Varför kommer de inte till skolan?

Pedagogernas brist på rätt kompetens uppgavs vara den vanligaste orsaken. Tyvärr är Autism och Aspergerförbundets medlemsunderöskning om skolfrånvaro från våren 2010 fortfarande aktuell.

Jag talar om eleverna som inte kommer till skolan. Eleverna som vi allt för ofta felaktigt kallar skolkare. Eleverna vars föräldrar anklagas för att inte vara tillräckligt motiverade och att de därför bär skulden. Jag talar om eleverna som stannar hemma för att de inte har något val, där situationen i skolan fungerar så katastrofalt dåligt att de inte har något val än att stanna hemma.

I undersökningen kom de fram till att när en elevs behov inte kan förstås av skolan så läggs problemet hos eleven och elevens familj, något som i sig skapar konflikter. Också att det finns en okunskap, både om funktionsnedsättningen och om vart man som pedagog kan vända sig för stöd när man möter elever som på något vis uppträder annorlunda.

Bristande kompetens uppgavs alltså som den största orsaken tätt följt av bristande anpassningar av miljön och frånvaro av adekvat stöd.

Autism och Asperger förbundets enkät avlsutade med en öppen fråga som var formulerad Vad gör skolan/ vad har skolan gjort för att komma till rätta med situationen? Det vanligaste förekommande svaret var ingenting… Ibland var skolbyte den enda lösningen eller hemundervisning, hemundervisning föräldrar fått sköta eller där elevassistenter utsetts att ge. Många föräldrar blir anmälda till socialförvaltningen och hotas med vitesföreläggande, de blir upplysta av skolan om skolplikt samtidgt som oförståelsen om barnets ångest inför skolan är stor.

Och så finns det de som lyckas. Som skapar förändringar. Som ser att skolan äger en mycket stor del av problemet. Som ser att när kraven överstiger färdigheterna till så stor del så måste något göras annorlunda. Om en elev inte klarar bullriga miljöer, där intrycken blir fullständigt överväldigande och leder till mycket stor stress, skapar andra miljöer, andra förutsättningar. Skapar mindre grupper, hitta rätt hjälpmedel, anpassar lunchsituationen, ger lugnare alternativ på rasterna, ger stöd, adekvat hjälp. Listan kan göras lång på vad som kan vara framgångsrika faktorer om problemet läggs där det hör hemma.

Det handlar om att se under ytan. Att inte fastna i ett skuldbeläggande av eleven och föräldrarna och där man med hot försöker få eleven att göra det som skolan misslyckas med. Att i stället se under ytan och synliggöra vilka svårigheter just den här eleven har och på vilket sätt skolsituationen måste förändras för just den här eleven. Det handlar om att förstå vidden av att hur funkionshindrande en elevs funktionsnedsättning blir, beror på miljön som eleven vistas i. Att det är miljön som skapar ett handikapp. Inser man det kan man börja jobba för förändring. Då kan man börja samarbeta med eleven, med föräldrarna. Då kan man tillsammans börja nysta i vad som måste göras annorlunda, göras rätt för att även denna eleven ska få lyckas. Så att även den här eleven kan få lov att inhämta kunskap, kan få lov att få vara i ett begripligt sammanhang som är meningsfullt. I skolan.

Jag vill uppmana er alla att i tid fånga upp eleverna. Se varningstecknen. Se att när vi gör något som inte fungerar så måste vi göra på ett annat sätt. Lyssna, inhämta kunskap både om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men också om eleven. Det finns massor med kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men tyvärr är de alltför sällsynta i skolans värld.

Vi kan tillsammans göra stor skillnad. Om vi gör om, gör rätt, tänker utanför vår invanda box och i stället utgår från varje elevs specifika behov. Vi kan då göra så att eventuella funktionsnedsättningar inte blir funktionshinder. Vi kan då se till att betydligt färre än dessa 59 % tvingas bli hemmasittare.

Text: Linda Grann