"Faith consists in believing when it is beyond the power to believe"

Just nu är det ESSA Academy, en nybyggd skola i ett utsatt område i Bolton. Två bröder som är uppvuxna i området och som det gått bra för i livet ville ge något tillbaka och skapa bättre förutsättningar för att fler skall få möjlighet att lyckas. 900 elever i åldern 11-16 år, varav bara 7% är vita britter, en siffra man hoppas skall öka.

Man pratar om tre ledord:
1. Belief; övertygelsen om att eleverna kan lyckas om de ges rätt förutsättningar
2. Access to outstanding teachers; bygger mycket på samarbete, ”det goda arbetet smittar”, en fullt utvecklad delakultur.
3. Community; vikten av nätverk. De tyckte att de lyckades ganska bra med det globala (vi var ju där;)), de hade också ett bra föräldranätverk, däremot det lokala nätverket fanns det mycket kvar att jobba på.

Något som värmde mitt hjärta (en gammal käpphäst) var när de pratade om risken med fina planer som inte har någon inverkan på elevernas utbildning eller skolans utveckling. De gick så långt att de faktiskt varnade för planer som man lägger så mycket möda på att det blir viktigare att hålla fast vid dem än att förändra det som verkligen behöver förändras. Word!

Skolan är en academy, statligt finansierad men som inte behöver följa den nationella läroplanen med vissa undantag (engelska, matematik, naturorienterade ämnen). Det har naturligtvis gett ESSA stor frihet att utforma skolan efter vad man tror är det bästa för att eleverna skall lyckas. Det innebär kort sagt stor valfrihet för elever att göra individuella val av kurser samtidigt som man arbetar tillsammans i olika tvärvetenskapliga teman. De bästa av två världar alltså; både djup och bredd.

Eftersom skolan strävar efter att bli helt papperslös och de flesta läromedel finns digitalt, utarbetade av lärarna, hade lärarna inga fasta arbetsplatser utan man kunde hitta lärare i princip överallt på skolan. Inget jag kommer att införa på en gång hemma, kanske… Elever och lärare arbetar tillsammans i iTunes U, jag skall inte alls försöka beskriva appen för den som inte känner till den. Kan bara säga att det kändes förföriskt enkelt…

Som någon slags ramverk för vilken slags uppgifter man skapar med de digitala verktygen så använde man sig av SAMR (i vissa kretsar ganska ifrågasatt för att vara för ”tekniskt” eller inte tillräckligt beforskat). Ni känner säkert till den. ESSA hade ett lite nytt sätt att beskriva modellen i form av kaffekonsumtion. Från hemmabryggt kaffe till Starbucks mest avancerade extra-allt-kaffe. Ibland passar det ena, ibland det andra.

Lärarna bildar små utvecklingsgrupper om ca sex personer som träffas var fjärde vecka, de identifierar utvecklingsområden, diskuterar, går ut och tittar på varandras undervisning enligt ett speciellt protokoll; ex vad är effektivt, vad kan förbättras. De var väldigt inspirerade av Dylan Williams!

De jag såg var alltså en skola som kommit väldigt långt med att möta elevernas behov, med att arbeta digitalt, med kollegialt, ständigt utvecklande arbete och med att skapa en anda av förtroende mellan lärare och elever. ”Man känner verkligen att lärarna vill att vi skall lyckas”. Vi blev visade runt i skolan av några elever, när vi gick igenom en korridor böjde sig en av eleverna ner och plockade upp ett papper. ”Är det en av dina uppgifter frågade jag” (dumt). ”Nej”, svarade han, ”det gör jag för att jag bryr mig om min skola”.