Att vara skolpsykolog vid en kris – reflektioner och lärdomar

Uppdraget är brett då psykologisk kompetens kan vara ett tillskott i flera situationer i skolans värld, och därmed begränsas arbetet i teorin endast av kreativiteten hos de som önskar min hjälp. Ett av de mer ovanliga uppdragen är det att stötta en skola vid kris. Detta ovanliga uppdrag fick jag på en av mina elevhälsoteamsskolor då en elev på skolan avled under traumatiska omständigheter.

Krisen påverkar tankar och känslor

Kriser är till sin natur ofta oförutsägbara och plötsliga. Ett bekymmer med detta är att du behöver agera utan att först ha suttit ned och funderat ut det bästa tillvägagångssättet. Den kris jag blev en del av kom till min kännedom en söndagseftermiddag efter ett samtal från biträdande rektor på skolan. Förutom det plötsliga är kriser ofta emotionellt upprivande för de inblandade, vilket så klart påverkar även den som ska vara professionell och stödjande i ett sådant läge. Starka känslor tenderar som bekant att vara störande när man på ett logiskt och lugnt vis vill lösa problem. Min allra första instinktiva tanke där på söndagen var därför att jag inte hade en aning om hur i hela världen jag skulle kunna bidra och vara ett stöd för en krisande skola.

Vikten av att skapa trygghet

Som tur var visade det sig, som det ju så ofta gör, att jag visst hade en aning. En kris som påverkar en organisation är inte nödvändigtvis så olik den som påverkar en enskild individ, både organisationen och individen behöver i första hand trygghet för att på så sätt få bästa möjlighet att bearbeta och hantera det inträffade. En psykologisk checklista för att skapa trygghet innefattar bland annat att skydda från ytterligare hot och stress, skapa en atmosfär av medmänsklighet och omsorg samt ge information om det som inträffat och det som kommer, för att på så vis ge ordning i kaoset. Skillnaden mellan individen och en organisation som skolan är att den sistnämnda innefattar många individer, vilket både innebär större logistiska svårigheter och mer spridning i behov då krisen påverkar olika personer olika mycket och på olika sätt. Krisen påverkar dessutom både skolpersonal och elever, där de förstnämnda har som uppgift att vara professionella och hjälpa eleverna samtidigt som de själva kan påverkas emotionellt av det inträffade.

Struktur, gemenskap och närvaro

Vid denna första och hittills enda kris som skolpsykolog lärde jag mig mycket. Det allra första jag lärde mig var vikten av rutiner och riktlinjer. Den där krisplanen som vi gått igenom några veckor tidigare på APT blev helt plötsligt min bästa vän och ett viktigt stöd i min uppgift att stödja. Det andra jag lärde mig var att ensam definitivt inte är stark och att även den vars uppgift det är att stötta behöver stöd. Detta gällde så väl för lärare, vars uppgift var att stötta elever, skolledning, vars uppgift var att stötta lärare, och mig själv, vars uppgift var att bidra med psykologisk kompetens till elever, lärare och ledning. Det tredje jag lärde mig var vikten av tillgänglighet. Aldrig förr hade det varit så viktigt att bara finnas där. Att sitta i biblioteket, väl synlig för både personal och elever, och lyssna, svara på frågor och vakta de brinnande ljusen var något jag i efterhand tror var det mest uppskattade.

Efter krisen

Det som stannat kvar hos mig nu efteråt är krisens många ansikten och de efterdyningar den kan skapa. Det finns verkligen inget facit på vilka känslor en kris uppbådar och hur vi påverkas beror både på faktorer i själva krisen, som hur nära vi är den och vad som orsakar den, samt av omkringliggande och individuella faktorer, som vilka vi är som människor och vilka förutsättningar organisationen har att hantera krisen. Kriser tenderar också att få oss att rannsaka oss själva. Vad kunde jag gjort annorlunda? Kunde jag ha stoppat det som hände? Gjorde jag tillräckligt? Den kris jag arbetade med lämnade frågor kring var skolpersonalens uppdrag börjar och slutar. Frågor utan svar som jag tycker mig höra mellan raderna i många av skolans sammanhang. Kanske kan vi i bästa fall komma lite närmare svaret, särskilt om frågan får bli större än vad den aktuella läraren kunde ha gjort och snarare fokusera på hela skolan och all skolpersonal.

Lärdomar

För visst är det väl så att vi på ett sätt ställs inför mindre ”kriser” lite då och då i skolans värld. Vad tar jag då med mig för lärdomar från den stora krisen till den lilla? Ja, kanske kan allt det ovanstående appliceras också på en alldeles vanlig arbetsuppgift, även om det ställs på sin spets i detta skarpa läge. Vi behöver även i skolvardagen agera utan att först ha hunnit tänka efter, hantera emotionellt upprivande situationer, hantera olika behov både hos elever och skolpersonal, hålla oss i rutiner och riktlinjer och söka stöd från varandra både för att hantera och lära oss för framtiden. Det är till och med så att det i vissa lägen, när inga svar finns, kan vara bra nog att bara finnas där.

Text: Karin Grumert, psykolog.