Utlärt är inte alltid inlärt

Vad kan kognitionsvetenskap och utbildningsvetenskap tillsammans bidra med i en skolkontext? Det var en av frågeställningarna på ett seminarium under bokmässan i Göteborg med Emma Leifler, universitetslektor, specialpedagog och forskare inom pedagogisk psykologi och Jonas Linderoth, professor i pedagogik med fokus på tillämpningar av kognitionsvetenskaplig forskning i klassrumspraktik.

”Science of learning”

Kognitionsvetenskap och det tvärvetenskapliga kunskapsområdet “science of learning” har fått större genomslag i skoldebatten på senare år. “Science of learning” är ett samlingsbegrepp för forskning kring bland annat minne och kognitiv belastning. En poäng på seminariet var att ett hållbart lärande inte nås genom att läraren redovisar något en gång utan att kunskaper byggs upp gradvis för att kunna lagras i långstidsminnet. Eftersom kapaciteten i arbetsminnet är begränsad handlar det inte bara om vad eleven ska lära sig, utan också hur lärandet ska utformas för att kunskapen ska bestå.

– Arbetsminnet blir en flaskhals här emellan. För att någonting ska sätta sig så måste man fortsätta öva, säger Jonas Linderoth.
– Om vi vet mer om och använder de kognitiva förklaringsmodellerna, då kan vi också ge bättre inlärningsmöjligheter, säger Emma Leifler.

Från forskning till praktik

En återkommande fråga under seminariet var den om hur forskningsresultat inom området kan omsättas till klassrumspraktik. Jonas Linderoth gav exempel på återkommande strategier inom science of learning; att låta elever aktivt återkalla kunskaper, återkomma till centralt innehåll över tid och skapa tillfällen där elever får använda det de lärt sig tidigare. Han menar att undervisningen ibland bygger på att man antar att innehåll har lärts in när det väl har lärts ut, medan forskningen säger att kunskapen måste bearbetas och återkomma flera gånger för att den ska fästa.
– Vi lever ofta med idén att utlärt är lika med inlärt. Har jag gått igenom någonting så borde eleverna kunna det. Och det är en fullkomlig illusion, säger Jonas Linderoth.

Han återkommer särskilt till minnesåterkallning, att elever aktivt försöker minnas och använda tidigare kunskaper, som en viktig del i lärprocessen.
– Det är bra att minnesåterkalla, det är en av de starkaste strategierna vi har, säger Jonas Linderoth.

Återkalla och bearbeta kunskap

Emma Leifler understryker att undervisningen bör ha tillfällen där eleverna får stanna upp för att återkalla och bearbeta det de lärt sig.
– Stanna upp, återkalla, dela med en kamrat, gör en syntes. Det här borde användas mycket mer frekvent i undervisningen.
I och med att arbetsminnet är begränsat finns det en risk för kognitiv belastning, lyfter Emma Leifler och Jonas Linderoth.

Därför behöver eleverna få hjälp med att rikta koncentrationen mot det som är relevant för lärandet. Men det handlar inte om att förenkla undervisningen, framhöll Emma Leifler.
– Kognitiv överbelastning handlar inte om att vi ska undanröja allt sådant eller att eleverna inte ska anstränga sig, säger Emma Leifler.

Visuellt plotter

Däremot handlar det om att minska sådant som riskerar att styra om uppmärksamheten från innehållet. Emme Leifler tog några exempel; långa genomgångar, visuellt plottriga presentationer eller situationer där eleverna både ska lyssna, läsa och bearbeta stora mängder information samtidigt.

Jonas Linderoth framhöll att man inom forskningen skiljer mellan produktiv och onödig belastning. Produktiv ansträngning kommer av att eleverna använder sina kognitiva resurser för att förstå, bearbeta och lära sig det undervisningen har som mål och syfte. Onödig belastning kan uppstå när undervisningen är otydligt utformad eller när eleverna ska hantera flera flöden av information samtidigt.
– Det handlar inte bara om störningar, utan också väldigt ofta om bristande undervisningsdesign. Sådant vi kan undvika om vi vet hur man gör.

Behov av nyanser

De ser båda stora möjligheter inom forskningsområdet, men också behov av nyanser. Emma Leifler var noga med att påpeka att kognitionsvetenskap ensamt inte kan lösa skolans komplexa utmaningar och varnade för att se forskningen som en universallösning. Lärandet påverkas så klart av många faktorer och undervisningsmetoder med starkt stöd i forskningen måste anpassas till olika elever och sammanhang.
– Det här är ju inget trollspö, betonar Emma Leifler.

Med sina specialpedagogiska glasögon på betonade hon risken att forskning som fungerar på gruppnivå tolkas för förenklat i mötet med enskilda elever.
– Det kan finnas en metod som evidensen visar fungerar utmärkt. Men om vi då tar lilla Kalle här som ändå inte gör det vi trodde, då får vi inte skylla på barnet.

Elevers olika förutsättningar

Hon återkom till vikten av att förstå elevers olika förutsättningar, inte minst när det gäller sätt att tänka och bearbeta information. Emma Leifler framhöll att kognitionsvetenskapen behöver samspela med pedagogik, didaktik och specialpedagogik för att göra nytta i och för skolan.

Kognitionsvetenskapen har inga enkla lösningar för skolan, betonade de – men däremot verktyg som kan vara värdefulla om de används med gott omdöme och anpassas till olika sammanhang och elevgrupper. Det handlar mycket om att göra eleverna medvetna om sitt eget lärande.
– Vi behöver fokusera på metakognitiv medvetenhet; att kunna tänka om sitt lärande, gå från ett görande till ett lärande, säger Emma Leifler.

Eleverna behöver inte bara lära sig innehållet utan också hur deras eget lärande funkar.
– Att vi pratar om lärandet med barnen själva, det vill jag att ni tar med er.