Att nyfiket närläsa en bilderbok

Det är lätt att bläddra förbi citatet eftersom det på försättsbladet bara återfinns tråkfakta om vilket förlag som gett ut boken, vem som är översättare, tryckår etcetera. Men ibland finns det också citat som på något sätt anger tonen för bokens innehåll. Som i Chris Haugthons fall.

Den som närläser en bok är uppmärksam på detaljerna. Arbetslagen på bland annat Högaholms förskola har närläst Var inte rädd lilla krabban under våren. Närläsning, eller Close reading, är en litteraturvetenskaplig term som betonar vikten av att både iaktta vad som sägs i en text och hur det sägs, för att därigenom erövra en ökad förståelse av textens innehåll. Högaholms förskola är delaktig i utvecklingsarbetet kring Bättre språkutveckling i förskolan (Bsif) och därför har vi tillsammans, med stöd av närläsning, utforskat de möjligheter till samtal som utgår från bokens innehåll.

Ramberättelsen till boken är enkel: Stora krabban och Lilla krabban är på väg över klippan. Stora krabban vill visa Lilla krabban havet. Lilla krabban tvekar länge inför de stora vågorna och vill gå hem igen, men med uppmuntran från den Stora krabban dyker de till slut ner i vattnet. En färggrann undervattensvärld möter dem och Lilla krabban börjar leka med fiskarna. Efter en stund säger Stora krabban att det är dags att gå hem. ”Va, jag vill INTE gå hem!” säger Lilla krabban.

Här börjar pedagogerna känna igen sig i sin egen vardag, i mötet med barnen som har svårt att släppa taget på morgonen, men som inte vill gå hem på eftermiddagen. Litteraturen kan fungera så, som en spegelbild som bekräftar oss eller motsäger oss. Barnens litteratur fungerar på samma sätt. Tillsammans konstaterar vi att det finns en tråd där, att börja nysta i, att formulera frågor utifrån. En pedagog tänker högt: ”Jag tror att boken egentligen handlar om inskolningen.” Ja visst, nu ser vi den möjligheten också: oron inför det nya och okända, men som blir så roligt och bra till slut. Ett samtal utifrån den erfarenheten är också relevant i en läsgrupp. Plötsligt hamnar vi i ett samtal om Vygotsky och proximala utvecklingszoner – vad Lilla krabban kan själv med en smula stöd och uppmuntran från Stora krabban.

Att närläsa en bilderbok innebär även att ”läsa” bilderna. Chris Haugthons illustrationer rymmer en ganska sval färgskala så länge krabborna är uppe på land. Men när de väl hamnar i vattnet öppnar sig en färgprakt. Vi återvänder till Anais Nins inledande citat och konstaterar att det just är det som illustratören demonstrerar och förstärker med sina bilder: att världen blir större ju mer vi vågar!

Nu är boken och pedagogerna redo att möta barnen i högläsningen. Tillsammans har vi haft många ögon på Var inte rädd Lilla krabban och reflekterat kring innehållet. Tillsammans har vi upptäckt möjliga samtal utifrån bokens innehåll och konstaterat att det är när boken är slut som det börjar. Vi har också konstaterat att högläsningen som planerad undervisning kräver både tid och förberedelse: det är inte alltid så lätt att föda ett samtal om det lästa i stunden. Men vi konstaterade att det faktiskt är ganska roligt att läsa barnböcker tillsammans, innan de möter barnen.