Delaktighet som drivkraft
Adrian Lundberg som var projektledare för det tvååriga arbetet har själv varit högstadielärare bland annat i Schweiz och även forskat om flerspråkighet i skolan. Han vet själv hur det kan kännas att som ny lärare stå inför ett klassrum full av vårdnadshavare.
– Jag har stått framför 50 föräldrar med pirret i magen; “vad ska jag säga, hur ska jag uttrycka mig?” Tänk att vi investerar så mycket pengar, tid och energi på att utbilda lärare som sedan lämnar yrket alldeles för tidigt bara för att de inte var tillräckligt bra förberedda. Jag vill verkligen bidra med forskning om nyexaminerade lärare, det är en samhällsutmaning att vi utbildar många som sedan inte jobbar som lärare, säger Adrian Lundberg.
I projektet, ett samarbete mellan Lunds universitet och Högskolan i Kristianstad, pekar han på att rektorer generellt är imponerade över de nya lärarnas didaktiska och pedagogiska kunskaper. Däremot är det svårare för många att hantera kontakten med vårdnadshavare och att planera om “på uppstuds”. I rapporten beskrivs det som skillnaden mellan formell och reel kompetens. Det här måste studenterna på ett bättre sätt förberedas på under sin utbildning, menar Adrian Lundberg.
– Konkret skulle det kunna vara verksamma lärare som deltar i lärarutbildningarna oftare. Man kan tänka sig rollspel, där en verksam lärare kan agera som förälder så att studenterna får uppleva en förälder som har kritiska frågor de ska svara på, säger han och nämner också möjligheten att simulera liknande situationer med VR-teknik.
Det sistnämnda är däremot fortfarande kostsamt. Visserligen får studenterna praktisk erfarenhet under sin VFU, men där är det enligt Adrian Lundberg vanligt att de blivande lärarna inte deltar i vissa moment.
– VFU-läraren kan säga, “du behöver inte vara med på det här samtalet, det kan vara lite stökigt. Gå och planera istället.” Så man skyddar våra VFU-studenter rätt så ofta, men man borde låta dem uppleva och se hur det verkligen är att vara lärare, säger han och fortsätter:
– Det måste finnas kommunikation och samarbete mellan utbildningarna och skolorna så att det verkligen klaffar och att vi utbildar de lärare skolorna vill ha. Och att skolorna vet vad de kan förvänta sig och vad de ska bidra till, så att det där glappet mellan reel och formell kompetens inte blir så stort.
Bristen på praktisk erfarenhet kan i värsta fall leda till stressade och utbrända lärare som lämnar yrket i förtid. För att stötta nya lärare efterlyser Adrian Lundberg också ett mer flexibelt och strukturerat stöd från kollegiet på skolorna.
– Den här inledande fasen i lärarnas kompetensutveckling finns inte så tydligt beskriven i Sverige. Det finns ingen fas där du kallas novis, utan du går en utbildning, tar examen. Sedan är du lärare och ska läsa samma fortbildningskurser som de som jobbat i yrket i 20 år. I Schweiz får nya lärare möjlighet att via kurser under sommarlovet möta “junior coaches”, lärare som arbetat i tre-fem år. Det är ett otroligt intressant system.
Dessa planerar sedan tillsammans den första terminens arbete så att de nyexaminerade får en mjukstart in i professionen. Något som är “good enough”.
– Nya lärare vet inte alltid vad som är “good enough” så de överplanerar in i minsta detalj tills de inte har energi och tid till allt annat som också måste göras. Har du junior coaches och erfarna lärare med dig kan de hjälpa dig att säga, “vet du vad, det här räcker. Du behöver inte planera mer.” Vi behöver inte planera allt så detaljerat, tänk om det kommer någon med en fråga och så faller all din planering, säger Adrian Lundberg.
Lika viktigt är det att kunna planera och prioritera om något oväntat skulle inträffa, vilket ju ofta är fallet.
– Det kommer alltid hända någonting, det finns ingen “perfekt lektion” som går som planerat från första till sista minuten.
Vissa nyblivna lärare kommer att ha ett stort behov av stöd, andra inte, framhåller han. Det viktiga är att flexibiliteten finns där. Samtidigt framhåller han att nya lärare ofta är en outnyttjad källa när det gäller till exempel kunskap kring digitalisering; varför inte låta dem i gengäld leda kompetensutveckling på området för kollegorna?
Oavsett övningar under utbildningarna är det skarpa mötet med kritiska vårdnadshavare något som man måste lära sig på plats.
– Det betyder inte att man ska kasta in dem i situationer de inte riktigt vet hur de ska hantera. Vi måste bli bättre på att hjälpa dem att improvisera och omprioritera, läsa av sammanhang och hantera känsliga relationella situationer. Där är mentorerna och skolledare viktiga, att vi inte bara säger “så är det, det här måste du lära dig”. Utan att det finns ett system under första året eller så länge behovet finns där en mer erfaren person finns med dig lite och stöttar i bakgrunden.
Det viktiga, framhåller han, är att introduktionsprogrammet är planerat, strukturerat och innehåller återkommande avstämningar med skolledningen. Adrian Lundberg hänvisar gärna till Skolverkets riktlinjer kring introduktionsperioden som omfattar både planering/genomförande, undervisning, bedömning, dokumentation, elevbemötande och samverkan. Samtidigt understryker han att skolledare behöver ta ett kliv fram här.
– Enligt våra studier så menar många rektorer att det är kollegiets ansvar, men de behöver också ta ett steg framåt och se vad den nya läraren behöver och hur de kan hjälpa på bästa sätt så att de inte tappar medarbetare efter alldeles för kort tid. Många rektorer i Sverige är jämfört med i Schweiz rätt så långt ifrån pedagogiken. I Schweiz finns det inga rektorer som inte själva har undervisat, i Sverige är det ett annat system med privat skolor på en marknad.
För att sammanfatta; att utmana nya lärare, men att göra det strukturerat. Adrian Lundberg återkommer till sina egna erfarenheter som 22-årig nyexaminerad lärare på det där föräldramötet.
– De ställde så många kritiska frågor. Jag hade jättegärna haft en erfaren kollega med mig, men jag var klasslärare och ansvarade för helheten.