En modell för delaktighet och samarbete

– Vi arbetar mycket kring det gemensamma förhållningssättet och språket; hur vi möter och bemöter våra elever, skapar delaktighet för att skapa tillgängliga lärmiljöer, studiero, särskilt stöd och anpassningar, säger Caroline Weibull, specialpedagog i operativa teamet och centrala specialistteamet.

Modell för gemensam problemlösning

CPS-modellen, eller Collaborative & Proactive Solutions, är en modell för gemensam problemlösning som sker i ett samarbete mellan elev och vuxen, utvecklad av Dr Ross W Greene. Några av grundprinciperna är att problemlösning sker i ett samarbete och att arbetet sker proaktivt och i ett förebyggande arbete kring elevers svårigheter att möta förväntningar. I modellen utgår man från att om en elev uppvisar ett bekymrande beteende är det en signal på att den har svårt att möta en specifik förväntan i skolans lärmiljöer.

– När det gäller ledningsgrupperna jobbar vi mycket med implementering; hur de ska ta med sig CPS in i sin verksamhet och göra det till en del av sin vardagsdrift. Vi arbetar också utifrån EHT-perspektivet och där kommer det in mycket kring skolans gemensamma förhållningssätt och samsyn. När det gäller den pedagogiska miljön handlar det om hur vi möter, frågar och lyssnar på eleverna i det dagliga arbetet, att vi är genuint nyfikna på barnens perspektiv, säger Daniel Levén, specialpedagog i operativa teamet och centrala specialistteamet.

Utbildade av Ross Greene

Daniel Levén och Caroline Weibull har ett nära samarbete med Ross Greene, som följer arbetet med CPS i Malmö. De är båda utbildade av Ross Greene och därigenom certifierade att utbilda andra i modellen. Deras utbildningsinsatser på skolorna genomförs i olika steg. Inledningsvis involveras alltid ledningsgruppen ordentligt; det är en förutsättning för att nya perspektiv och arbetssätt inte bara ska etableras utan också leva vidare inom organisationen. Utbildningen ska inte vara något man bara checkar av, utan det handlar om långsiktiga insatser.

– Vi träffar alltid skolledningen och så diskuterar vi vad deras mål är, hur det ska förankras i SKA-arbetet och övriga utbildningsinsatser. Det ska ju vara någonting som ska finnas kvar i verksamheten framöver, säger Caroline Weibull.
– I modellen jobbar vi med det gemensamma språket på skolan, för att personalen ska få förståelse för förhållningssättet och verktygen. Detta kan innebära nya sätt att se på elever med ett bekymrande beteende, säger Daniel Levén.

– Vilket stöd behöver Videdalsskolan och Fågelbacksskolan av er?

– Man vill ha ett gemensamt förhållningssätt, man vill att barnen ska vara delaktiga i processer som påverkar dem, säger Caroline Weibull.
Det handlar om att ge personalen verktyg för samtal, för att de ska kunna jobba proaktivt och förhoppningsvis fånga utmaningar innan det går så långt att långa utredningar kring till exempel särskilt stöd behöver sättas in.
– Rörsjöskolan valde CPS för sitt värdegrundsarbete; att tidigt kunna identifiera problem, jobba proaktivt och förebyggande. Kanske finns det en osäkerhet kring hur man ska hantera vissa frågor och då kanske man istället lämnade över det till andra. Här vill vi arbeta så att verktyget finns i det verksamhetsnära så att man tidigt kan möta och ha en dialog med  eleverna, säger Daniel Levén.

– Har de här skolorna uttryckt varför CPS är intressant för dem?

– Jag tror det har klickat in deras värdegrundsarbete; att barn gör så gott de kan. Man måste ta reda på vad som orsakar det bekymrande beteendet, det hjälper inte med konsekvenser utan vi behöver ta reda på elevens perspektiv för att komma fram till hållbara lösningar, tillsammans, säger Caroline Weibull.

CPS i skolvardagen

Utbildningsinsatserna handlar om att lära sig tänka och praktisera CPS i skolvardagen; de pratar mycket om empati, att förstå barnet där det är och, inte minst, att lära sig hålla samtal och samla information samt möta eleverna i vardagen.
– Det är samtal där målet är att förstå elevens perspektiv och tankar kring ett olöst problem, säger Caroline Weibull.

Samtalsmodellen inom CPS består av tre delar; i det första, empatisteget, ska den vuxne lyssna och ställa nyfikna frågor för att bilda sig en uppfattning om barnets perspektiv och bekymmer. I det andra, vuxenbekymmersteget, är målet att berätta varför det är viktigt att förväntan blir mött och hur det kan påverka eleven eller andra. Det tredje, invitationssteget, handlar om att tillsammans med eleven hitta ömsesidiga och realistiska lösningar på bekymmer som har prioriterats i samtalet.

Betyg, bedömning, trygghet och studiero

Framåt ser de stor potential i att tydliggöra för skolorna hur CPS kan vara en viktig del av det förebyggande arbetet som gynnar både betyg och bedömning, trygghet och studiero. Det kan röra både en elevs behov av särskilt stöd, frånvaroutredningar och skolsociala utredningar. Till skolorna vill de framför allt skicka med att “Don’t be late” och “Ask the kid”, två stora mantran i modellen.

– Det viktiga är att personalen förstår hur de faktiskt med ganska små medel kan använda CPS i sin vardag i mötet med eleverna. Det behöver inte vara de eleverna som bekymrar dem allra mest.  Att lyssna på och fråga barnet, det är det vi vill ska sippra in i hela skolvardagen, säger Daniel Levén.
Caroline Weibull ger några konkret exempel på vilken typ av bekymrande beteenden det kan handla om.
– Det pratas ju mycket om trygghet och studiero i skolans värld. Det kan vara en elev i matten som inte arbetar utan går runt i klassrummet, stör studieron eller kanske inte gör sina uppgifter. Det påverkar ju både betyg och bedömning.

Fotnot. Sedan den här intervjun gjordes har Daniel Levén påbörjat en anställning som biträdande rektor i Malmö stad.