”Svaret på våld är mer demokrati”

Det var utifrån temat demokrati och hot mot demokratin som en grupp från Malmös gymnasie- och grundskolor besökte Oslo 25 – 28 maj. Besöket genomfördes under ömsom strålande sol och i hällande regn. Resans syfte var att utforska möjligheterna till samarbete med Voksenåsen i PIs arbete mot antisemitism och antimuslimsk rasism. Gruppen bestod därför av både personal och elever med uppgift att reflektera och utvärdera resans innehåll och aktiviteter.

Vi anlände till ett Voksenåsen insvept i gråa moln och dimslöjor och var därför helt ovetande om den hisnande utsikten.

Vår första aktivitet genomfördes ganska snart efter ankomsten. I isande regn besökte vi friluftsutställningen Roseslottet. I en serie målningar har två konstnärer, Eimund Sand och Vebjørn Sand, gestaltat ockupationen av Norge och Förintelsen av de norska judarna. Utställningen är belägen mitt i skogen. Vår värd från Voksenåsen, Pernille, berättade om den verklighet som några av verken representerar, norskt motstånd, deportationen av de norska judarna och de norska nazisternas förräderi. Eleverna menade att den starkaste berättelsen var den om Elinor, en femårig judisk flicka. Elinors familj deporterades den 26 november 1942 med femhundra andra norska judar. De fördes först med båt till Stettin och därefter med tåg till Auschwitz. Vid framkomsten mördades Elinor i en gaskammare tillsammans med sin mormor Rosa. En elev uttryckte att Ellinors berättelse vidgade förståelsen av Förintelsen och gjorde “tragedin av det hela blev så mycket större och påtagligare”. Eleverna nämner särskilt två målningar ur serien om Ellinor, ”Aske Søvn” och ”Ellinors Reise” som särskilt gripande. En av eleverna menar att utställningen fick henne att “tänka på hur viktigt det är att stå upp för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Samtidigt var det också inspirerande att se hur mod och hopp kan leva vidare, även i mörka tider”.

Den andra dagen gjorde vi en stadsvandring i Oslo på temat Förintelsen och ockupationen. Vi började med att besöka snubbelstenar efter några av dem som deporterades till Auschwitz. Den 24 november 1942 informerades chefen för statspolisen att alla judar skulle evakueras från Norge. Judar fördes med taxi till Oslos hamn där skeppet M/S Donau väntade för vidare färd till Polen. En av dem som skulle föras till skeppet var en liten pojke. När han fick veta att familjen skulle skickas iväg begav han sig till sin skola för att ta avsked av sina klasskamrater. Han tog dem alla i hand (utom en pojke som var med i en nazistisk organisation och som bar uniform) och begav sig sedan hem. Precis som Elinor hamnade pojken och hans familj i Auschwitz där de mördades i en gaskammare. Vi fick veta att skolan varje år uppmärksammar händelsen med den lille pojken.

“Du ska inte sörja mig. Jag dör, som många människor före mig. Det är bara tråkigt att jag fått göra så lite i livet. Min tröst är att utvecklingen och livet går vidare – att andra kommer att ta upp mina tankar och föra dem vidare, bättre än jag skulle kunna göra det själv”

Slutligen nådde vi den kajplats där M/S Donau väntade på sina passagerare. En elev berättar att hen under vandringen kom att “tänka på hur mycket nazisterna i Norge verkade vela hålla det de gjorde väldigt hemligt. Deportationerna hände bara på någon dag, och väldigt snabbt. Det får mig att undra om det hade varit annorlunda om folk visste”. Vi stod en stund tysta på kajen och såg ut mot havet medan vi tänkte på fartyget och de rädda människor som det förde mot döden.

En elev skriver att ”besöket på kajen När man såg ut vattnet och hörde Månestråle tyckte jag det blev så verkligt vad som faktiskt hade hänt”.

I många länder kan namnet Quisling användas som synonymt med förrädare (precis som namnet Judas). Vidkun Quisling var en norsk nazist som inför tyskarnas ockupation sålde ut sitt land och genomförde en statskupp. Efter kriget greps Quisling och avrättades för landsförräderi. I Quislings gamla villa har man senare upprättat Holocaust sentret (centret för studier av Förintelsen och minoriteter) och detta besökte  vi vår tredje dag. Centret har utställningar där barn och unga kan få lära känna olika former av rasism. Efter en filmvisning  där ungdomar från olika minoriteter berättade om sin utsatthet fick vi i grupper med hjälp av centrets resurser arbeta med olika frågor relaterade till rasism . Något som många elever upplevde som något nytt var kunskap om strukturell rasism och hur strukturell rasism påverkar minoriteter.

När vi begav oss mot Utøya vräkte regnet ner från mörka moln och de skogklädda bergen skymdes av slöjor. Vi anlände med buss till färjestationen och åkte sedan med samma båt som Breivik åkte den där dagen för 14 år sedan. En elev berättar: “När vi först såg ön från håll upplevde jag det som ganska obehagligt, främst då jag kände igen ön och huset från bilder och kopplade det direkt till terrorattentatet”. Efter välkomnande inomhus i värmen fick gruppen en guidad tur på ön. Vi vandrade längs Kärleksstigen, en plats för kärlek men också en plats där ungdomar dödades av Breivik.

Efter välkomnande inomhus i värmen fick vi en guidad tur på ön. Sakta vandrade vi längs Kärleksstigen, en plats för kärlek men också en plats där ungdomar dödades av Breivik. Längs stigen finns därför personliga minnesplatser skapade av föräldrar, syskon och vänner till Breiviks offer.

Hegnhuset är en plats för utbildning men också en minnesplats. Det gamla caféet där Breivik sköt och dödade flera ungdomar har bevarats innanför väggarna på en helt ny byggnad. Initialt var tanken att byggnaden skulle rivas, men några av de som överlevde attentatet menade att delar av huset hade varit deras räddning. De räddades kanske av en dörr eller ett gömställe. Man har därför valt att behålla den ursprungliga byggnaden.

Det första som mötte gruppen i Hegnhuset var en tidslinje över den 22 juli. Ovanför tidslinjen fanns smskonversationer mellan barn, föräldrar och vänner. Det som skedde under Breiviks dåd gestaltades därigenom både som ett utifrån betraktat händelseförlopp och direkt upplevelse. Både ungdomar och vuxna läste under tystnad och många föll i gråt. En elev beskriver, “[j]ag tyckte att det var väldigt tungt och jag minns att särskilt SMSen mellan föräldrarna och deras barn i Cafestugen var jobbiga.” I sorgen förmedlade guiden även hopp som beskrivs av en av eleverna så här, “[m]en det var också viktigt att lära sig om hur ön används för att samla ungdomar och lära ut demokrati och samarbete. Jag kände både sorg och respekt under besöket. Det påminde mig om hur viktigt det är att värna om demokratin och stå upp mot hat och våld. Samtidigt gav det en känsla av hopp att se hur platsen används för att skapa något positivt för framtiden.”

Den sista dagen besökte vi Al-Noor moskén, två mil väster om Oslo. Moskén fungerar parallellt med den religiösa verksamheten som ett freds- och människorättscenter. Så har det varit sedan 2019. Den 10 augusti 2019 sköt den då 21-årige Philip Manshaus sin styvsyster, Johanne, med sin pappas jaktvapen. Därefter begav han sig till moskén för att där mörda som många muslimer som möjligt. Eftersom det var en lördag fanns bara tre män på plats. En av dem som satt och bad i lokalen när Manshaus öppnade eld var den pensionerade flygofficeren Mohammad Rafiq. Genom att reagera blixtsnabbt lyckades Rafiq brotta ner Manshaus och sedan hålla honom tills polisen anlände.

Vårt besök hos 10 augustistiftelsen knöt samman mycket av det vi konfronterats med under resan. Manshaus var inspirerad både av Quislings rasideologi och fantasier om att muslimer skulle försöka ta över Europa, som var motivet bakom Breiviks attack. I Manshaus agerande kan vi se hur arvet från 40-talet fortfarande finns närvarande i Norge, men också strävan att omintetgöra detta arv. En av eleverna skriver, “ [n]ågot som jag kom att tänka på var hur mycket internet kan ha en roll i radikaliseringen av personer och om det finns något man kan göra för att motverka det? Jag kom även att tänka på hur sådana här dåd får ännu fler konsekvenser än vad som kanske först märks, eftersom att de oftast inspirerar andra till att begå liknande brott.” En annan elever uttrycker sig så här, “[j]ag tog med mig att det är viktigt att stå upp mot hat och våld, och att vi måste jobba tillsammans för ett öppet och tryggt samhälle där alla känner sig välkomna.”

Vi får aldrig ge upp våra värderingar.

Att visa att vårt öppna samhälle också klarar detta test.

Att svaret på våld är ännu mer demokrati.

Ännu mer mänsklighet.

Men aldrig naivitet.

Det är vi skyldiga offren och deras anhöriga.