Gå direkt till innehållet
Karolina Petersen, lågstadielärare på Johannesskolan, står vid ett fönster i skolans korridor.

Publicerat:

Lågaffektivt synsätt blev ögonöppnare

Johannesskolans introduktion till CPS-metoden och lågaffektivt bemötande fick lågstadieläraren Karolina Petersen att reflektera över relationer till eleverna och bemötande i skolan.

– Jag fastnade för att när barn inte gör det de ska är det inte för att de inte vill, utan för att de inte kan.

I början av höstterminen 2019 fick all personal på Johannesskolan en introduktion till CPS-metoden, med målet att ett lågaffektivt förhållningssätt gentemot barnen ska prägla relationerna i skolan. CPS, en förkortning för Collaborative & Proactive Solutions, utvecklades för att hjälpa barn och ungdomar med ett utmanande beteende. En samtalsmetod med synsättet att barn gör rätt om de kan, där proaktivt samarbete mellan lärare, elev och föräldrar premieras. För Karolina Petersen blev det en ögonöppnare på flera sätt.

– Varje lärare kommer alltid ha elever som tycker det är svårt att fokusera och koncentrera sig, det ligger i skolkonceptet där 20-25 sjuåringar ska sitta i ett klassrum. Det är lätt att vi som lärare bara kör på, glömmer att tänka efter och reflektera över hur vi ser på barnen, vår barnsyn, säger Karolina Petersen.

Inte enkelt

Att tvingas stanna upp och reflektera över sin egen barnsyn är förstås ingen enkel process, medger hon. Synsättet inom CPS är att barn gör rätt om de kan.

– Jag fastnade för det här att när barn inte gör det de ska är det inte för att de inte vill, utan för att de inte kan. De saknar förmågan. Ställer jag krav som barnen inte kan leva upp till blir vår relation väldigt dålig och man hamnar i en väldigt negativ spiral. Som lärare kan jag dels försöka ändra om saker så att eleven kan försöka nå sina mål, göra saker på andra sätt om det är lättare och samtidigt försöka jobba med att träna upp förmågorna.

– Vilka förmågor kan det handla om här?

– Sitta still på sin plats under genomgångar och lektioner, sitta och arbeta utan att störa andra… Alla de här småsakerna, men också sådant som att kunna motivera sig till att påbörja eller avsluta uppgifter, säger Karolina Petersen.

LÄS MER om CPS-metoden här!

Finns ingen universallösning

Hon framhåller att det inte finns någon universallösning när det gäller att närma sig en potentiellt konfliktfylld situation på ett mer lågaffektivt sätt. Däremot försöker hon hitta flera möjliga verktyg att kunna ta till, beroende på person och situation.

– Om det är en elev som hela tiden avbryter eller inflikar saker så att jag inte får utrymme att ge instruktioner försöker jag helt enkelt få med mig eleven och kanske se det som en möjlighet att få med eleven i ett samtal istället. Handräckning är emellanåt ett bra sätt att fördela ordet, men där är alltid många barn som har väldigt svårt med det. De är för ivriga att få säga vad de tycker, och den ivern vill jag inte stoppa, säger Karolina Petersen.

”Många sätt att fördela ordet på”

Hennes uppfattning är att många elever sällan eller aldrig kommer till tals genom handuppräckning – och att det finns andra sätt att fördela ordet jämnt och se till att så många elever som möjligt får uttrycka sina tankar.

– Det skapar en bättre relation till alla eleverna i sin klass när man låter allas röster få komma fram på ett eller annat sätt. Vad jag försöker jobba med är att lära barnen att lyssna på mig och varandra och inte avbryta den som pratar hela tiden.

Handlar det inte om att ta itu med situationer i stunden finns det enligt henne mycket att vinna på att arbeta förebyggande och samtidigt fokusera på det som fungerar bra för en elev.

– Vet jag att en specifik elev kommer att tycka att det här är svårt eller inte kommer kunna koncentrera sig på att lyssna och förmodligen avbryta kan jag fråga eleven innan lektionen, “vill du hjälpa mig med det här? När jag visar på tavlan kanske du kan hjälpa mig att skriva?” Så att de känner att de har lite ansvar, en delaktighet…och inte blir distraherade av något annat. Man får improvisera lite, men ibland också planera lite, säger Karolina Petersen.

Karolina Petersen, lågstadielärare på Johannesskolan, står vid ett fönster i skolans korridor.

Pratat igenom innan

I bästa fall har hon även hunnit träffa barnets föräldrar och tillsammans med eleven pratat om vad de kan göra om det skulle bli en stökig situation i klassrummet.

– Vi gör upp som en plan där jag försöker få med mig eleven, så att det inte bara blir jag som hittar lösningen åt eleven, utan att eleven får komma till tals och får beskriva vad som händer när den inte är i affekt. “Jag tycker det är svårt att sitta still för jag tycker det är tråkigt”, eller “jag vill inte vara där”.

I de fallen försöker Karolina Petersen komma med andra lösningar – det kan vara sitta i ett annat rum och jobba, presenterat som ett alternativ och inte som en bestraffning.

– Så när situationen uppstår så har jag förberett en liten överenskommelse med eleven, vi har ett avtal där eleven vet att den behöver lämna klassrummet en stund utan att det blir så laddat eller negativt. Vissa elever behöver ju få med sig en annan pedagog, men vissa elever behöver bara gå ut och få en liten paus innan de kommer in igen.

Mindre grupper med socialpedagog

På Johannesskolan finns en socialpedagog som arbetar mer strukturerat och regelbundet i mindre grupper med elever som behöver stöd, bland annat utifrån CPS-metoden. Efter deras introduktion har Karolina Petersen studerat vidare.

– Det kräver lite extraarbete på så sätt att man sätter sig in i metoden, fördjupar sig och läser lite. Men jag kände mig väldigt motiverad och fick mycket stöttning i skolan. Jag tycker bara det är roligt, spännande och intressant att tänka om och se mina relationer till eleverna förändras.

Text & Foto: Fredrik Thunberg