En för alla – i Kooperativt Lärande

Professor Dylan Wiliam var nyligen i Sverige och talade om Formative Assessment - Bedömning för Lärande. Wiliam är kritisk till den traditionella handuppräckningen i klassrummet.

Av Red. Pedagog Malmö

Publicerad 8 april 2015

Dylan Wiliam menar att det är de elever som är snabba på att räcka upp handen som dominerar i klassrummet vid traditionell handuppräckning. Det är inte alltid de som är smartast eller de som behöver utmanas för att utvecklas. De få elever som brukar räcka upp handen och som brukar få svara, blir vana vid att ha monopol på klassrumssamtalet. Att som lärare planera sin fortsatta undervisning utifrån de ganska få elever som alltid räcker upp handen, gör att undervisningen inte anpassas efter alla elevers behov. Detta bidrar till den så kallade Matteus-effekten, d.v.s. att de som är starka blir ännu starkare och att de svaga blir ännu svagare. Se mer om detta i film med Dylan Wiliam hos UR.

För att skapa en bättre lärandemiljö och för att läraren ska få en bredare och bättre återkoppling från eleverna vill Wiliam att läraren ska använda sig av olika tekniker. Flera av de tekniker som används i Bedömning för Lärande återfinns som strukturer i verktygslådan för Kooperativt Lärande. En struktur är ’En för Alla’ som i bästa musketörsanda lever upp till grundprincipen delat ansvar för allas lärande.

En för Alla

Denna struktur gör att alla i gruppen måste engagera sig i den uppgift gruppen har fått. Gruppen måste också se till att vem som helst i gruppen kan redogöra för lösningen eftersom läraren lottar fram vem i gruppen som ska redovisa svaret. Den elev som får svara kan trots det känna sig trygg eftersom den är förberedd på att svara och hela gruppen står bakom svaret.

Strukturer för kooperativt lärande.