Barnens intresse driver undervisningen
Barnens kreativitet tog med pedagogerna till månen
Vilket projekt ska förskolebarn arbeta med för att prova nya estetiska uttryckssätt, dyka ner i naturvetenskapliga teorier och lära sig om släktforskning? Måntrollet kallar de det på spinneriets förskola, och så här gick det till när det påhittade trollet ledde både barnen och pedagogerna fram till kollisionsteorin.
– Vi har jobbat med projekt som utgår från barnens intressen förut men inte där det fått en sådan tydlig effekt som i denna grupp, säger förskolläraren Mikaela Dahlgren Andreasson. Det hela började på gården, då en pedagog nämnde måntrollet i förbifarten.
”Högre fart! Vi vill gunga högre, ända upp till månen!”
”Men där bor ju måntrollet!”
Det räckte för att väcka barnens fantasi. Mikaela Dahlgren Andreasson satt med på lunchen när barnen började berätta om trollet som bor på månen, vad det gjorde och hur det såg ut. Och hon kunde inte låta bli att ställa följdfrågor som barnen glatt svarade på, om varför det bodde där och med vem. Kort därpå skriver Mikaela ner deras tankar och sitter till slut med en hel berättelse om Måntrollet.
Måntrollet blir mer än en sagobok
– För barnen gick det hela på ett ögonblick, tillsammans kunde de beskriva och skapa en hel karaktär. De kunde kompromissa och komma överens. Det visar att de har lagt ner mycket av sig själva i det, det är socialt krävande i en ålder där de vanligtvis har starka åsikter, säger hon.
Mikaela Dahlgren Andreasson och kollegorna förstod snabbt att detta var något som engagerade barnen och bestämde sig för att ta tillvara på deras kreativitet och berättarglädje.
– Vi gick ut i arbetslaget och reflekterade. ‘De har ju skrivit en hel saga om trollet som bor i rymden’ sa en kollega som jobbar särskilt med språkutveckling. Vi måste illustrera detta!, säger hon.
Hon fortsätter intervjua barnen om måntrollet på samlingarna och har till slut så mycket hon behöver för att kunna illustrera måntrollet och sätter ihop en sagobok åt barnen. Och där kunde arbetet med Måntrollet tagit slut. Men samtidigt gick Mikaela Dahlgren Andreasson en ateljerista-utbildning på halvfart där hon fick putsa på sina kunskaper kring estetiska lärprocesser. Det gjorde att skapandet fick ytterligare en nytändning när flera estetiska uttrycksformer introducerades för barnen.
– De kunde på eget initiativ börja diskutera måntrollet i gruppen och plocka fram material. De gjorde detaljer från berättelsen som måntrollets godis i lera och de ville bygga upp hela miljöer de hittat på, säger hon.
De byggde gemensamt med glasspinnar, gjorde månen i papier-maché, illustrerade ett kraftfält och byggde en två meter hög rymdraket i pappkartong.
Nya material och metoder introduceras
Inom ramen för hennes utbildning testade barnen på bland annat landart och monotypi. Det första är ett skapande med naturmaterial, det senare en tryckteknik. Vanlig akvarellmålning introducerades också ordentligt, både teknikerna vått i vått och vått i torrt.
– Materialet är tillgängligt hela tiden så de kan själva plocka fram och börja skapa. Vi introducerar materialet med två tre barn åt gången, sen blir de ofta självgående, säger Mikaela Dahlgren Andreasson.
Hon menar att nyckeln är just introduktionen av materialet, att det är viktigt att varje barn får tid och möjlighet att bekanta sig med materialet tillsammans med en pedagog första gångerna. Det möjliggjordes av ett bra samarbete i arbetslaget. Och fördelarna för barnen är många, menar hon.
– Det estetiska blir ett görande som passar alla barn, man får vara taktil, jobba med kroppen. Det blir ett viktigt uttryckssätt, säger hon.
– Jag tror att arbetet med måntrollet kunde drivas framåt just för att vi fortsatte erbjuda något som kunde föra det framåt, vi introducerade ständigt nya material och aktiviteter för barnen, säger hon.
Terminen efter märker pedagogerna att barnen fortfarande pratar om Måntrollet. De läser om rymden och särskilt om månen med barnen, där kollisionsteorin (en teori om månens ursprung) nämns.
– Vi märkte tidigt det stora intresset för boken och teorin om månen. Då satte vi upp bilder från den på väggen, då kan barnen gå dit och kika själva och då börjar de oftast berätta för varandra. Det gör ju också att intresset och nyfikenheten fortsätter leva vidare, säger Mikaela Dahlgren Andreasson.
Utmanande för pedagoger att inte veta
När sagoboken åker med hem till barnen läses den flitigt och väcker ny kreativ lust. Även hemma börjar barnen skapa. Och berättelserna om Måntrollet fortsätter flöda. Måntrollets familjemedlemmar kommer på tal och de ritar upp Måntrollets släktträd, något som leder till att barnen och deras vårdnadshavare därefter är med och ritar upp sina egna släktträd. Det blir totalt tre illustrerade böcker om måntrollet och längs vägen har det skett ett stort lärande för både barn och pedagoger. Och de har tagit sig an ämnen de inte kunnat föreställa sig.
– Vi jobbade med måntrollet över nästan ett år. Utmaningen har varit att jag ju inte kan presentera måntrollet för barnen, för de vet mer om det än mig. Så har jag aldrig jobbat innan. Vi gör detta tillsammans eftersom vi inte sitter inne på alla svaren, vi får söka barnens sanning. Då kommer vi fram till något som är vårt, säger Mikaela Dahlgren Andreasson.
– Jag kan heller inte veta hur det ska landa hos barnen, vad de tar med sig. Jag vet inte på förhand vad nästa steg är och att aldrig riktigt veta skapar en nyfikenhet i mig också. Det kräver mer av mig som pedagog men det är också det som gör att det blir roligt, säger hon.
Hon understryker att det gäller att vara geniunt nyfiken och intresserad av barnen. Det bygger på att man vill vara med barnen, leka med dem och att man vågar ställa frågor.
Hur har det påverkat barngruppen?
– Vi fick en väldigt bra sammanhållning och de blev väldigt måna om att lyssna på varandra, samarbeta och lyssna på varandras åsikter. ’Nu måste vi samarbeta’, sa de i stunder. Jag är så imponerad av hur de kommer överens, säger hon.
