nu kan vara för någonting. Att få visa det, också i en miljö där faktiskt miljöaktörerna finns på plats.

Karin Ollinen:
– Får jag bara nämna en sak också? Ett medskick till skolledare i det här sammanhanget, där jag känner att vikten av när jag har pratat med de här lärarna att det skapas förutsättningar på skolan av skolledningen, att kunna jobba på det här sättet och att diskutera det och jag har sett exempel på där man verkligen som skolledning har lyft det här och fått många lärare och klasser då att vilja vara med i det här. Men se till att diskutera med dina lärare om du är skolledare. Vad behövs det för förutsättningar för att de ska kunna göra det här och bedriva det här och ingå i det här och att det ska bli lyckat?

Camilla Jonasson:
– Och det kan man väl säga också, det var inte så många av förskolor som deltog i själva lärprocessen, men det var väldigt många förskolor som var på besök och det är också ett sätt att ta in det här om man nu känner att man inte har möjlighet att jobba på det här sättet själv. Förskolan hade ju en egen avdelning, men det var ju också förskolor som valde att gå in och titta på vad de äldre barnen och eleverna hade gjort. Och jag tänker rent generellt så har ju pedagoger och lärare och all personal möjlighet när man jobbar med de här lärprocessen att låta barn och elever använda alla sina språk.

Fredrik Thunberg:
– Intressant. Stort tack, Camilla Jonasson, Karin Ollinen och Jens ideland för att ni var med i Podagog Malmö.

– Tack så mycket, tusen tack!

Fredrik Thunberg:
– Du har lyssnat på Podagog Malmö, en podd som görs av redaktionen på Pedagog Malmö. Vem skulle du vilja höra som gäst i den här podden framöver? Mejla oss med dina tips på pedagogmalmo@malmo.se. Vi finns också på Facebook och där heter vi Pedagog Malmö.

Fler avsnitt av podden Podagog Malmö hittar du här, eller där poddar finns.