”Vill tända stjärnorna i barnens ögon”

ANMÄL dig till nästa InnoCarnival här!

Läs mer om InnoCarnival här!

Här följer en transkribering av hela avsnittet:

Fredrik Thunberg: Att delta i InnoCarnival handlar om hållbarhet, värdeskapande lärande och mervärde av olika slag. Det menar de tre pedagoger från förskola och skola som Podagog Malmö bjöd in till det här avsnittet. Här samtalar de om sitt deltagande i projektet och vad det har betytt för barnen och eleverna. Välkomna till ett nytt avsnitt av Podagog Malmö, det är Pedagog Malmös podd där vi lyfter pedagogiken och arbetet i Malmös förskolor och skolor. Idag ska vi prata med tre pedagoger som tillsammans med barn och elever alla har varit engagerade i utvecklingsprojektet InnoCarnival. En liten presentationsrunda kanske är på plats.

Maria Thulin: Det stämmer bra det, jag heter Maria Thulin och jag jobbar som legitimerad förskollärare i Malmö stad. Lite närmare så är det Stadionparkens förskola, område D05.

Rana Abi Hadiar: Jag heter Rana Abi Haidar och jag jobbar som legitimerad lärare i grundskola, Lindängeskolan.

Desirée Bentzer: Och sist ut Desirèe Bentzer och jag jobbar på Geijerskolan i årskurs 5 som klasslärare. Så jag undervisar i alla ämnen.

Fredrik: Ja, InnoCarneval, hur kom ni i kontakt med detta?

Desirée: Jag valde inte det här själv, att vara med i det här projektet, utan jag kom tillbaka efter en föräldraledighet och kastades in i det här projektet. Men det var ju väldigt bra att jag hamnade här, för utan projektet hade jag inte suttit här idag. Och det var där jag träffade dig också Rana.

Rana: Ja, där träffades vi. Vilket jag ser fram emot vårt samarbete som bestämdes på platsen där vi träffades på InnoCarneval. Och hur jag kom in på InnoCarneval, det var en kollega för mig som har jobbat innan med InnoCarneval. Och när jag började på Lindängeskolan så fick jag frågan, vill du vara med? Och jag är en människa som gillar utmaningar och gillar att testa nytt och tyckte självklart ja för det.

Maria: Samma gäller ju mig också då. Det är ju nyfikenheten och man hör lite här och lite där och sen tar man sikte på någon som är lite ansvarig och på den vägen har det varit några år. Så att det ger mycket.

Desirée: Ja, för jag är lite nyfiken Maria, för du jobbar ju i förskola. Visst är det att ni ansöker att vara med i InnoCarneval?

Maria: Ja, det gör vi. Som nu senast när vi ansökte så var det ju någon forskare som tände på idén att samarbeta med oss också. Så att det var kul. Barnen menade på att vem är det som ska komma? Vem är det som ska komma? Ja, det är forskaren för vi visste inte riktigt vad forskaren skulle heta.

Rana: Jag tyckte det var spännande att höra att förskolan är med också eftersom kreativitet har inget tak kan man säga. Det är så brett och det kan vara från förskoleåldern till högre upp.

Maria: Och det är ju det som är fördelen i förskolan är ju att vi svarar ju ganska bra mot det här konceptet med InnoCarnival. Genom det processinriktade arbetssättet. Med mycket kreativitet, fantasi och att försöka lyfta barns röster år efter år.

Desirée: Ja, det låter ju väldigt spännande. Ja, men för vi halkade in på ett bananskal. Jag var ju redan anmäld till det här. Och det var egentligen den andra läraren som skulle vara med i projektet. Och så fick jag det i mitt knä. Men lite som du sa, det här med kreativitet. Det var lite därför jag kände att det här kommer att passa mig perfekt. För det var ju det här att alla är kreativa, om man bara vågar. För det var väl det jag läste mellan raderna. Och nu sitter vi ju här som sagt.

Rana: För mig när jag fick frågan så var det elevernas kreativitet som gjorde att jag tackade ja. För att jag brinner för det. Jag vill att eleverna ska jobba kreativt och bli motiverade och äga sitt eget lärande. Och det läste jag mellan raderna att man har det när man jobbar med projektet eller med projekt överhuvudtaget. Och då tackade jag ja till det.

Desirée: Men på förskolan när ni jobbar med InnoCarneval, har ni också fått ett arbetshäfte?

Maria: Vi arbetar inte med samma metoder riktigt. Vi hade i år till exempel en modul som hette Svinnligt utforskande. Då tänkte vi att vi har jobbat ganska mycket med kretslopp, hållbar utveckling och globala målen. Det är ju barnkonventionen också och det passade väldigt bra. Vi hade besökt havet också och tänkt att svinnligt utforskande… Vi har plockat stenar och snäckor.

Vad behöver egentligen jorden? Vad behöver människan? Vad behöver ett barn? Vi har jobbat med kompostering från jord till bord och från bord till jord. Det passade väldigt bra att arbeta vidare med någonting. Men så får man ju försöka smala av det. Vad har vi för utvecklingsområden? Vad är det barnen är intresserade av, kan vi istället för att se det som en ytterligare uppgift att göra InnoCarneval så kanske man kan tänka sig att implementera det i det pågående projektet man har. Och det passade också bra, vi hade fordon och fordons funktioner yrken och så fortsatte vi att skriva kring det här projektet.

Rana: Den här kreativiteten, alltså varje sak ni gjorde det leder till ett annat, typ utvecklade område eller som täcker kan man säga en av de globala mål som man jobbar med. På samma sätt gör vi också i grundskolan. Vi brukar se var är deras intresse för att allt vad vi gör det ska komma från eleverna. Jag som lärare ska inte välja vad de ska jobba med eller vilken val de ska ha, vilka idéer. Det är de som ska äga allt detta.

Maria: Det är ju elevernas och barnens arbetsteorier och deras problemlösning skulle man kunna säga.

Rana: Det får de att tänka på ett annat sätt när de känner att det har kommit från oss. Och att vi inte fick det så att lärare bestämde att vi ska göra detta. Då engagerar de sig ännu mer, de blir mer motiverade, de letar efter lösningar, söker kunskap. Nu jobbar jag med äldre elever och jag har en kollega som har jobbat med högstadiet också. Ju högre upp desto mer äger de deras eget lärande ännu mer.

Fredrik: Vad har ni arbetat med rent konkret?

Rana: Det här projektet, InnoCarnival, som vi har jobbat med så jobbade jag med två klasser, eller fyra klasser rätt sagt. Men den ena handlade om ensamhet och det var så intressant eftersom vi fick som process, eller lärprocess det här, att jobba med ensamhet bland äldre. Och att hitta lösning till det.

Men mina elever sa med all respekt, de sa exakt så, med all respekt till alla äldre och vi förstår att det är så viktigt att de ska inte känna sig ensamma. Men vi vill gärna jobba med yngre, alltså ungdomar, ensamhet bland yngre ungdomar. För att det är många som känner sig ensamma och ingen tänker på dem. Så det var deras idé och då började de utforska för att vi hade inte kunskap om det.

Jag är inte SO-lärare, jag är NO-lärare, undervisar NO-teknik. Men detta satte inte stopp på deras idéer. Vi fortsatte och försökte vägleda dem och ta in andra professioner som kan ge dem den kunskap som de behöver. Vi sökte på nätet och bollade tankar och gick vidare till att de har kommit på den idé att bygga en prototyp där det finns en app som man pratar med, en AI, och där man beskriver utifrån hur många positiva eller negativa ord kan den appen eller AI säga ja men du behöver söka vård eller inte och de kopplade eftersom de tänker mycket på det sociala.

Det är så viktigt att hitta någon annan att prata med. Då byggde de eller kom de på ett café som är kopplat till den appen. Där kan AI rekommendera att gå och sitta på det caféet, då kommer du hitta en som har samma tankar. Eller kan du hitta en din andra kompis eller vän som du kan prata med. Och det var allt från deras idéer.

Fredrik: Ja, och det här engagemanget du beskriver, var det något du kände direkt?

Rana: De blev mer engagerade, motiverade och det här gjorde att jag alltid kopplar det till det här med entreprenör, entreprenöriellt lärande. När de söker sina egna svar på de problem som de har hittat på, samhällsproblem, då blir de ännu mer engagerade och vill söka, söka, söka tills att de hittar en lösning. Och då, för mig, det är det här entreprenörskapet eller värdeskapande som hjälper dem att lyckas i livet, få förtroende för sig själv och sina egna idéer, tankar och att ja, vi kan göra skillnad.

Det är det som vi bygger på, att de måste förstå att det är de som är framtiden. Som jag brukar säga till mina elever, ni är andra generation, det är ni som är framtiden. Och det är det som leder till att de tänker på det sättet.

Maria: Här ser vi ju hur du har låtit barnen äga sin utveckling och det utvecklande arbetet ni har sysslat med. Och att du ger dem förtroende och tro på det kompetenta barnet eller eleven.

Rana: Men jag vill på ett sätt att skapa den här nyfikenheten genom att eleverna kan själv tänka, ställa frågor för sig själva, reflektera över det, hitta svar och tänka bara känna efter att ju mer jag vill desto mer kommer jag lära mig och inte ge upp.

Desirée: Ja du har ju berättat om ert arbete och det låter ju väldigt fantastiskt så som Maria också lade till. Och du nämnde entreprenörskap och värdeskapande arbetssätt och jag håller ju med om att det här med InnoCarnival, jag fick ju min klass helt ny och jag skulle samtidigt in i det här projektet.

Och då kom jag ju också i kontakt med dig. Och då kände jag att man inspirerar ju sina elever men du kan ju också inspirera oss andra som är nya i det här. Och vi har ju fått kontakt tack vare InnoCarnival. Så det är jag jättetacksam för. Men en annan sak som jag också vill lägga till i det här projektet var ju det här med att jag fick en helt ny grupp framför mig som jag inte kände. Och då kände jag direkt när jag såg arbetsmaterialet i InnoCarnival också att här kan jag jobba med värdegrund.

Så det blev ju liksom lite min ingång. Och nu skillnaden mellan dig och mig är ju att jag är lite som du var inne på Maria, att jag är ju klasslärare så jag kan ju jobba mer tematiskt. Och lägga mina dagar lite så utifrån det vi jobbar med i alla ämnen. Så där kunde jag ju prata med mig själv såklart och diskutera hur vill jag göra det här projektet nu? Hur litet, hur stort? Så då valde jag att gå all in och även implementera det på engelska till exempel.

Så det var ju jätteroligt men jag tror inte att jag hade vågat tänka vidare om jag inte som också säger, men det här fixar vi. Vi gör det tillsammans nästa år. Det är ju bara till att börja. Och då känner jag att så är det ju. Det är ju bara till att man måste ju våga. Och sen träffades vi också Maria. Och då känner jag, wow, varför ska vi jobba på ett, förstår mig rätt, men tråkigt sätt bara för att barnen blir äldre.

För det är väl lite det här att vara kreativ. Och jag märker ju på mina elever att de utvecklas ju men också att de älskar ju att jobba i skolan för att det är kreativt. Och att man har dem med sig och då kan vi även göra de här andra sakerna som de tycker är mindre roliga bara för att de vet att nu ska vi få vara kreativa vid nästa tillfälle.

Maria: Och det sker ju trots allt ett lärande eller det gör någon skillnad för barn och elever. Men det är också en skillnad för oss som jobbar. Vi var ju också lite nytt arbetslag detta året. Och då valde jag den här färdiga modulen istället för att innovera någonting närmast barnen eftersom vi redan hade ett pågående projekt. Och då samlades vi kring mellanmåls-mackan. Att vi behövde utveckla mellanmålet. För barnen visste ju precis vad mellanmål var. Det var ju lite det här med mjölk och macka och ja det var ett utvecklingsområde. Kocken ville gärna men jobbade kortare tid och hur skulle vi då kunna göra det här hållbart att inte servera allting på bordet så att det sen går till komposten och matar komposten utan kanske spara och plocka fram igen till mellanmål och försöka göra mellanmålet lite mer varierat och näringsrikt.

Och det här utvecklades ju till att kocken fick ju resurser från ledningen och legitimitet och mandat att köpa in lite fler råvaror för det är ju inte alla som kan ha samarbete eller få ha samarbete med butikers överskott. Så att där var vi i alla fall och så jobbar vi ju då efter den här cykeln då. Vad är vi, vad ska vi, hur gör vi, vad har vi för resurser, vad gör barnen, vad säger de och allt det här.

Och det är ju en cyklisk modell hela tiden och ibland går vi i stå helt enkelt och tänker, ah, hur ska vi komma vidare? Då hade vi en stor, stor gemensam samling vuxna och barn tillsammans och bara försökte komma på alla pålägg som någonsin finns och alla grönsaker och rotfrukter som någonsin finns som vi kunde komma på.

Och sen när vi skulle leta efter inspiration och utveckla smörgåsen så hade vi samarbete precis som du sa med externa, en forskare men också en måltidspedagog, forskare och inspiratör. Och sen så var vi inne på nätet tillsammans. Och då var det en som pekade på Magnus Ugglas skivomslag. Där han har fullt med grönsaker. Och sen hade vi samarbetat med en konstnär i Stockholm som gör många måltider till sina barn på någon av de här sociala medierna. Så vi fick lov att använda inspirationsbilder där.

Desirée: Men får jag bara fråga då, var det ni själva som var tvungna att hitta de här externa samarbetena?

Maria: Ja, man medforskar ju med barnen och frågar dem och ger förslag om de har något eller om det är någon vårdnadshavare. Och sen hade vi ju ett forum kring svinnligt utforskande. Det var ju färdiga moduler, men de var väldigt många i just det här materialet. Men då koncentrerade vi oss till mellanmålet. Men för att då involvera barnen mycket mer så fick de äldre barnen göra mellanmål till de yngre. Men sen så blev de, mellanbarnen gjorde sina mackor och de yngsta fick också DJ:a sina egna mackor som det blev till slut. För det var någon som sa, jag är en diskjockey och höll på med polarbröden där.

Och för att ändå visa på att det är viktigt att skapa mötesplatser för barn. Mötesplatser för material och mötesplatser i rummet. Så möttes två avdelningar, de äldre barnen och mellanbarnen vid ett runt bord. Och då hade ledningen beställt kockmössor och kockjackor. Och kocken var med om detta också. Och kom ut och kikade och uppmuntrade och så här. Så det har ju skapat ett väldigt mervärde. Och då fick de lägga upp på uppläggningsfat och titta på inspirationsbilder. Det här var ju viktigt på riktigt för vi var ju den här restaurangen. De fick tvätta händerna och skära med kniv, hyvla…så att det här också skapat vår första interaktiva utställning, där fordonets funktion blev ett grönsaksstånd på Möllevångstorget. Där var också ett nätverkande i den här modulen, svinnligt utforskande, där vi kunde knyta eller kroka arm med andra förskolor.

Det var två andra förskolor framför allt. Och då visade de upp att de hade varit på Möllevångstorget. Och då sa vi, wow, det har vi ju inte gjort detta året. Klart vi ska göra det när vi ska förändra mellanmålsmackan.

Fredrik: Det låter som att det ledde till möten på många olika plan det här.

Maria: Ja, och de leker fortfarande och kollegor då som hämtar annat material och håller på i ateljén. Så det har ju blivit trolldegsgrönsaker men det har också blivit laminerade pålägg och mackor. När vi hade utställning i stadshuset fick barnen vara med och kurera utställningen, och även i Folkets park, på Barnens scen. Och där fick de ju helt…vara ciceroner, i alla fall i Folkets Park. Och där kom ju både vuxna och barn och de fick också bli filmade och berättade inför kameran hur det ska gå till att göra en macka. Mycket inspirerande!

Fredrik: Desiree, vill du berätta lite om vad ni har gjort?

Desirée: Vi utgick från det globala målet nummer sex som är rent vatten och sanitet för alla. Och vi var kopplade till Kretseum där vi fick komma på vårt första besök. Och som sagt då var jag ny, det var ny klass, det var kaos. Och jag tänkte men det här ska vi bara ta oss igenom för det här kommer bli bra. Och det blev superbra. Men när vi då började skapa de här skisserna på Kretseum så var det så många olika varianter och sen beslutade vi oss för att gå vidare med en under tävlingens gång och så.

Och då har ju alla varit med på något sätt att ge feedback till kompisarna eller presenterat eller delaktiga på olika sätt. Och då kom vi fram till att okej vi behöver duscha kortare tid för att vi vill spara vatten. Vi ville också göra någonting som var möjligt för alla. Att ha en app i duschen med en högtalare. Så att man kan spela sin favoritmusik under tiden man duschar. Och försöka duscha innan låten är slut.

Och sen så kom de då på att den här appen som man kopplar till den här manicken, Rocket Timer heter den. Den ska man ju kunna, även att man ska kunna göra dagliga utmaningar och utmana varandra. Men det som var roligt när vi var på InnoCarnival, då var ju vår manick eller vår innovation minst av alla saker som var där.

Då kom jag ihåg att mina elever stod och tittade och tänkte, men det är ingen som kommer fram till oss. För den var så liten. Men sen så inser de ju också, fast det är ju inte det som är det viktiga, hur stort det är. Men man märker ju också att man dras till det som syns. Men det som de har tagit med sig nu. Och det de har lärt sig. Det är ju hela processen. För sen har vi kunnat använda den här innovationen i nya tävlingar. Och nu är vi faktiskt där att vi har fått ett Malmöföretag att vilja göra våra prototyper. Alltså på riktigt. Så det är superbra. Eller superroligt och häftigt.

För då är det ju inte bara, nu är det slut, nu har vi gjort en prototyp. Eller det man kallar mock-up. Utan nu blir det liksom på riktigt. Och då ska de ju också få vara med. De kommer träffa fyra ingenjörer. Där de får vara med och prata om de olika delarna. Så det här blir ju verkligen på riktigt. Från att jag var lite anti från början till att jag är helt superengagerad och verkligen själv också tror på mitt arbetssätt och det här arbetssättet. Och att man ser att alla elever är delaktiga, det är det som är det häftiga.

Maria: I något skede är ju alla delaktiga.

Desirée: Ja, precis. Och också det här att vi kan skratta åt, kommer ni ihåg när vi låg där på Kretseum och jag blev jättestressad för ni låg på golvet. Det var verkligen lite rörigt och kaos. Men samtidigt så vet jag ju att det är så det är när man lär köra varandra. Och nu så är det något helt annat. Så det är superhäftigt att se deras resa också, den personliga. Lite som du var inne på, det här med att de tror på sig själva. De tror på sin förmåga men de har också lärt känna sina egna förmågor. Och det är också det InnoCarneval lyfter i sitt arbetsmaterial. Att få syn på sina egna styrkor. Och det märker jag verkligen att det var lätt att ta till sig av det arbetsmaterialet.

Fredrik: Vad kunde det vara till exempel, man fick syn på för styrkor och sådär?

Desirée: Ja men det kan vara till exempel att okej, för att jag ska kunna samarbeta så behöver jag någon som säger till mig mer, leda mig, vad ska jag göra? Okej, du ska du ska ta reda på det här. Medan en annan då kanske är mer den som vill styra och leda samarbetet. Någon annan kanske bara skriver, alltså antecknar. Lite att man har olika roller. En del behövde faktiskt få höra det och förklarat det för sig igen fast på ett annat sätt. Så då fick de ju samarbeta. Så egentligen, vad behöver jag för att möta mina kompisar? Och vad behöver de veta om mig? Så det var ju också ett utforskande. Vem är jag och hur lär jag mig?

Maria: Och det är ju precis det det handlar om också, att kunna ha gemensamt fokus på någonting som just du pratar om här. Hur ska vi lösa det här tillsammans?

Desirée: Ja, man fick ju verkligen testa tålamodet. Samtidigt så tänker jag att det är väl det som är charmen med läraryrket. Vi vet ju var vi vill någonstans. Vi vill ju komma till en färdig prototyp här. Och ja, de kommer att behöva tjafsa, för hur ska de annars lära sig att samarbeta? Så det är också det här att våga vara med på den resan istället för att säga stopp, nu det här gör vi inte.

Rana: Samma hos mig. Jag var mycket bestämd genom alla dessa år som jag har haft InnoCarneval på att jag vill att alla ska säga egna idéer. Och vi ska tillsammans enas om en idé. Och det var inte lätt, det var en stor utmaning. Men vi lyckades till slut. Många gånger hade jag tre, fyra, fem grupper och sen ska det vara till en. Men samtidigt ska jag inte säga till den ena gruppen, nej din idé var inte bra. Nej, hur kan vi göra så att vi får in din idé på den andra? Vi röstade fram, vi jobbade också lite, vad är demokrati? Varför ska vi rösta? Och när de kom på olika idéer, då fick de skriva.

Jag är ämneslärare, men jag kunde också ha lite samarbete. Men framöver kommer jag att ha stora samarbeten inom mentorslag eller arbetslag, där engelskalärare ska bli engagerade, svenskalärare ska bli engagerade, SO-lärare för att den har en koppling mellan, det är inte bara NO eller bara SO, det är flera ämnen. Vi pratar svenska, vi skriver svenska så det kommer att vara en större möjlighet för mig. Jag har haft lite möjligheter men nu kommer det bli ännu mer för att vi fick syn på att det behövs. Vad är bäst för våra elever? Och det är det på att vi ska ha samarbete och jobba ämnesövergripande. Det är det som gynnar våra elever.

Fredrik: Det låter som det är väldigt mycket i de här processerna som spiller över i annan undervisning och sådär. Men om ni skulle sätta fingret på någonting, vad skulle det vara det viktiga som ni tar med er härifrån?

Desirée: Jag tänker att eleverna inser att de är kreativa och att man känner till sina egna styrkor och vilka förmågor man har. Men en annan sak som jag tar med mig är att med tanke på hur jag från början har gått från att vara lite sådär, den som inte ville in i projektet till den som verkligen brinner för detta. Det jag tar med mig är att jag blev intervjuad av en blivande lärare som skulle skriva om ett examensarbete och då handlade det om att teknikintresset sjunker.

Och jag blev ju helt så här, va? Är det sant? För det var ingenting jag såg. För då var det ju speciellt att man kan se att teknikintresset sjunker med åldern också, speciellt hos flickor. Och det var ju så häftigt för då kunde jag ju säga att, fast det syns ju inte, eller jag kan ju verkligen säga att det syns ju inte efter att vi har arbetat med InnoCarnival, att vi hade jättehögt intresse för teknik. Och jag tänker att det jag tar med mig är att hur viktigt det är att inspirera till att fortsätta det här entreprenörskapet. Att alla kan och att det saknas ingenjörer i framtiden.

Hur kan vi skapa det här intresset så att det inte försvinner och att man då tänker att det här är för svårt. Det här kan inte jag. För jo, alla kan det här. Och att våga. Så det är väl det jag tar med mig.

Rana: Jag tar med mig som sagt samarbete som leder till allt detta som du nämnde för att jag kan inte göra allt själv. Eleverna kan inte göra allt själv. Vi behöver vårt samarbete. Vi behöver våra kompetenser, våra förmågor för att komplettera varandra i klassrummet men även i lärarrummet kan man säga. Vi behöver detta för att kunna stötta våra elever och visa vägen, väcka deras intresse, nyfikenhet för att kunna välja rätt utbildning utifrån det de gillar självklart och det de vill göra, vilket det än är. Men jag tycker samarbete mellan vuxna och barn är det viktigaste med rätt fokus självklart.

Desirée: Sen tänker jag också vinsterna med att nu märker jag att våra elever verkligen tänker i allting vi ska göra, är det hållbart? Hur ser det ut? Är det här bra för miljön? Utifrån de globala målen. Om jag inte berättar om det så kommer vi automatiskt in på det i alla ämnen. Så det tycker jag också är någonting jag tar med mig. Jag har kanske inte arbetat på det sättet tidigare. Men nu är det verkligen hållbart i fokus i allt vi gör. Vad säger du med förskolan?

Maria: Ja, jag tänker ju också på det här med samarbete. Jag tänker på att tillsammans kan vi. Och att lyfta barns röster, det är ju viktigt. Och kan de inte själva göra det så är det vårt uppdrag. Och att de, precis som vi har nämnt här innan, att de är ju nästa generation och vi får tro på dem och man bara är inte, man kan bli.

Desirée: Precis. Men tänker du att det är lättare att gå in i ett sånt här projekt när det är förskola jämfört med hur det är i skola? För att jag märkte till exempel att för oss är det ju frivilligt också men att hos mig, om jag då får prata utifrån hur jag ser på det, så tänker jag också att mitt motstånd från början säkert var på grund av att jag tänkte, hur ska jag få in detta? Var finns tiden? Hur mycket är det? Hur stort är det? Att det helt plötsligt blir en massa måsten och jag kan ju inte plocka bort något ämne. Men hur tänker du i förskolan?

Maria: Jag tänker också att förskolan har ganska komplext uppdrag i utbildningskedjan. Det är många mål att röra sig genom. Men just att kunna implementera InnoCarneval, att kunna bygga broar på det sättet. Både kollektivt med barnen och kollegialt med kollegor. Och att känna den här samhörigheten när man möts och att man kan smyga in på någon annans utställning också i de äldre åren. Så jag vill verkligen lyfta att de som håller i och är ansvariga för InnoCarneval och vissa utvecklingsledare som har hållit detta väldigt högt med InnoCarneval, att bara nätverka, kroka arm, de är väldigt tillmötesgående. Och våga och vinn och känn att du växer.

Desirée: För jag tänker också lite på det när man går, nu har jag ju en dotter själv som går i förskoleklass. Men det fanns ju många som går i hennes nuvarande förskoleklass som inte kände så många. Och då tänker jag verkligen hur InnoCarneval verkligen kan vara en mötesplats. Och sen så plötsligt så står man och så går man kanske på samma skola. Och då är det också mycket lättare kanske att…

Maria: Ja, men man lär ju sig ett visst arbetssätt, sen kan man variera sitt arbetssätt såklart. Men man möter ju ibland vårdnadshavare och säger Åh, nu går mitt barn i skolan, men det är ändå de här kartongerna. Jag vill ha den här, jag vill spara den här, vad kan man göra av den här?

Desirée: Så roligt! För jag ser också att allting har blivit mer effektivt. Det blir mer effektiva lektioner för att eleverna kan samarbeta. Så att någonting som jag gjorde, tog längre tid förr tid för går mycket snabbare nu. Så tiden finns ju för att jag har jobbat med gruppen. Så jag tycker det är superhäftigt att man kan bli inspirerad av någon som du då, Rana, som är erfaren i InnoCarnival, men även från förskola. Alltså höra tankarna, för det är egentligen samma tankar, bara det att eleverna blir äldre.

Maria: Och det att ni har betygssättning och en kursplan ni måste förhålla er till. Men vi har ju alla ett undersökande klimat för barnen och för eleverna. Men vi är ju också väldigt nära. Vi driver, vi brinner för att tända de här stjärnorna i barnens ögon. Det är ju min upplevelse av det här samtalet. Att det finns ett driv, att vilja någonting, att lyfta någonting, att mötas någonstans.

Och det kräver ju också att man har ett fungerande arbetslag i förskolan. Och att de också finns till där de behövs för att få till det i undervisningen. Jag menar, någon kanske gör ett moment som man kunde se i trolldegen hur de hade stämplat mönster i trolldegen, så de taktilt kunde känna riktigt hur knäckebrödet kändes och vilken färg det skulle vara. Då gäller det ju att man frigör en kollega och vi andra tar det andra. Och när de skulle DJ:a sina egna mackor så kanske man behövde vara väldigt nära när vi skulle skära bananen och lägga på brödet och så vidare. Jag tänker att det är ett samarbete och ni kan samarbeta på ett annat sätt med eleverna, så då blir det ett samarbete och vi har samarbete kanske med fler kollegor. Men att tid är viktigt och organisation.

Rana: Med sista omgången där jag har jobbat med InnoCarneval har jag utvecklat ännu mer hur jag kan få eleverna att resonera mer och hur kan jag få flytta arbetssättet från InnoCarneval till min undervisning? På vilket sätt, för att InnoCarneval ska inte vara bara inom den ramen. Vi måste få in arbetssättet i den vanliga undervisningen för att vi ska hjälpa våra elever att automatisera det här tänkesättet. Att tänka kreativt och bli motiverade, intressera, våga misslyckas.

Sen när de ska resonera, måste de förstå att varje sak, om jag väljer den här låt säga kaffekoppen och inte den andra, varför? Varför valde jag det? Vad är det som har gjort att jag valde det? På samma sätt med mina elever, varför valde du de här svaren? Var hittade du dem? Är du självkritisk till detta? Alltså, allt detta måste vi få in i vår undervisning för att kunna hjälpa våra elever att lära sig det här arbetssättet. Ju högre upp på sin utbildning de kommer desto mer lär de sig. Det är det som jag vill lyfta för att det har jag också själv utvecklat inom mitt arbete.

Fredrik: Ni antydde innan att ni hade ett samarbete på gång?

Rana: Ja, det har vi.

Desirée: Jag har ju varit öppen och sagt att ja, om jag ska nu fortsätta med det här så behöver jag ju lite stöttning nu från någon erfaren som kan det här och som kan säga till mig ibland när man, jag tänker att kanske jag talar för många som ibland känner att när det är mycket att man tänker att åh, gör jag det här tillräckligt bra och då är det ganska skönt att ha någon som peppar en och där tänker jag att man kan hjälpa varandra på skolorna och där pratade vi också om att ja men nästa år, ja men jag har ju fortfarande NO och kan vi hjälpas åt med bedömning och du pratade bara om det här och det här, oj det lät ju faktiskt enkelt och ibland behöver man bara blev påmind om att ja det är faktiskt enkelt och att våga tro på sig själv också och då är man inne i de här tankarna igen.

Så att träffas och mötas, vi jobbar på olika skolor och att det blir naturliga möten mellan eleverna, kanske också det här spontant när vi pratade om hur man kan göra möten över Teams. Ja då behöver ju eleverna inte alltid träffas utan man kan ju ha ett videosamtal där man presenterar någonting och där man ger feedback till varandra.

Så det behöver ju inte vara så krångligt heller. Jag tänker på logistik. Ja då helt plötsligt behöver vi inte ta bussar till varandra. Utan då kan man ju göra det där man är. Gör det enkelt. Man blir också inspirerad av att höra hur det fungerar på förskolorna.

Maria: Vi hade faktiskt en innovation med på Barnens scen. Ja, och det var ju någon slags apparat där som kunde omvandla vilken mat man egentligen ville ha.

Desirée: Wow, det hade varit någonting!

Fredrik: Stort tack för att ni var med och delade med er av era erfarenheter från InnoCarneval.

Desirée: Ja, men tack så mycket. Vi hoppas att fler hoppar på tåget nu.

Maria: Det är ju inget tvång, man kan prova, man kan börja.

Rana: Bara våga ta ställning till det.

Desirée: Och alla är kreativa om vi bara vågar.

Maria: Absolut, våga och vinn!

Fredrik: Du har lyssnat på ett avsnitt av Podagog Malmö, en podd som görs av redaktionen på Pedagog Malmö. Vem skulle du vilja höra som gäst i podden? Maila oss med tips på pedagog@malmo.se. Följ oss på Facebook för att inte missa några av våra poddar, filmer eller texter.

ANMÄL dig till nästa InnoCarnival här!