När vi använder vår egen verksamhet som straff

Jag kommer ihåg när jag själv under min högstadietid fick sitta kvar ett antal gånger för att jag hade en förmåga att glömma ta med mig penna till lektionerna eller så kom jag försent två minuter. Straffet var att skriva ”Jag ska komma ihåg att ta med mig penna till varje lektion” alternativt ”Jag ska komma i tid till varje lektion” beroende på vilket beteende som skulle ändras. Det skulle skrivas 50 gånger på papper eller på svarta tavlan beroende på vad läraren hade lust till. En gång fick jag tillsammans med de andra kvarsittarna, ni vet de där notoriska kvarsittarna som hade lite andra beteenden att straffa än jag som annars nog sågs som relativt skötsam, vara ute på skolgården och plocka skräp. Minns att jag tyckte det var lite roligare.

Ingen pratade med mig om vilka strategier jag kunde använda för att bli bättre på att passa tiden eller hålla reda på pennorna…

På en skola jag tidigare arbetade på hade vi pricksystem som gick ut på att om en elev inte skötte sig enligt reglerna så fick han (oftast någon pojke…) en varning i form av en prick. Efter tre prickar så fick han, tillsammans med de andra som hade samlat på sig tre prickar, kvarsittning.

Kan säga att mycket tid gick till att hålla reda på vem som hade hur många prickar, för vad de skulle få prick för, när kvarsittningarna skulle vara, vem som skulle vara vakt… Det diskuterades om de skulle göra läxor och missat arbete eller om det kunde tas som en belöning och att de därför skulle göra något riktigt tråkigt så det inte kunde misstolkas som något annat än straff.

Jag hoppas innerligt att de har slutat med det för det verkade inte fungera särksilt väl. Det var nämligen samma elever som fick kvarsittning vecka efter vecka. Till slut kunde de säga till varandra Vi ses på kvarsittningen! Snacka om självuppfyllande profetia.

Det fanns lärare på skolan som inte gillade det här systemet men de gånger det kom upp till diskussion så var svaret alltid det samma. Tills vi har något som fungerar bättre så är det kvarsittning som gäller. Saken var ju att det inte fungerade…

Nu vet jag inte om kvarsittningar och pricksystem finns kvar men jag är nyfiken på om det är så. Jag är nyfiken på hur det i så fall motiveras, för vilka beteenden det gäller, vad som görs på kvarsittningarna och vilket resultat man får. Jag är nyfiken på om det räcker med en kvarsittning så har eleven helt plötsligt lärt sig att sköta sig bättre. Jag är riktigt nyfiken på vilken forskning som stödjer detta.

För jag kan inte riktigt koppla hur ett straff som kvarsittning ska leda till någon form av inlärning. Ett straff som dessutom är den egna verksamheten. Han har en poäng, Micke Gunnarsson, det blir ju nästan lite komiskt att skolan i sig ska fungera som ett straff, vilken syn har vi då på vår egen verksamhet?

För jag kan inte låta bli att fundera på hur vi kan använda all den tid som går till att sätta prickar, diskutera vilka beteenden som ska straffas, bestämma vaktscheman, kvarsittningstider, kontakta föräldrar för att berätta, ta konflikterna i klasserna om varför fick han ingen prick när jag fick och så vidare och så vidare.

Tänk om man i stället kunde använda den tiden till att prata med eleverna och hjälpa dem. Inte som straff utan som en gemensam problemlösning där man tillsammans tar reda på vad som ligger bakom beteendet och vad man tillsammans kan göra för att det ska bli bättre. Tänk om man använde all den tid till empatiskt lyssnande, till riktigt goda samtal där eleven lär sig att man kan lösa problem, att man kan få den hjälp man behöver, att man blir sedd och hörd och tagen på allvar och att läraren alltid finns där, alltid bryr sig. Det hade jag gillat. Gör ni så, så berätta gärna, jag gillar bra exempel från verksamheter som har tänkt till.

Och i stället för att diskutera kvarsittningar på konferenser så kan man som kollegor tillsammans göra kartläggning över elevers bristande färdigheter så man kan lista ut vad som är överkrav och vad som eleven behöver hjälp med och vilka krav som måste anpassas. Just en sådan lista, Bedömning av bristande färdigheter och olösta problem, som kan fungera som hjälp har Ross W Greene gjort och ni hittar en svensk översättning här.

För kom inte och säg att det inte finns tid till det. Speciellt inte om ni fortfarande har kvarsittningar…

Text: Linda Grann