AI som bollplank – ett gammalt arbetssätt i ny teknisk form

Men frågan vi borde ställa oss är inte om AI används, utan hur.

Att använda AI på rätt sätt kan innebära att vinna tid, få hjälp att pröva formuleringar, strukturera tankar och bolla idéer. Det handlar inte om att lämna över tänkandet till en maskin, utan om att skapa ett samtalsrum där man kan pröva språk och resonemang utan att belasta en annan människa. Ett bollplank, helt enkelt.

Bollplank är inget nytt

Idén om bollplank är betydligt äldre än både datorer och internet. Romerska författare och retoriker läste högt ur sina texter för åhörare och tog emot respons, invändningar och förslag. Det kollektiva tänkandet var en självklar del av den intellektuella processen.

Att vi i dag ibland låter en algoritm vara vår första åhörare är därför inte ett brott mot traditionen, utan snarare en teknisk vidareutveckling av den. Skillnaden är att bollplanket inte blir trött, inte tar illa upp och finns tillgängligt när som helst.

Kritik, fusk och sammanhang

Det finns kritiker som menar att användning av AI är synonymt med fusk och ohederlighet. Fusk är självklart ohederligt – det råder ingen tvekan om det. Men all användning av AI är inte fusk, och det är problematiskt när kritiken riktas slentrianmässigt och utan sammanhang.

Att ifrågasätta eller till och med angripa en bloggare för att hen skriver om AI:s möjligheter och utmaningar, eller använder AI som bollplank, är att skjuta bredvid målet. Kritik bör framföras i rätt forum och riktas till rätt personer – inte mot enskilda skribenter som öppet reflekterar kring teknikens roll.

De verkliga problemen diskuteras för lite

Samtidigt finns det företeelser som borde väcka betydligt större debatt. En dagstidning som i sin helhet är processad genom AI är exempelvis en skymf mot det skrivna ordet och mot journalistiskt hantverk. Det är anmärkningsvärt hur lite reaktioner detta hittills har väckt.

Detsamma gäller språkliga institutioner som under lång tid påverkat svenska språket i riktning mot förenkling och samtidsspråk, ofta på bekostnad av äldre, nyansrika och vackra ord och begrepp. Det är där röster borde höjas – inte mot enskilda bloggares metodval.

Språk testas och förändras – ideligen

Att överhuvudtaget ifrågasätta huruvida en bloggare ”själv har skrivit” sin text avslöjar ofta en oförståelse för hur språk och skrivande faktiskt fungerar. Språk har alltid formats i dialog: med människor, med texter, med verktyg. Pennan, skrivmaskinen, ordbehandlaren och stavningskontrollen har alla varit föremål för skepsis och tolkningar i sin tid.

AI är inget undantag.

För lärare, forskare och skribenter kan AI – använt medvetet och transparent – vara just det som frigör tid för det som verkligen räknas: analys, reflektion, pedagogik och mänskligt omdöme.

Intressant nog betonar även Skolverket att det som ibland slentrianmässigt kallas fusk i praktiken ofta handlar om lärstrategier. Det avgörande är inte om verktyg används, utan om användningen är transparent och förenlig med uppgiftens syfte.

Frågan är alltså inte om AI hör hemma i det intellektuella arbetet.
Frågan är hur vi använder det – och hur ärliga vi vågar vara i samtalet om det.