Be the spark that lights the change – när internationella möten berör, bygger broar och förändrar

Reflektioner från den nationella eTwinningkonferensen i Stockholm den 12 november 2026 – Kompetenser för framtiden.

Det finns dagar som stannar kvar lite längre än andra. Dagar då man lämnar en konferens med huvudet fullt av tankar, hjärtat fyllt av känslor och en nästan överväldigande lust att göra ännu mer av det man redan brinner för. Årets nationella eTwinningkonferens i Stockholm blev en sådan dag för mig.

Vid flera tillfällen fick jag inte bara en tår i ögonvrån, utan tårarna rann faktiskt nedför kinderna. Det var starka berättelser, gripande möten och erfarenheter från klassrum och förskolor som berörde på djupet. Och kanske är det just det som gör dagens upplevelse så speciell. För i år är det 20 år sedan jag började arbeta med eTwinning, och efter alla dessa år, alla samarbeten, projekt, internationella möten och fantastiska pedagoger jag fått lära känna, skulle man kanske kunna tro att jag blivit lite van, men det är snarare tvärtom!

Årets konferens hade temat Kompetenser för framtiden, och genom hela dagen växte en allt tydligare bild fram av hur grundläggande färdigheter, motivation, inkludering, demokrati och internationellt samarbete hänger samman. Det handlade om stora europeiska utbildningspolitiska ambitioner, men framför allt om vad som händer när dessa ambitioner möter verkligheten i våra klassrum.

När Europas utbildningsvisioner möter undervisningens vardag

Redan under inledningen satte Semir, som arbetar på UHR, eTwinning i ett större europeiskt sammanhang och visade hur arbetet knyter an till EU utbildningspolitiska prioriteringar, däribland Union of Skills, Basic Skills Action Plan, DEAP och arbetet med digital kompetens, inkludering och livslångt lärande.

Det är stora frågor och ibland kan avståndet mellan europeiska strategidokument och skolans vardag kännas långt. Men när vi börjar undersöka vad de faktiskt handlar om blir det tydligt att vi redan arbetar med många av dessa frågor varje dag. Läsförståelse, matematik, digital kompetens, demokratiskt deltagande och elevernas möjligheter att känna tillhörighet är inte separata uppdrag, utan olika delar av samma helhet. Nästa års eTwinningtema, Future-ready Schools, blir därför särskilt intressant. Med fokus på grundläggande färdigheter, inkludering, välbefinnande samt digitalisering och AI finns en tydlig koppling mellan Europas utbildningspolitiska ambitioner och det arbete som pågår i våra skolor.

Påminnelsen om att eTwinning inte ska vara något vi gör vid sidan av den ordinarie undervisningen, när tid och resurser råkar finnas tål verkligen att upprepas i det här sammanhanget. Tvärtom så är internationellt samarbete ett sätt att utveckla det vi redan gör, ge undervisningen fler dimensioner och skapa sammanhang där elevernas kunskaper får en verklig betydelse då de möter autentiska mottagare.

Grundläggande färdigheter, motivation och möjligheten att lyckas

Pernilla Johnsson från Skolverket

En viktig och  tankeväckande session under eTwinnings nationella konferens 2026 kom från Pernilla Johnsson, enhetschef för internationella studier på Skolverket. när hon gav oss en genomgång av de internationella kunskapsstudierna och vad de kan berätta om utvecklingen i svensk skola. Resultaten från bland annat PISA, PIRLS och TIMSS visar på utmaningar när det gäller elevers läsförståelse, matematiska kunskaper och likvärdiga möjligheter att lyckas.H on tog oss med bakom siffrorna i de sex internationella studier som Sverige deltar i och visade varför det inte räcker att konstatera att resultaten sjunker. Vi behöver också undersöka varför, vilka faktorer som samverkar och vad resultaten faktiskt kan säga oss.

När 28 av 37 OECD-länder visar försämrade resultat i PISA behöver vi lyfta blicken bortom den svenska skolan. Samtidigt finns en särskilt oroande utveckling i Sverige: skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever ökar, och elevernas socioekonomiska bakgrund har stor betydelse för deras möjligheter att lyckas.

Pernilla lyfte flera frågor som verkligen väckte min nyfikenhet. Vad händer med vår inställning till kunskap och lärande när information alltid finns ett klick bort? Hur påverkas läsförståelsen när elever läser mindre och får färre tillfällen att träna uthållighet i längre texter? PIRLS visar exempelvis att elevernas lästid i skolan minskat med drygt en timme per vecka mellan 2011 och 2021.

Och vad betyder egentligen digitaliseringen? PISA 2022 pekar på att hur elever använder digitala verktyg spelar roll. Elever som stänger av sina notiser under skoldagen och inför natten presterar bättre, samtidigt som resultaten också visar samband med studiero, trygghet, mobbning och känslan av tillhörighet.

Det som stannade kvar hos mig var Pernillas betoning av att vi ännu inte har alla svar. Faktorer på elev-, skol- och samhällsnivå kan samverka och förstärka varandra, och statistiska samband betyder inte automatiskt att vi har hittat orsakerna. För mig blev hennes genomgång en viktig påminnelse om att vi behöver gå bakom resultaten, våga ställa fler frågor och förstå helheten innan vi bestämmer vilka lösningar som behövs. Just detta blev så tydligt i flera av lärarnas berättelser under dagen.

När undervisningen blir meningsfull på riktigt

Gabriella berättade om hur hon använder eTwinning i undervisningen i bland annat matematik och naturvetenskap, och hennes erfarenheter blev ett fantastiskt konkret exempel på hur internationella samarbeten kan skapa motivation och uthållighet. När eleverna tillsammans med jämnåriga i andra länder samlar in statistik, jämför resultat och undersöker gemensamma frågor förändras inte nödvändigtvis det matematiska innehållet. Eleverna behöver fortfarande förstå begrepp, göra beräkningar och analysera resultat, men nu finns det något mer som driver dem framåt. Det finns riktiga människor som väntar på deras svar, som är nyfikna på deras resultat och som själva har något att bidra med. Gabriella berättade hur elever som annars kunde ge upp när matematiken blev svår fortsatte att försöka, just därför att de ville förstå och kunna delta i samarbetet. Jag tycker att det är en oerhört viktig iakttagelse, särskilt när vi diskuterar hur vi ska stärka elevernas grundläggande färdigheter. Kanske handlar det inte enbart om hur vi undervisar i matematik, utan också om hur vi skapar sammanhang där eleverna upptäcker varför matematiken är värd att anstränga sig för?

När språket blir en bro mellan människor

En av de berättelser som berörde mig allra starkast kom från Evelina, språklärare i engelska och tyska på högstadiet. Hon berättade om hur hennes elever brevväxlade på tyska med elever i Ukraina och hur kommunikationen till en början kretsade kring sådant som ungdomar brukar vara nyfikna på hos varandra: musik, favoritmat, fritidsintressen och vardagsliv. När Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina inleddes förändrades samtalen. Plötsligt handlade frågorna inte längre om vilken musik man lyssnade på eller vad man helst åt till middag, utan om något helt annat. Nu handlade istället frågorna om: Var befinner du dig? Är du på en säker plats? Var är din mamma och pappa?

Det var en sådan berättelse som fick tårarna att rinna för tänk vilken förändring som skedde i elevernas relation till sammanhanget, språket och våra olika levnadsförhållanden. Tyskan var inte längre bara ett skolämne där man tränade glosor och grammatik för att klara nästa uppgift, utan hade blivit ett sätt att nå fram till en annan människa, visa omtanke och försöka förstå en verklighet som plötsligt förändrats på ett sätt som ingen hade kunnat föreställa sig. Det är svårt att tänka sig ett tydligare exempel på hur internationellt samarbete kan bidra till både språkutveckling, empati och förståelse för andra människors livsvillkor.

Evelina lyfte också hur betydelsefulla dessa möjligheter kan vara för elever som kanske inte har så stort självförtroende eller som inte själva får möjlighet att resa och möta andra kulturer. Genom eTwinning får de vara en del av ett internationellt sammanhang där deras röster och erfarenheter faktiskt betyder något.Just där ligger en av de allra största styrkorna med eTwinning, tycker jag. Det internationella mötet behöver inte vara förbehållet några få, utan kan bli en möjlighet för alla.

Från berättelser till internationella vänskaper

Johanna från Rödebyskolan och Karin från Böle förskola visade med sina erfarenheter hur internationellt samarbete kan ta sig uttryck i olika åldrar och verksamheter, men ändå bygga på samma grundläggande nyfikenhet på andra människor.

Johanna berättade om projektet Stories Bring Us Closer, där berättelser och möten mellan elever i olika länder blev en väg till gemenskap, lärande och ökad förståelse för varandra. Det är något särskilt med hur berättelser kan föra människor närmare varandra, även när de lever i olika länder och har olika erfarenheter. Genom att dela sina tankar och upptäcka andras perspektiv får eleverna möjlighet att se både sin egen vardag och omvärlden med nya ögon.

Karin delade i sin tur erfarenheter från ett längre internationellt samarbete i förskolan där sagan om Rödluvan blev en gemensam utgångspunkt under ett helt år. Genom en berättelse som många barn redan känner till kunde deltagarna arbeta tillsammans över landsgränserna och samtidigt upptäcka hur andra barn tänker, berättar och lär. Det som särskilt berörde mig var hur relationerna mellan deltagarna växte fram och hur omtanken om varandra sträckte sig långt bortom själva projektuppgifterna. När ett vulkanutbrott inträffade på Island blev oron för de människor man lärt känna plötsligt väldigt konkret.

Deras gemensamma råd till andra pedagoger var samtidigt befriande enkelt: börja smått och utgå från något som du ändå hade tänkt arbeta med i undervisningen. Ett gemensamt sagoprojekt, ett julkort eller en fråga om hur en vanlig skoldag ser ut i ett annat land kan vara fullt tillräckligt för att skapa de första kontakterna. Det behöver inte vara komplicerat för att bli betydelsefullt, och kanske är det just när vi vågar börja i det lilla som de allra mest spännande möjligheterna öppnar sig.

En liten nalle som öppnar en stor värld

Jenny tog oss med till förskolans värld och berättade om hur nallen Sammy genom projektet Teddy on Tour fick resa till Slovenien och bli en länk mellan barn i olika länder. Genom nallens äventyr fick barnen upptäcka nya miljöer, dela med sig av sin egen vardag och lära känna andra barns erfarenheter. Jenny berättade också om hur projektet utvecklades tillsammans med barnen och hur viktigt det var att våga prova, vara nyfiken och ibland lära sig saker tillsammans. Det är något jag verkligen tycker om med hennes berättelse. Den visar att vi inte behöver vänta tills barnen blivit äldre för att låta dem upptäcka världen, och att internationellt samarbete kan växa fram ur något så naturligt som barns nyfikenhet och lust att berätta. Samtidigt påminde Jenny oss om att digitala verktyg i sig inte skapar lärande. Det är vad vi gör med dem, vilka frågor vi ställer och vilka möten vi möjliggör som avgör vilken betydelse de får.

Att ge eleverna mod att förändra

Brianne Mae bjöd på en annan stark berättelse, denna gång med fokus på identitet, mångfald, kreativitet och aktivt medborgarskap. Hon visade hur internationella samarbeten kan ge elever möjlighet att inte bara lära sig om världen, utan också upptäcka att de själva kan påverka den. Ett av hennes exempel handlade om elever som genomförde workshops om konflikthantering för andra elever, och jag började genast fundera över hur vi skulle kunna utveckla liknande möjligheter i våra egna skolor. Vi talar ofta om att förbereda eleverna för framtiden, men ibland undrar jag om vi inte behöver påminna oss om att de redan är en del av samhället. De har åsikter, idéer, erfarenheter och en förmåga att bidra som vi behöver ta tillvara mycket mer.

När internationalisering blir en del av skolans utveckling

Natasja och Ulrika gav oss ett annat, men minst lika viktigt perspektiv, när de berättade hur deras skola arbetar systematiskt med eTwinning och Erasmus+ som en del av skolans långsiktiga utveckling. Deras presentation visade hur viktigt det är att internationellt arbete inte enbart bygger på enskilda pedagogers engagemang, utan också får stöd genom skolledningens prioriteringar, tydliga strukturer och gemensamma mål. De beskrev hur de arbetar med förväntningar före, under och efter internationella aktiviteter, hur erfarenheter delas vidare och hur eleverna får möjlighet att utvärdera de eTwinningprojekt de deltar i. Jag fastnade särskilt för deras medvetna arbete med att inkludera eleverna i det internationella lärandet även när skolan inte genomför elevresor. Det är ett viktigt perspektiv, eftersom internationalisering aldrig får reduceras till frågan om vem som får möjlighet att åka någonstans. Det handlar om vilka möjligheter vi skapar för elevernas lärande, och hur vi ser till att dessa möjligheter blir tillgängliga för fler.

Minna lyfte under dagen också hur eTwinning och Erasmus+ kan komplettera och förstärka varandra, från de första digitala mötena till gemensamma projekt, mobiliteter och långsiktiga samarbeten. För mig är detta en viktig del av ett hållbart internationellt arbete, där relationer och lärande får fortsätta utvecklas över tid.

Flyktingsorg, härvaro och människors behov av tillhörighet

Charbel Gabros föreläsning Riva murar och bygga broar blev ytterligare ett av dagens starkaste ögonblick och gav mig många tankar att bära vidare. Han talade om vårt grundläggande mänskliga behov av att bli sedda, älskade och bekräftade, men också om hur migration och erfarenheter av att tvingas fly från sitt hemland kan påverka människor på sätt som inte alltid är synliga för omgivningen. Ett begrepp som verkligen fastnade hos mig som Charbel har myntat var flyktingsorg. Det är ett mycket talande begrepp som verkligen synliggör något viktigt att ha med sig i möten med andra.  Charbel beskrev hur sorgen över det som gått förlorat kan leva vidare mellan generationer. För den som tvingats lämna sitt hemland kan förlusten handla om så mycket mer än en geografisk plats. Det handlar om relationer, sammanhang, identitet och det liv man en gång hade, men aldrig fullt ut kan återvända till och hur man inte hittar sig själv i en ny kontext. Det som särskilt berörde mig var hans resonemang om hur sflyktingorgen går i arv, även när rötterna till det land som föräldrarna lämnat inte gör det på samma sätt. Barn som växer upp i ett nytt land behöver inte känna samma tillhörighet till föräldrarnas ursprungsland, men påverkas av den sorg, längtan och förlust som föräldrarna bär med sig utan att ha kopplingen till känslan. Vi fick avsluta med en enormt känslosam övning där vi på ett enkelt sätt fick sätta oss in i känslan att vara på flykt, att förstå skräcken, uppgivenheten, de val som man tvingas göra när man är på flykt, vad en person behöver gå igenom för att försöka sätta sig själv och sin familj i trygghet.

Charbel talade också om skillnaden mellan att vara närvarande och härvarande, ett ordval som verkligen fick mig att stanna upp, för vi kan befinna oss här rent fysiskt, leva våra liv, arbeta och gå i skolan, men samtidigt bära med oss känslor och erfarenheter som gör det svårt att fullt ut vara närvarande i det som sker omkring oss. Jag tänkte mycket på vad detta betyder för våra möten med barn och unga i skolan. Hur ofta ser vi egentligen hela människan bakom elevens beteende, reaktioner eller tystnad? Hur ofta försöker vi förstå vilka berättelser, förväntningar och erfarenheter som finns bakom det vi möter? Det handlar inte om att vi ska förklara varje människas liv genom hennes bakgrund, utan om att vi behöver vara öppna för att människor bär med sig sådant som vi inte alltid kan se eller förstå vid första mötet.

För mig blev Charbels föreläsning en stark påminnelse om att verklig inkludering börjar i relationen mellan människor och i vår vilja att lyssna, förstå och skapa tillhörighet och kanske är det också därför internationella samarbeten kan vara så betydelsefulla. När människor får mötas, dela sina berättelser och upptäcka varandras erfarenheter kan vi börja bygga broar där det tidigare funnits avstånd.

När allt hänger samman

När jag nu försöker samla alla intryck från dagen inser jag hur väl de olika sessionerna faktiskt kompletterade varandra.

Pernilla visade varför vi behöver stärka elevernas grundläggande färdigheter och arbeta för ökad likvärdighet, medan Gabriella gav konkreta exempel på hur internationella samarbeten kan skapa motivation och uthållighet i matematik och naturvetenskap. Evelinas berättelse visade hur språk kan bli en väg till medmänsklighet och förståelse, samtidigt som Jenny och Karin påminde oss om att dessa möten kan börja redan i de allra yngsta åldrarna. Johanna visade på hur hon som pedagog med små medel nådde väldigt långt.  Brianne Mae visade vilken kraft som finns i elevernas egna röster och möjligheter att påverka, medan Natasja och Ulrika tydliggjorde hur skolledning och hållbara strukturer kan skapa förutsättningar för ett internationellt arbete som utvecklas över tid och Charbel påminde oss om något som vi aldrig får glömma i allt vårt arbete med kunskapsmål, strategier, projekt och utvecklingsplaner, nämligen människan bakom varje berättelse.

Det är just i mötet mellan dessa perspektiv som jag tycker att eTwinnings verkliga styrka blir så tydlig och därför var dagen så genialiskt komponerad!

Vi behöver stärka elevernas grundläggande färdigheter, men också ge dem sammanhang där dessa färdigheter blir meningsfulla. Vi behöver utveckla deras digitala kompetens, men också deras förmåga att använda tekniken för att skapa relationer, samarbeta och förstå andra. Vi behöver undervisa om demokrati och medborgarskap, men också ge eleverna möjlighet att faktiskt uppleva vad det innebär att vara delaktig och kunna påverka och framför allt behöver vi skapa en skola där dessa möjligheter inte är förbehållna några få, utan där alla elever får möjlighet att upptäcka världen och sin egen plats i den.

Be the spark that lights change

Efter 20 år med eTwinning skulle man kanske kunna tro att jag har blivit van vid att höra fantastiska berättelser om internationella samarbeten. Men dagens konferens påminde mig om att det snarare är tvärtom. Ju fler erfarenheter jag får, desto tydligare ser jag hur mycket dessa möten kan betyda, och desto starkare blir min övertygelse om att vi behöver fortsätta skapa möjligheter för fler.

Jag lämnar Stockholm med många nya tankar, flera idéer som jag redan vill börja utveckla och en stor tacksamhet över att få vara en del av detta europeiska nätverk av engagerade pedagoger. Jag lämnar också konferensen med känslan av att det vi gör verkligen spelar roll, ibland på sätt som vi kanske inte ens kan förutse när vi startar ett projekt eller tar den första kontakten med en skola i ett annat land.

En internationell vänskap kan börja med en saga, en matematisk undersökning, ett julkort eller en liten nalle på resa. Den kan växa till något som förändrar en elevs självförtroende, syn på världen eller förståelse för en annan människa, och ibland kan den bli en relation som betyder oerhört mycket när livet plötsligt förändras.

Be the spark that lights change.

Jag tycker att de orden fångar något av det allra finaste med eTwinning. Vi behöver inte alltid veta hur långt en idé kan bära eller exakt vad den kommer att leda till. Ibland räcker det att vi vågar ta det första steget, öppna en dörr och ge våra elever möjlighet att upptäcka något nytt.

Efter en dag som denna, med både tårar, skratt, eftertanke och en enorm mängd inspiration, känner jag samma sak som när jag en gång började med eTwinning för 20 år sedan, fast kanske ännu starkare. Det finns fortfarande så många broar kvar att bygga, så många möten att möjliggöra och så många gnistor att tända och jag vill fortsätta vara med och göra just det!

Be the spark that lights the change.