Att använda textlösa böcker i undervisningen

I stället baseras berättelsen helt på bilderna i boken. Inget språk är bestämt. Inget rätt eller fel finns. Läsarens fantasi skapar sin egen berättelse utifrån bilderna. Hur kan man jobba med det här i skolan?

I höstas var jag på en skolbibliotekskonferens i Stockholm där skolbibliotekarie Åsa Gyllin från Fridhemsskolan (F-6) i en föreläsning pratade och visade textlösa böcker. Jag blev nyfiken och ville höra mer: Hur kan det vara läsfrämjande med böcker utan text? Hur gör hon? Så för några dagar sen lämnade jag kontoret på Rönnen och cyklade iväg genom ett januaritrist Malmö till Fridhemsskolan där Åsa i biblioteket hade bullat upp med fika, bokvagn med textlösa böcker och framförallt trevnad och ett gediget kunnande om dessa böcker.

Det började med att en lärare på skolan för några år sedan tog kontakt med Åsa och ville samarbeta. Då hade precis boken Fröet (Jennie Ekström) kommit ut, så de provade att använda sig av den. Fröet finns med på bokvagnen bredvid oss nu, så jag tar fram den och börjar bläddra i den medan Åsa pratar vidare. Den är full av bilder – såklart – på vad jag ser en pojke och något som ser ut som en växt som blir skogstokig och tar över hela boken. Jag har usel simultankapacitet, så kan absolut inte skapa mig någon fantasifull berättelse i huvudet eftersom jag samtidigt lyssnar på Åsa, men det är förstås inte så här man ska läsa en textlös bok. Man ska göra det i lugn och ro och tystnad och gärna till musik – men jag återkommer till det.

Textlösa böcker

Fröet blev den första i Åsas egen boksamling av textlösa böcker. Eftersom man behöver möta eleverna i att jobba med dem har Åsa valt att de textlösa böckerna inte ska stå i det vanliga skolbiblioteket där de lätt skulle drunkna bland alla andra textfyllda, vanliga böcker, och där eleverna kanske skulle öppna dem, bläddra förstrött (som jag gjorde med Fröet) och mest troligt ställa tillbaka eftersom de inte visste vad de skulle göra med dem. Nej, denna samling får bara följa med till klassrummen och gemensam läsning.

Hur går det då till att tillsammans läsa en textlös bok? Hur sätter läsarna ord på vad som händer när det inte finns några rätt eller fel? Åsa brukar visa den utvalda boken på storbild, som ett bildspel, och alltid till musik. Någon stillsam, helst instrumental, och rogivande musik som vill få en att sänka axlarna och andas ut – tänk pianomusiken i en restaurang eller en hotell-lounge eller spellistorna på Spotify som heter något i stil med Piano Dinner. Eleverna följer bildspelet och bokens berättelse utan eget prat. När boken är slut stänger Åsa av musiken och frågar: ”Vad handlade den här boken om?”

Det är här det spännande börjar eftersom det inte finns några färdiga svar. Boken består av bilder – och bilder föder fantasi. Men hur den fantasin ser ut är ju olika för var och en – och när vi berättar om våra fantasier för varandra föder det nya bilder och nya fantasier och berättelser växer fram. Många egna eller kanske en gemensam.

Alla elever får komma till tals

Några elever får svara på frågan vad de tycker boken handlar om, innan bokens bildspel backas till början. Och den här gången under bildspelets gång så är det dags att prata om vad det är som händer i varje bild, och nu det är viktigt att alla elever får komma till tals. Det kan mycket väl vara så att de säkra eleverna som annars pratar mycket nu blir osäkra eftersom de inte vet vad som förväntas av dem – vilket är det rätta svaret när inga rätta svar finns? Och tvärtom – att eleverna med de rörliga tankarna och de som annars kanske behöver hjälp med att styra in tankar och koncentration nu har mycket att tillföra diskussionen. Likaså att eleverna som annars inte hörs eller syns nu tar lika mycket plats som de andra och växer i detta.

Den berättelse man nu kommer fram till – om man bestämmer att det ska vara en gemensam berättelse – bygger på allas delaktighet. Och tänk – här har vi ett boksamtal där alla tar del, sätter ord på sina tankar, lyssnar på andras åsikter och använder sin fantasi och tolkningsförmåga!

Åsa använder också textlösa böcker som grund till övningar i eget skrivande. Hon berättar om hur eleverna i en åk 6 nyligen fick läsa/se den textlösa The Depth of the Lake and the Height of the Sky (Jihyun Kim) där mjuka, svartvita bilder berättade om en pojke, en hund, ett hus, en skog, en sjö… men där visningen avslutades efter halva boken med en bild som visar hur någon eller något åstadkommer ett stort vattenplask i den där sjön. Eleverna fick därefter tillsammans prata om vad som hänt – men fortsättningen på berättelsen fick de själva bestämma genom att skriva den. Vad hände i bilden med plasket? Varför? Vad finns nere i vattnet?

När Åsa visade The Depth of the Lake and the Height of the Sky provade hon också att spela olika sorters musik för att skapa olika stämningar. Stillsam pianomusik gjorde berättelsen trygg och vilsam medan mer dramatisk och oroande musik gav en mycket mer hotfull stämning till de annars så oskyldiga mjuka bilderna, och det där vattenplasket kunde få en helt annan betydelse. Att koppla musik till textlösa böcker ger många möjligheter, och Åsa har samarbetat med musikläraren kring att skapa olika ljudeffekter till de berättelser eleverna skapar utifrån dem.

Textlösa böcker i SO

Det finns väl egentligen ingen gräns på hur mycket man kan använda sig av textlösa böcker i skolan, och Åsa berättar om mängder av fantastiska upplägg som jag först började lista här innan jag insåg att blogginlägget tenderade att bli en roman. Men alltså! I engelska: hitta ett antal glosor i bildernas berättande, och själv skriva en berättelse på engelska utifrån glosorna. I SO: ta hjälp av textlösa böcker för att öka förståelsen för hur det är att leva i andra länder, eller hur det var att leva för länge sen, eller hur religion kan påverka människors liv på olika sätt. Eller som utgångspunkt vid samtal om  normer och värden? Absolut!

Oändliga möjligheter att tillsammans med andra tolka och sätta ord på det man ser i det textlösa böckerna. Böcker som skapar delaktighet. Böcker som ger boksamtal även för dem som annars har svårt att läsa, eller som har ett annat språk. Det kanske är samtalen om de textlösa böckerna som väcker förståelsen för alla böckers inneboende magi? Att de lockar till vidare läsning eftersom läsaren nu vet att allt kan hända när man öppnar en bok?

Nyfiken på mer? Leta efter hashtag #silentbooks på till exempel Instagram!