I en avsedd grupp med ett levande samtal

Högläsning i förskolans undervisning är en aktiv handling som kräver interaktion mellan deltagarna. Med barnbokens som ett kvalificerat redskap i den språkutvecklande undervisningen i förskolan förändras strukturen för högläsningen på många olika sätt. Högläsningen och i viss mån olika former av berättande kan historiskt sätt beskrivas i formerna av sändare-mottagare: någon läser eller berättar och någon lyssnar.

Historiskt sätt har i princip all undervisning organiserats så, med en sändare och en mottagare. Det går till och med att använda termer som över- och underordning eller aktiv och passiv vad det gäller rollerna i undervisningen. Där är vi inte längre förhoppningsvis, men ibland trillar vi tillbaka dit just när det gäller högläsningen.

Just nu, i den här texten, handlar högläsningen om undervisning – inte som en avslappning vid vilan efter maten. I undervisningen söker vi aktivitet och inte passivitet. Därav interaktionen och brottet mot den gamla ordningen av sändare – mottagare. Boksamtalet är av så stor betydelse i det här sammanhanget att det skrivits in i förskolans läroplan. Litteraturen ställer alltid frågor: ibland implicit och ibland explicit – frågor som läsgruppen tillsammans får ta hand om och fundera vidare kring. Där, i just de ögonblicken, föds dialogen som ger ordentlig näring till språkutvecklingen, socialisationen, kunskapandet etcetera. Det är i det relationella det händer, även vid högläsningen!

En annan föreställning som ibland kan leva kvar är att nå så många som möjligt med högläsningen. Även här går det väl att påstå att ändamålet helgar medlet. Men i en undervisningssituation handlar det inte längre om att nå så många som möjligt, samtidigt. Precis som i alla andra lärgrupper som bildas på förskolan kräver läsgruppen både eftertanke och insikt i sammansättandet. Det går inte att säga att optimal läsgrupp är avdelningens fyraåringar eller att den perfekta läsgruppen består av sju deltagare. Att komma till insikt kring vilka språkliga utmaningar som barnen behöver kräver både observationer och kollegiala reflektioner, samt får även vara avgörande för läsgruppens storlek. Det är där och då vi kan nå den dialog som redan Platon insåg vara tankens drivkraft – i en avsedd grupp med ett levande samtal.