Här är hela listan över nominerade till Malmö pedagogpris 2024!
”Jag lärde mig att våga stanna upp i projekten länge”
– Vad du ska ska göra för att arbetssättet ska bli bra? Vara närvarande, sitta på barnens nivå. Lyssna in, och dokumentera, följa upp och gå vidare. Och analysera och följa upp vidare. Bara vara närvarande där barnen är och lyssna in och vara där det sker. Och ta barnen på allvar. Det är det man ska göra, säger Nora Salova.
I senaste avsnittet av Podagog Malmö delar hon mer sig av hur hon jobbar i ett projekterande arbetssätt, men också vilken ögonöppnare utbildningen i BDU varit och hur det märks i verksamheten.
Här följer en transkribering av podd-avsnittet:
Jag tycker det blir en väldigt trygg barngrupp. Det blir någonting gemensamt att samlas kring. Det blir en sorts trygghet när de kommer tillbaka från sommarlovet som har varit långt. Att bilderna hänger kvar, att man inte tar bort gammalt. Som många förskolor gör att de tar bort gammalt för att nu ska det sättas nytt. Nej, man låter det gamla vara för att barnen ska känna sig trygg med det de har gjort. Jag märker ju att de kommer in direkt och pratar efter en långsommarlov att de kommer in här. Det här har jag skapat och det finns kvar.
Det är Nora Salova som menar att vi ska vänta med att ta ner saker från väggarna. Hon är barnskötare och pedagog på Lekattens förskola. För några år sedan upplevde hon ett tydligt före och efter. Efter att hon gått en utbildning i BDU, barns delaktighet och utforskande. Och på sistone har hon försökt öka förståelsen för arbetssättet också hos vårdnadshavarna. För barnen, de är redan med. Det är nämligen de som styr här. Du lyssnar på Podagog Malmö med Dahlia Naji och idag möter vi Nora Salova på Lekattens förskola.
Vi har ju haft föräldrar som inte har förstått det här med projekterande arbetssätt och varför vi stannar upp. Vi utgår ju utifrån barnens intresse och att det är barnen som styr allt som händer. Dokumentationer och det som händer i verksamheten. Och jag tänker att det här är ju ett sätt att få in föräldrarna i projektet från start så att de vet vad som väntar. Som förälder hade jag uppskattat att få en sån och veta vad förskolan och avdelningen håller på med. Omsorg är väldigt viktigt också med lärande.
I början av året efterlyser hon hjälp med att få ihop en broschyr som ska gå ut till vårdnadshavare, vid terminstart och inskolningar. Nu sitter hon med den i handen och till skillnad från alla papper om kost och samtycken och annan information så fokuserar den här foldren på det pedagogiska arbetssättet på förskolan. Hon läser från broschyren.
Här har jag skrivit, genom lek kan vi se ett lärande och genom ett lärande kan vi se ett resultat har jag skrivit. Och för att se detta så använder vi oss av fem förmågorna. Och så har jag skrivit upp vilka det är. Och då är det kommunicera, arbeta kollaborativt, tänka kritiskt, arbeta kreativt och så empati. Och det är ju ett sätt för oss pedagoger att se och komma fördjupa oss i vad barnen håller på med i leken. Och så kan vi gå vidare och skapa vidare på det. Och jag tänker, när man tänker utifrån de här förmågorna så tänker man, vad är det barnen håller på med just nu? Kommunicerar, hur kommunicerar de? Det blir ju en analys på något sätt. Tänka kritiskt, hur tänker de, hur kan vi göra det bättre? Och hur tänker barnen kritiskt? Hur arbetar de gemensamt och kreativt? Och att det blir empati emellan också. Så det är ju ett sätt att se lek för oss.
Det är ett sätt att se leken genom de här förmågorna och att det hjälper oss som pedagoger framåt. Vi har en gång i veckan sitter vi och tittar. Vi har alltid med en film där vi har filmat barnen och sitter tillsammans kollegorna och diskuterar om filmen. Vad vi ser händer i leken. Hur vi kan gå framåt. Vi analyserar och sedan bygger vi avdelningen utifrån det barnen har visat intresse för. Då bygger vi miljön. Vi tar fram olika material och låter all material mötas. Vi har ju ett rum, ett projektrum där barnen är väldigt de har allt lera och allt som får mötas med varandra. Alltså det är då lärandet sker ju. För stoppar man och att material liksom får hålla sig på ett plats, då sker det inte den här inlärningen som det gör när materialet får mötas helt enkelt. Jag tänker man analyserar och när man har lyssnat in vad barnen gillar eller vad vi tror barnen intresserar sig fram, då tar vi fram det materialet helt enkelt och då sker det nya intressen och det är så man följer och jobbar i ett projekterande arbetssätt.
På utbildningen Barns delaktighet och utforskande träffades pedagoger från olika förskolor i staden. Det som gjorde störst nytta för Nora Salova var att de gick igenom sin dokumentation och bearbetade den tillsammans. När man utgår från ett projekterande arbetssätt så är det många gånger svårt att veta vad man ska göra av dokumentationen eller hur man ska tyda den. Hur tolkar man leken? Och hur vet man vad som behövs för att barngruppen ska kunna ta nästa steg? När jag gick på BDU så blev det en kullerbytta. Och jag såg det på ett helt annat sätt. Det blev liksom som att jag såg leken på ett helt annat sätt än vad jag hade gjort innan. Så jag vet när jag kom in på BDU första dagen när jag satt där så sa jag, ja men det här kan jag. Det handlar ju om konst. Barnen möter konsten och vi är redan igång med det. Men det var ju barnens lek vi skulle fokusera på och det var ju det som var grunden till barnens lärande. Det är att följa deras intresse och hur man kan gå vidare med det. Så för mig blev det en wow-känsla. Wow! Sen kom jag med nya ögon till det här att jag såg att de radade upp. Och jag såg det. Sen kunde jag… Det var inget stopp. Jag såg det överallt. Och det var en wow-känsla som sagt. Och tänk att den får följa med nu hela tiden. Att jag ser det här och vill fördjupa mig i barnens lek. Man kommer ju mycket närmare barnen också. Det blir en annan relation med barnen. Man fördjupar sig, man kommer in, man kommer närmare. Man börjar fråga på ett annat sätt. Vad är det du är igång på? Vad gillar du? Vad händer här? Och frågeställningarna blir ju också på ett annat sätt.
Nu kunde jag fördjupa mig ännu mer. Och att stanna upp i projekt. Att stanna upp länge. Ta det lugnt och inte skynda sig för fort med barn. Speciellt de yngre. De behöver ju upprepningar hela tiden för att lära sig. Så jag har ju fått in på olika sätt. Men BDU var ju grunden. Genom lekarna är det ju en förberedelse till vuxenvärlden på något sätt. Så det är väldigt intressant faktiskt. Och att alla barn gör detta i det åldern är också någonting som man tänker är wow. Och sen är det ju andra lekar också de kör. och de kör, det är stoppa in och sen de radar upp och stoppa in och sen var det massa, massa att byggnader, de bygger upp och sen vill de rasa direkt och det är en undersökning för dem och som vi tror kan vara en förberedelse för vuxenvärlden redan som liten. Är de intresserade av, som det har varit nu, klockor.
Mitt i mellanmålet säger ett barn: Jag vill ha en klocka. Då tar jag fram den. Och då får klockan gå till emellan målet. Och så får vi prata om det. Och det är så himla viktigt att ta det just då. När barnen visar ett stort intresse. Att man inte tar 20 minuter efter. Eller 10 minuter efter. Utan att man gör det då. Det är då det händer saker. Visar de ett intresse då stannar man upp och lyssnar in. Pekar de på klockan och jag visar den. Och det är då det händer en inlärningsprocess. Vad jag tror. För att det är då de blir lyssnat på ju. Det är någonting jag har precis visat att jag är intresserad av. Och det är någon som lyssnar på mig. Och sen att det blir. Sen händer det saker. Att de visar intresse. Att de fördjupar sig. Mer i klockan. Vad är det de ser formen. Siffrorna de börjar räkna. Och tar man det. Kanske efter tio minuter. Då kanske den intresset inte är lika. Lika. Hur ska jag förklara. Den kanske inte är lika starkt. Som den är just då. Så det är därför det är så viktigt att ta dig när barnen visar det. Då sitter du där och lyssnar in vad de har. Att det inte blir efter, tänker jag. Det här med miljöer också, jag började tänka på ett helt annat sätt. Att bygga miljön utifrån barnens intresse och bygga det vidare och vidare.
Inne på avdelningens kreativa byggrum kan det tyckas vara stökigt och oorganiserat. Det är lera, glasspinnar, piprensare, naturmaterial och okodat material överallt. Barnen har många tankar och konceptualiserar det de gör med att sätta ord på det. Genom att säga att de skapat en bubbelstad. Till exempel. Barngruppen Nora Salova jobbar med är de yngsta barnen, ett till treåringar. Och de lyckas ta sig ut mycket i staden. Och få en medvetenhet om sin närmiljö.
Jag kommer ihåg när jag började här. Jag hade två inskolningar första dagen. Här på lekatten. Så kommer jag ihåg att jag satte på projicerade bubblor. Och så såg jag att det var liksom den förde oss samman på något sätt. Där vi började prata om bubblorna av föräldrarna och att det blev en start med sopbubblor. Sen har det ju bara fortsatt efter att vi gav barnen möjlighet att ha sopbubblor nästan dagligen. Så börjar de se en staty-uggla som är på byggnaden här. Så börjar intresset för ugglor och sen har det bara utgått i ögon.
Jag kommer ihåg att vi också var med i någonting som hette MKB-bomässan. Då gjorde våra barn en bubbelstad som lades i en lokal inne i triangeln. Och då bjöd en, han heter Daniel Möller bjöd in oss senare till att våra barn skulle medverka eller vara med och påverka gatan som kommer att byggas här. Södra Förstadsgatan kommer att byggas om 2024. Så fick ju våra barn filma och berätta lite om gatan och hur den skulle se ut. Ja, så just nu har det ju landat. För vi gjorde ju den här kyrkfilmen också. Egentligen så var det från fastighets- och gatukontoret när barnen filmade. Det var då de fick syn på en klocka på Johanneskyrkan. Och genom den filmen så ser ju två, tre barn att de vill in i Johanneskyrkan. För att de vill nå till den klockan. Och sen tog vi kontakt med prästen och så fick barnen filma hela vägen upp till klocktorn, eller tornet, kyrktornet, och komma bakom klockan, som blev faktiskt en film sen. Så klockor har vi ju haft nu kanske i sex månader.
Men det börjar vända lite, för vi har ju just nu så verkar det vända sig mycket mot ljud. Så klockor och ljud. Ljud i stan. Just nu är det också ett fokus. Vi har varit mycket i stan och lyssnat på olika ljud. Vattenljud och fordonsljud. Hur låter det? Och det är jätteintressant för de yngre barnen.
Så där är vi just nu. Och vi får ju se var det vänder sig. Så vi går ju alltid utifrån vad barnen vill och helst. Eller vad de är intresserade för. Även om det är ett till treåringar och många förstår ju inte det här. Hur kan min ettåring, eller hur kan de förstå sig på en klocka? Men det gör de. Det gör de om man stannar upp länge och att det händer mycket saker att det händer språkutveckling det händer att det blir någonting gemensamt och det blir en trygghet som avdelning det blir det blir liksom någonting som hela avdelningen, alla barns man samlas kring någonting och jag hör ju redan nu det är så kul för våra barn, även om de inte har språket ännu, men man kan höra att de pekar på den. De har en egen diskussion om klockor som vi har på avdelningen. Det här är vårt, peka på klocka. Det blir en diskussion mellan barn på ett sätt. Just att jobba och stanna upp så blir ju ett sätt att föra oss tillsammans gemensamt.
När vårdnadshavarna har fått veta mer om hur Nora Salova och kollegorna jobbar ser hon till att bjuda in dem till samma aktiviteter under föräldramöten.
Vårdnadshavare får till exempel på föräldramöte vara med och göra vad barnen gör på förskolan. Klockor har de fått rita och allt annat som barnen gör här på förskolan. Sen har ju vårdnadshavare också filmat vägen från hemmet till förskolan. Som också har varit ett fint samarbete. Och det är så intressant att föräldrar kommer och berättar. För oss också. Att barnen pratar om klockor hemma. Och att de går till fiske- och lekplatser tillsammans och pratar om klockor, att de har satt upp de här klockorna. Och det blir en jättefin känsla att det blir ett fint samarbete tillsammans med föräldrar.
Men utmaningarna med arbetssättet kan ju också vara att ha samma synsätt som sina kollegor. De man jobbar med och analyserar dokumentationen med. Eller måste man ha samma synsätt?
Det blir en utmaning ibland för att vi har olika sätt att se leken på. Men att man försöker ändå hitta en balans emellan. Och försöker samarbeta ihop till ett arbetslag. Sen kan det bli att jag tycker så här att det hände. Men oftast så hänger ju kollegorna med och tycker att det är precis det som händer där. Och sen kommer hon med ett nytt ord och säger ja men jag ser det på det här sättet. Så det blir ju olika på olika sätt att man får in det. Det är väldigt kul att att att att finna och att man ger kollegan en chans till att komma in till detta. Även det kanske inte blir på samma sätt tänker jag. För att vi är olika så ger man ändå den chansen och möjligheten.
Jag kan till exempel när barnen är igång på någonting så sitter min kollega till det andra rummet så ropar jag på henne, kom kom kom kom har du sett vad de gör? Och så sitter vi alla tre och tittar. Liksom att man bjuder in varandra på det sättet. Även om de kanske inte ser det jag ser. Men jag bjuder in dem till det. Och då antingen så sitter de och gör någonting. Men att jag kallar. Kom, kom, kom, kom och se. Ena, kom titta. Vad är det som händer? Titta. Alltså det blir liksom ett jättefint. Sen skrattar vi ihop. Och sen säger hon dagen efter några. Jag såg han gjorde sådär med projekt. Eller det som hände. Och så blev vi överraskade. Och så pratade vi tillsammans.
Det som du ska göra för att det ska bli bra. Är att vara närvarande. Sitta på barnens nivå. Lyssna in. Och dokumentera. Och få in. Och följa upp vidare. Och analysera och få in och följa upp vidare och analysera. Det är det man ska göra. Bara vara närvarande där barnen är och lyssna in. Och vara där det sker. Och ta barnen på allvar. Det är det man ska göra.
Du har lyssnat på Poddagog Malmö. Och vi har träffat Nora Salva på Lekattens förskola. Glöm inte att följa oss på sociala medier där vi heter Pedagog Malmö.
Fler avsnitt av podden Podagog Malmö hittar du här, eller där poddar finns.