Jag kan koden!

Bildens motiv väcker olika känslor och tankar hos barnet och öppnar upp för ett språkande såväl verbalt som kroppsligt. Kameran ger skärpa och inramning till det som utspelas framför linsen – ett verktyg som stöd för barns berättande och rätt till yttrandefrihet.

Bilden blir till och berättelsen tar form

Vi susar fram genom staden på förskolans lådcyklar. Ett stilla regn ger skärpa åt våra morgontrötta ögon. Uppdraget för dagen är att ta en bild på något som har med temat trafiken att göra. En arm sträcks ut och ett finger pekar i riktning mot ett trafikljus. Barnet får en lärplatta och tar koncentrerat en bild. Vi tittar tillsammans på resultatet och samtalar lite kort om bilden. Hen får chans att titta, reflektera och bestämma om bilden är ok. Den här gången blir det tummen upp och vi fortsätter vår cykeltur.

Bilderna från morgonens cykeltur skrivs ut för att kunna bearbetas vidare. Barnen får bestämma hur deras foto ska beskäras. Antingen diagonalt eller horisontellt. Övningen går ut på att reflektera över det som finns bortom motivet och skapa ett eget tillägg. Idag är det i allra högsta grad nödvändigt att lära barn om bildspråk då de översköljs av bilder dagligen som formar deras kulturella och sociala liv.

I bilden till höger har barnet använt sitt fotografi som en spegling åt sin fantasi. Hen återger fotografiets olika delar med ett nytt tillägg och mening. Hästskulpturen på  fotografiet har förvandlats till en änglahäst i barnets tecknade del och som är på väg att beställa en chicken nuggetsmeny på köpcentret. Gräsmattan har förlängts och två sniglar placerats på densamma i tillägget. Barnet illustrerar genom att rita över solen med svarta streck att den trots allt finns där bakom molnen.

Kameran som verktyg för lärande och utveckling

I min tjänst som utvecklingspedagog har jag fokus på digitala lärresurser och media. Under två terminer besökte jag barnen på Kilometern, en cykelavdelning på Almängens förskola. Syftet var att skapa förutsättningar för att barnen får använda lärplattan på ett sätt som stimulerar utveckling och lärande. Då barnen fick använda kamerappen på lärplattan har de dels utvecklat sin förmåga att använda sig av, tolka, ifrågasätta och samtala om bilder men också fått kunskap om kamerans funktioner och bildens berättarkomponenter. Genom olika uppdrag fick de lära sig begrepp som närbild, halvbild och helbild och vad ett porträtt är.

En populär övning var att gissa motivet. Barnen fick i uppgift att ta en extrem närbild och en helbild på ett och samma objekt. Sedan fick de gissa vad det kunde vara för något innan motivet avslöjades. Den här övningen visade på barngruppens känsla för detaljer och fantasi. Även begreppen och dess funktioner som slowmotion och fast motion fascinerade och experimenterandes i barngruppen. Barnen har också getts förutsättningar för att utveckla självständighet och tillit till sin egen förmåga då lärplattan har varit ett tillgängligt verktyg i undervisningen. 

 Anne Sjöstedt som är förste förskollärare berättar: ” Det första jag kom att tänka på när jag var med barnen var deras förhållningssätt till lärplattan. De behandlade den som vilket verktyg som helst och uppvisade kunskap om tekniska grepp för att få till sitt bildskapande. De visade även på ett gott förhållningssätt och följde de regler och rutiner som de själva varit delaktiga i att forma. Till exempel att inte springa med lärplattan och lägga tillbaka den på rätt plats efter användandet. Pedagogerna har lyckats med att få en kultur i barngruppen där barnen äger lärplattan och vad de vill dokumentera. Barnen har också fått förståelse för varför man ska fråga både varandra eller andra om det är ok att de får ta en bild. Det vittnar om att det arbetas med barns integritet och normer och värden. En annan sak som slog mig var barnens val av motiv. Jag vet att vi vuxna sällan ser det barnen ser men att kameran som verktyg kan synliggöra deras sätt att se på världen.

Vid detta tillfälle besökte vi en djurpark och stod vid en gigantisk stålbur med fåglar. Ett av barnen pekade och försökte berätta något för mig och hämtade tillslut en lärplatta och började fotografera. Fåglarna syntes knappt. Barnet gick runt buren flera varv och tog foto efter foto medan jag pratade vidare om en fågel som just vid tillfället inte syntes men kanske gömde sig någonstans. Mina kommentarer var inte alls vad barnet ville höra, hen såg lite frustrerat på mig och visade sedan på lärplattan med glädje i blicken vad det var som hen så ihärdigt hade fotograferat. Det visade sig att det var själva buren som var intressant – mönstret som gallret bildade. Entusiastiskt visade och pratade barnet länge om både mönstret och materialet och hur det kom sig att bilden ibland blev suddig och ibland klar. Med hjälp av lärplattan kunde barnet förmedla sina tankar till mig. Fantastiskt kul och viktigt att få vara med om och ta del av.

Barnen är otroligt stolta över sina bilder och vill alltid visa vad de gjort och samtalar gärna kring händelser de varit med om. Det har väckts ett intresse hos pedagogerna som de utvecklar vidare på avdelningen och framförallt har det getts möjligheter till barnen att utveckla sina förmågor att kommunicera, dokumentera och förmedla upplevelser, erfarenheter, idéer och tankar med hjälp av kameran.”

Förskolläraren Sofie Eriksson och barnskötaren Pia Gran berättar att det har varit väldigt intressant att följa barnens utveckling. De ser ett lustfyllt lärande där tankar och känslor möts och viktiga frågor ställs av barnen om sina och varandras bilder. Det är en tydlig utveckling hos alla barnen oberoende ålder- de förstår vad de kan göra, utforskar  och växer av att få upptäcka att de har speciella förmågor.

Att kunna koden och uppfinna ett verb

Det är varmt i luften och vi promenerar längst de vindlande stigarna i Milleniumparken. Barnen stannar upp för att fotografera och språkar och gestikulerar förtjust då de tittar på varandras bilder. Plötsligt hör jag ett av barnen utbrista: ”Jag kan koden, jag kan koden!” Det är en pojke på knappt fyra år som nästan spricker av stolthet då han själv kunnat hantera lärplattan och fångat ett ögonblick med dess kamera. Strax därefter säger han: ”Jag ska bilda där borta”. Vi vuxna ler och ger uppmuntrande kommentarer.

För den här pojken var det just en alldeles speciellt viktig händelse då han lärt sig lärplattans skärmkod. För honom möjliggjordes ett självständigt utforskande, en ny upptäckt att utveckla vidare och växa i. Tänk att inte behöva vänta på hjälp och missa det där fantastiska som uppenbarar sig just här och nu. Att känna att en klarar av att behärska ett verktyg måste ju vara något helt fantastiskt och nästan högtidligt.
Samme pojke har troget valt att använda sig av ordet bilda då han fotograferar. ”Jag bildar nu, igår bildade jag, jag har bildat denna! En ny språkväv har spunnits och väntar på att föras samman med andra lika tänkvärda och angelägna.