Om normer och maktstrukturer i klassrummet

Jag gick in i rollen till fullo och kan när jag tittar tillbaka se att jag för att skaffa mig den åtråvärda makten till och med ibland tog till vad jag idag vet kallas härskartekniker. Jag trodde att det handlade om att makt och respekt hängde ihop med att kontrollera och bestämma över eleverna. Min kunskap skulle överföras till dem och de förväntades acceptera och ta emot det jag förmedlade. För er som varit lärare ett tag så minns ni säkert debatten om att vi borde lära av militären och kanske till och med ta in militärer i skolan för att lära eleverna vad respekt innebär. Jag varken är eller kommer att bli militär men att det inte är lösningen när det gäller att komma till rätta med maktstrukturer i skolan är jag numera säker på.

Men varför kände jag mig inte nöjd nu när jag hade makt och kontroll? Hur kunde det komma sig att jag emellanåt kände mig falsk och arg?

Svaret på frågan framstår för mig idag inte som speciellt komplicerat. Jag hade helt enkelt fört vidare en traditionell skolnorm, där läraren är det subjekt som har makten, alltså den som överför kunskap, vilken anammades okritiskt av mig som ung lärare. Mina elever var de objekt som passivt skulle motta mina kunskaper. En tydlig klassisk maktstruktur som lärare och elever i alla tider upplevt som det sätt på vilket kunskap bäst förmedlas. Ett förstärkande av det normerande hierarkiska systemet gällande över- och underordning mellan vuxen-barn och lärare-elev.

Det handlar alltså inte om att eleverna fick sämre kunskaper i början av min karriär men mitt förhållningssätt till eleverna och pedagogiken var ett annat.

Det tog ganska många år för mig att synliggöra det här för mig själv. Hur uppfattar eleverna mig? Vad inger respekt i klassrummet? Vad händer om jag bryter mot normen? Vad händer om jag tappar maktpositionen i klassrummet?

Om man backar inför de här brännande frågorna väljer man kanske att blunda, sopa problematiken under mattan och fortsätta i gamla hjulspår. Det är det definitivt slut med för min del!

Via den aktionsforskning jag bedrivit under min genuspilotutbildning har jag fått bekräftat att en bra lärare är en lärare som lyssnar och ser sina elever. Möter eleverna med respekt. Har goda ämneskunskaper som hen med liv och lust låter eleverna ta del av. Eleverna uppskattar att mötas med både humor och tydlighet. Ärlighet, värme och ordning och reda betonades också.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad! Det handlar inte om att jag ska lägga min yrkesprofession åt sidan och bli kompis med eleverna, låta dem göra vad de vill på lektionerna. Nej, det handlar om att bryta gamla unkna maktstrukturer i skolan och skapa en inspirerande kunskapsvärld där vi alla känner delaktighet, både lärare och elever. Jag anser mig numer ha ett ansvar att använda den makt jag har till att tillsammans med eleverna tydliggöra normer och diskrimineringsgrunder, att i klassrummet skapa en känsla av delaktighet där eleven känner sig som ett subjekt och inte ett objekt.

Jag har kommit en liten bit på vägen i mitt arbete på Nya Malmö Latin. Eleverna får mer än gärna vara delaktiga i lektionsplaneringarna, de är med och formulerar skolans ledord när det gäller hur vi ska förhålla oss till varandra på skolan för att skapa en god arbetsmiljö, Amnesty har vidgat våra perspektiv när det gäller synen på mänskliga rättigheter och i dagarna startar vi upp en elevgrupp som kommer att arbeta med normer och värdegrundsfrågor.

Kan jag känna mig nöjd nu? Har jag inte nått ganska långt under mina tolv år som lärare? Jo, kanske har jag kommit en bit på vägen men för mig känns det här bara som ett litet, litet steg i rätt riktning. Vi behöver bara ta oss titt på verkligheten för att förstå varför vi måste fortsätta synliggöra maktstrukturer och ifrågasätta oss själva och våra normer.

Text:  Susanne Ekentoft, Lärare i Svenska och Religion, Nya Malmö Latin

Bilder:  Creative Commons