Dags för betyg – glöm inte pysparagrafen!

En anledning till att det kallas pysparagrafen är att meningen är just att vi ska ”pysa” de delar av kunskapskraven som inte kan nås på grund av funktionsnedsättningen, där det finns ett rimligt tvivel huruvida eleven inte skulle klara dessa kriterier om det inte var för funktionsnedsättningen.

Detta ska självklart inte vara någon kompensation för anpassningar och åtgärder i undervisningen. Varje elev har alltid rätt att få de åtgärder som krävs för att det ska vara möjligt att nå upp till målen och undantagsbestämmelsen får alltså aldrig användas i stället för nödvändiga åtgärder. När åtgärder gör det möjligt för en elev att trots till exempel neuropsykiatrisk funktionsnedsättning att nå upp till samtliga kunskapskrav så visar det att det i många fall handlar om att anpassa undervisningen och kompensera för svårigheterna. Detta är självklart viktigt i all undervisning och en rättighet varje elev har.

Ibland räcker det ändå inte hela vägen. Ibland kan en svårighet beroende på funktionsnedsättningen vara ett så stort hinder för ett specifikt kunskapskrav. För en elev med autismspektrumtillstånd kan det till exempel vara att reflektera, samarbeta, för en elev med språkstörning att genomföra muntliga uppgifter, för en rörelsehindrad att hantera vissa redskap. Och så vidare. Det handlar alltså inte om att elever med bristfälliga kunskaper i allmänhet ska få godkänt. Det handlar om att ”pysa” de direkta delarna av kunskapskraven som elevens funktionsnedsättning hindrar dem att nå.

Tyvärr kan Skolverket tyckas vara otydlig i sina rekommendationer, de skriver att läraren ”har möjlighet att bortse från enstaka delar av kunskapskraven…” Självklart kan detta har möjlighet tolkas som att man i vissa fall kan bortse från enstaka mål men att det är upp till varje lärare. Detta blir mycket godtyckligt och jag skulle önska att Skolverket var tydligare här. Att det inte handlar om att man kan använda undantagsbestämmelsen utan att man ska använda den om synnerliga skäl som en funktionsnedsättning finns med som hindrar eleven från att nå upp till kunskapskraven. Att det är varje elevs rätt att ha samma möjlighet till vidare utbildning.

Anledningen till detta är enkel. Syftet med bestämmelsen är att skapa lika förutsättningar för elever som annars inte haft någon möjlighet att nå ett visst betyg, förklarar Skolverket och visar med det att det inte handlar om en välvilja från lärarens sida utan elevens rättighet till samma förutsättningar att nå ett betyg som andra. Det handlar till syvende och sist alltså om en självklar följd av konventionen om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.

En del protesterar och motiverar det med att de då kommer ställas inför överkrav längre fram, att de inte kommer klara gymnasiala studier som vi har bidragit till att de kommer in på. Det är ytterst sällsynt att någon väljer framtida studier i just det som består i främst svårigheter. Och om så vore – vi kan och får aldrig ha tolkningsföreträde gällande elevs framtida framgång att lyckas eller inte med sina studier! Det kan och får vi aldrig göra. Inte med någon elev.

Vårt uppdrag är att ge en så rättvis och anpassad undervisning vi bara kan så att alla elever har möjlighet att lyckas med sina studier. Att vi sedan gör så rättvisa bedömningar som leder till ett så rättvist betyg det bara går. Där undantagsbestämmelsen beaktas som i sin tur kräver stor kunskap om både den enskilde eleven och den aktuella funktionsnedsättingen.

Och sedan vara öppen för att varje barn, varje elev ska få fortsätta lyckas, utifrån sina förutsättningar och behov, i en fortsatt miljö där anpassningar och beaktande görs, med en självklar tillgänglighet för varje individ att få vara delaktig på lika villkor.

Text: Linda Grann