Vad är ditt syfte med belöningar och bestraffningar?

Och visst skulle det vara skönt med ett barn som alltid gör som vi vill och aldrig säger emot? Användandet av guldstjärnor och annan form av teckenekonomi sägs också fungera enligt många så vad är då problemet? Problemet som jag ser det är att du måste fråga dig vad ditt syfte är med att få ditt barn att lyda och till vilket pris.

Jag läser på hemsidan www.mindrebrak.se hur vi kan förstärka “bra” beteenden med belöningar och åtgärda icke önskvärda beteenden med olika restriktioner där även straff, time out och att hålla fast barnet anges som nödåtgärder. Det ges även råd till skolor att man till exempel kan ha gemensamma belöningar.

Om barnen sitter tillsammans i grupper i klassrummet kan man till exempel ge gruppen som först har kommit in från rasten, som först har plockat iordning, som kan följa alla regler och så vidare, en belöning. De kan samla in guldstjärnor eller poäng som i sin tur kan leda till en överraskning eller bestämt pris som diplom, glass eller suddigum. Detta ska göra dem mer hjälpsamma och även påminna (fostra?) varandra. Låter väl bra?

Det blir så klart stora problem om man utgår från att barn gör rätt när de kan som Ross W Greene så klokt uttrycker det.

Det skapar då stora problem för barnet som inte kan komma i tid efter rasten (ingen tidsuppfattning, behov av tid till omställning, stress över en ostrukturerad rastverksamhet, rörig situation i kapprummet?). Barnet får således aldrig någon belöning i form av överraskning, glass eller suddigum. Inte barnets grupp heller. Risken är stor att andras gillande inte ökar utan snarare irritation. Det hjälper inte heller barnet till lärande om man bortser från lärande av att misslyckas ännu en gång. Samma för barnet som inte håller ordning på sina saker (bristande exekutiva förmågor, otydlighet var saker hör hemma?), ökad irritation från andra, ingen belöning och inget lärande.

Petra Krantz Lindgren berättar på sin hemsida www.petrakrantzlindgren.se hur belöningar även kan leda till att barnet väljer bort samarbete. Hon berättar om en episod från skolans värld där en pojke väljer bort att hjälpa en annan elev på rast för att komma in i tid för att kunna få sin belöning. Petra har också på sin hemsida argumenterat väldigt väl om varför hon inte tror på guldstjärnor som system. Läs gärna hennes utmärkta artiklar, några av hennes andra argument är:

1. Barns inre styrning sätts ur spel. När de börjar tvivla på sin egen vilja och även börjar lyda dem som vi kanske inte vill de ska lyda…

2. Barnet blir beroende av belöning som bekräftelse. Att inte längre ha förmågan att bekräfta sig själv för något bra man gjort utan att det krävs en yttre förstärkning.

4. Barnet börjar göra likadant mot sina syskon och vänner ”Mamma, om du gör en smörgås till mig så får du en kram!” Kanske inte riktigt det vi vill…

5. Barnet börjar förhandla om belöningar. Så klart drabbas det av inflation, en känsla av att vad tjänar jag på att göra något. Att inte städa sitt rum för att man vill ha det fint utan för att få något ytterligare.

Även förslag om vad en belöning kan vara, gör mig orolig. Förslag som materiella förstärkare kan vara allt från klistermärken till pengar men det förekommer även förslag på aktiviteter som att leka med sina föräldrar eller gå på bio om det gäller hemmet. Förslag till skolan kan vara att få vara lärare i fem minuter eller få lov att ha mössan på inomhus. Det finns även sociala förstärkare som beröm eller att bli lyssnad på utan pekpinnar. Jag behöver bara gå till mig själv för att veta när jag behöver bli lyssnad på som mest. Det är inte när jag “skött mig” utan när jag behöver få hjälp med något i livet. Är det inte samma för barn?

Carl Rogers sa redan för mer än 50 år sedan att det räcker inte att älska sina barn, vi måste göra det villkorslöst, för vilka de är, inte för vad de gör. Och jag tänker osökt på problem med stress, otillräcklig självkänsla och ett behov av att passa in i gruppen till varje pris som en risk i vår strävan att få barn att lyda. Jag ser en stor risk i att inte titta på vad som ligger bakom ett oönskat beteende, att fråga sig varför, vilka behov som finns bakom i stället för att leta efter en quick fix att få barnet att sluta med beteendet. Hur ska vi annars kunna hjälpa barnet utifrån sina behov och än så länge outvecklade färdigheter och samtidigt växa som människa med en övertygelse om sitt eget värde?

Alfie Kohn säger klokt i NY Times.com att vi bör göra barn delaktiga i beslut, vara uppmuntrande utan att vara manipulativa och aktivt föreställa oss hur det kan vara utifrån barnets perspektiv. Kanske blir det då inte så svårt att se orsaker bakom beteende, vilka behov som finns och hur vi kan hjälpa? För vill vi verkligen som han också säger, använda kärlek som ett redskap för att kontrollera våra barn?

Jag får erkänna motvilligt att även jag har varit och vänt i belöningsträsket. Såg det som ett alternativ för att få ordning i klasser och hade på den tiden ingen tanke eller kunskap på hur djupt orättvist det var för alla de elever som inte har förmåga att göra det jag önskade. Jag har och fortfarande kan hamna där hemma med mina egna barn även om det tack och lov är sällan numera. Om det är för att det sitter djupt rotat eller för att jag i stress glömmer allt jag tror på, vet jag inte. Jag vet i alla fall att det då är mitt problem, att jag inte på något sätt är felfri och kanske inte heller ska vara det men att jag kan städa upp och rätta till i efterhand. Jag kan i alla fall se att ansvaret inte ligger på mina barn utan på mig själv att hitta sätt att kommunicera som fungerar för oss alla samtidigt som jag får hitta mina sätt att hantera stress. Och jag blir inte hjälpt av att bli ignorerad när jag gör ”fel” och jag blir inte heller hjälpt av att få en guldstjärna när jag lyckas göra rätt. Jag blir hjälpt av att få finnas i ett sammanhang tillsammans med andra både när det råder enighet och när det hettar till. Så tror jag det är även för våra barn.

Text: Linda Grann