Att lära av andra

Lucy Crehan, brittisk lärare och skolforskare, började fundera på orsaken till att vissa länder hade så stora framgångar i PISA-mätningarna. Skarpa strukturer och rutiner för det kollegiala lärandet är en av vägarna framåt för det svenska skolsystemet, tror hon.

Frustrerat upptäckte hon hur mycket av hennes tid som lärare i London åts upp av administrativa sysslor började Lucy Crehan intressera sig för andra länders skolsystem. Under sina resor i Japan, Kanada, Singapore, Finland och Shanghai i Kina ville hon både titta på hur de högpresterande ländernas skolsystem var organiserade och hur lärare och elever upplevde skolsituationen. Nyligen var det dags för ett besök i några svenska skolor.

Länder med liknande utmaningar

Enligt Lucy Crehan har pedagoger i det svenska skolsystemet liknande utmaningar som i till exempel USA och England – inte minst när det gäller det kollegiala lärandet. I länder som Finland, Singapore och Japan avsätts tid för regelbunden, gemensam lektionsplanering. Ett strukturerat arbete som både bygger upp en kollegial kunskapsbank och minskar lärarnas arbetsbelastning.

– Första året som lärare undervisade jag bara 18 lektioner i veckan, men jag planerade alla från början. Varje kväll gick jag hem och planerade tre-fyra lektioner. De flesta svenska lärare jag pratade med planerade också helt på egen hand. Om du är mer erfaren kan du förstås använda dig av vad du gjorde förra eller förrförra året, men det är tuffare för nya lärare, säger Lucy Crehan.

Saknades dokumentation

Nyblivna lärare i England som Lucy Crehan pratat med kände sig osäkra när de skulle planera sina lektioner eftersom det saknades en ordentlig dokumentation över vad kollegorna gjort tidigare. I Singapore fastnade Lucy Crehan för lektionsguiderna som lärarna kunde använda sig av.

– Under en lektion om friktion fanns en guide för lärarna där det framgick vilka de vanligaste misstagen eleverna brukade göra och exempel på kontrollfrågor de kunde ställa till eleverna för att kolla om de förstått. Sådant är en stor hjälp när man ska sätta samman en bra lektion. Och det är guider som satts samman av erfarna lärare som samlat på sig kunskaper under många år. Jag tror att det här kan hjälpa även svenska lärare, säger Lucy Crehan.

Tid för lektionsplanering

I skolor i Finland, Singapore och Japan har de regelbunden, schemalagd tid för lektionsplanering. De avsätter varje vecka tid så att lärare kan planera lektioner tillsammans med kollegor som undervisar i samma ämne och årskurs.

– Det är ingen komplicerad process. Man går igenom vad man ska undervisa om kommande vecka, vilka resurser som redan finns till detta, vad man gjorde förra året och hur det gick. Behöver man ändra på något för att förbättra undervisningen; leta upp en ny video att visa, ta fram ett nytt arbetsunderlag? Det här drar ned på arbetsbördan hos lärarna, eftersom man delar på materialet kollegor emellan, säger Lucy Crehan.

Detaljerade lektionsstudier

Lektionsplaneringarna tas fram av mer erfarna lärare, men samtidigt finns det en frihet att sätta sin egen prägel på lektionerna om eleverna har särskilda intressen. Inom skolsystem i östra Asien är det vanligt att även ägna sig åt lektionsstudier, som är en mer detaljerad version av planeringsträffarna. Där träffas lärare som är verksamma inom samma ämne och väljer en lektion som sedan planeras ned på detaljnivå.

– Sedan är kollegorna med och observerar när läraren håller i lektionen. De fäller inga omdömen om läraren, utan observerar framför allt eleverna. Fokus är på planeringen och hur den funkar; en planering som alla gjort tillsammans, säger Lucy Crehan.

I efterspelet till lektionen ger kollegorna återkoppling och lyfter fram delar som kan förändras eller förbättras.

– Det kan vara återkoppling i stil med att “när du gav dina instruktioner så förstod inte den där gruppen vad du menade, så nästa gång måste vi vara mer tydliga där”, säger Lucy Crehan.

Sparas i kunskapsbank

Lektionsplaneringarna som bygger på klassrumsobservationer sparas i en kunskapsbank som alla lärare har tillgång till.

– Det minskar arbetsbördan för lärarna, samtidigt som det ger högre kvalitet i undervisningen. Många hjärnor har ju arbetat tillsammans istället för att alla suttit på sina egna rum och försökt göra samma sak, säger Lucy Crehan.

Text & Foto: Fredrik Thunberg