Variation för att möta elevers olika behov

– Alla lär ju sig på olika sätt och många elever föredrar det här praktiska, att få vara kreativ medan andra barn vill uttrycka sig i skrift eller tal. Jag försöker variera det i så stor utsträckning som möjligt, säger Linda Roos.

När Maria Jönsson och Linda Roos på Ribersborgsskolan samarbetade hittade de snabbt fram till ett fruktbart och effektivt sätt att arbeta tillsammans.
–  Förutsättningen är ju att man hittar varandra som pedagoger, att det klickar, men också att förutsättningarna finns i rum och lokaler och att ledningen är med på banan. Vår ledning är rätt så tillåtande till att vi tillsammans känner av vad just vår grupp behöver och sedan formar verksamheten efter det, säger Maria Jönsson.
Nivågrupperade i matematik och svenska.

Under deras gemensamma lektioner i halvklass nivågrupperade de ofta eleverna utifrån kunskapsnivå. Ett argument mot att nivågruppera kan vara att man då ur ett kompensatoriskt perspektiv förlorar möjligheten att elever på olika nivåer ska kunna stötta varandra i sin kunskapsutveckling. I det här fallet såg Linda Roos och Maria Jönsson en möjlighet att fånga upp elever som befann sig på olika stadier i sin kunskapsutveckling.
– För min del tycker jag det har varit mest givande att många gånger ha eleverna nivågrupperade för att man kan anpassa undervisningen till en grupp. Att välja ett lägre talområde inom matematiken i en grupp och utmana lite mer i andra gruppen. Så att man kan möta dem på deras nivå, säger Linda Roos och fortsätter:
– Inom den här grupperna finns det ändå skiftande nivåer, så de kommer hjälpa varandra uppåt oavsett. Det är så svårt att stimulera alla 27 barn när alla är på olika nivåer. De som är starka har rätt till att utmanas och stimuleras utifrån sin nivå och de som är lite svagare behöver lite mer stöttning och hjälp. De har också rätt att få arbeta utifrån sin nivå, säger Linda Roos.

Fick annorlunda roll i nya gruppen

Under halvtimmespassen i respektive klassrum hann man ändå i regel med en genomgång, ett arbete och en avslutning. Under ett matematikpass satte de till exempel upp ett marknadsstånd med prissatta mjölkkartonger på fritids; ett sätt att leka sig till lärande, men under strukturerade former. Maria Jönsson pekar på att många elever som till exempel hade det svårt med matematiken i en situation i halvklass fick anta en ny roll när de gick igenom ämnet mer praktiskt.

– Om man inte var en stjärna när man jobbade med matteboken så kanske man kunde komma till fritids och se mönster som ingen annan! Det är ju också matte. Man tar till sig och visar kunskapen på olika sätt. Vi vill ju att man ska kunna lära sig på olika sätt. Sedan behöver det vara lite flexibelt också, för de här barnen är ju så små. Ur just det perspektivet är det viktigt att de får byta klassrum.
– Ja, man fick lyckas. Vi drog ner talområdet lite i matematiken i en grupp, vi körde kanske talen 0-20 istället för 0-50. Om vi haft ett högre talområde i helklass hade vi behövt skifta nivå hela tiden. Då blir många elever mer passiva. Vissa har tagit rollen av att ”nej, men jag är inte så duktig på matematik”. Men om de är med en grupp där de känner sig extra duktiga då växer de och känner att de lyckas, säger Linda Roos.

Lekte affär

När hon arbetade med en annan fritidslärare upptäckte Linda Roos att barnen hade svårt att förstå tals värde, särskilt när pratade om pengar, i ljuset av att kontanter blir mer sällsynta i samhället. Lösningen blev att under fritidspedagogens del av matematiklektionen leka affär.
– Det blir väldigt abstrakt för dem, men jag tycker ändå att använda pengar är ett bra sätt att lära sig ett tals värde med positionssystemet. De måste förstå att en tia är lika mycket som tio enkronor. Så medan jag gjorde något mer teoretiskt i min halva satt fritidspedagogen i kassan, tog emot pengar från eleverna som sedan skulle svara på hur mycket pengar de skulle ha tillbaka.

När hon samarbetade med Maria Jönsson blev det minst ett pass med halvklass om dagen under två år. De lyfter båda fram sin gemensamma planering och regelbundna utvärdering av undervisningen som en framgångsfaktor; hur hade det gått, vad hade eleverna svårt och lätt för, vad behövde de repetera just då?

– Varför tror ni annars att just ert samarbete fungerade så bra?  
– Vi pratade igenom vad vi hade för förväntningar. Vad vi ville göra. Sedan hade vi gemensam planering varje vecka, en grovplanering. Den nya inputen från universitetet som Linda kommer med är värdefullt för en annan som gått i gångarna här länge. Sedan var det ju en fördel att vi jobbade vägg i vägg och hade nära tillgång till varandra. Och det fanns ingen prestige mellan oss, vi var öppna för varandras kompetens. Det här bollandet ger ju väldigt mycket, för att komma vidare; yrket utvecklas, skolan utvecklas. Nya barngrupper kräver olika strategier, säger Maria Jönsson.

– Vi lyfte vad vi kände oss duktiga på; det här kan jag, det här vill jag gärna göra med barnen. Och att man hade fullt ömsesidigt förtroende för varandra. Det här var min första klass och Maria är den första kollegan jag jobbat med så nära. Jag har lärt mig mycket av hennes tydlighet och strukturella sida. Att man är tydlig i allt man gör, så att barnen också tar lärdom av det. De gör ju som vi gör, inte som vi säger åt dem att de ska göra. De tittar på oss, hur vi jobbar med varandra, hur vi samarbetar. Hur vi pratar med varandra, säger Linda Roos.