Borde inte skolan vara som ett besök på Liseberg? I alla fall ibland?

Se att livet ska levas, inte bara överlevas. Att hitta tillbaka till det lilla barnets förväntansfulla nyfikenhet på vad livet kommer innehålla. Att våga ta del av hela livet, inte bara de säkra karuseller som vi är vana vid utan våga prova det nya okända. Och att detta gäller skolan inte minst.

Hur gör vi då för att bibehålla det lilla barnets nyfikna ivriga lust till att lära? Hur det lilla barnet utmanar sig själv, vill, kan själv och med en okuvlig tro på sig själv och att det kommer gå! Min dotter på tre år kommer hem från förskolan och utbrister;

Mamma, idag har jag tränat på att gunga jättemycket! Jag behöver bara lite fart nu! I morgon ska jag träna ännu mer! Jag har lärt mig göra kullerbytta, kom ska jag visa!

För att sedan ivrigt ta min hand för att visa sina kullerbyttor.

Hon har börjat kalla förskolan för sin skola. Är det allt lärande som hon är med om varje dag som gör att hon stolt säger att hon ska till sin skola? Hemma läser hon storasysterns böcker och bläddrar i kapitelböckerna utan att förstå något av det som står där men med en insikt att där rymmer ännu en berättelse. Hon pekar energiskt på alla T hon kan hitta och för varje gång berättar hon att där står Tindra, tar ett papper för att skriva T och be mig hjälpa henne att skriva resten. Jag tror att hon upplever sitt liv som ett besök på Liseberg med en förväntan, nyfikenhet och glädje på allt som finns att uppleva och lära.

Hur gör vi då för att bibehålla det lilla barnets nyfikna ivriga lust till att lära? När slutar skolan vara som ett spännande äventyr där varje barn förstår och känner ända in i själen hur de är där för deras egen skull varenda dag varendaste år. Inte för lärarnas skull. Inte för föräldrarnas skull. Inte för betygens skull så de kan komma in på den ”rätta” gymnasieutbildningen så att de sedan kan komma in på den ”rätta” universitetsutbildningen för att sedan få det där riktigt bra jobbet (Vad nu det är egentligen?) för att sen…? Bli lyckliga? Spara till pensionen och då bli lyckliga? Tidigt börjar vi prata med barnen om framtiden och då inte som ett spännande äventyr som vi inte har en aning om utan mer som något som tidigt ska planeras inför.

Hörde nyligen en 11 årig flicka berätta om sin klasskompis som fick mycket skäll av läraren för att han inte var tyst på lektionerna. Flickan menade att skärper han sig inte snart så kommer han inte få något annat jobb än att stå i en korvkiosk! Är helt övertygad om att hon måste ha fått detta från någon vuxen. Vilken 11 åring skulle komma på tanken att huruvida du har förmågan att vara tyst på lektioner som 11 åring skulle ha något som helst med ditt senare yrkesval att göra! Det får inte ens ha något med ditt betyg att göra. Vilken 11 åring skulle på egen hand få den befängda idén att arbete i korvkiosk inte skulle vara ett bra arbete? 11 åringar är smartare än så men vi vuxna lägger över våra ”sanningar” allt för ofta på dem. Sanningar som vi bör skärskåda.

I skoldebatten talas det om mer prov, mer bedömningar som en väg för skolan att bli bättre. Vad skulle hända om vi i stället talar om våra svårigheter med att få vår undervisning så motiverande, meningsfull och lustfylld att varenda liten människa känner en förväntan inför varje ny dag i skolan? Om vi stället tillsammans funderar på vad vi ska göra så att varje barn fortsätter ha en treårings okuvliga tro på sig själv. Om vi på allvar tillsammans diskuterar hur vi kan säkerställa att varje liten människa blir sedd och hörd varje dag av någon vuxen. Om vi diskuterar på allvar hur vi tillsammans, de viktiga professionella och de viktiga föräldrarna, kan samarbeta, fånga upp barnen långt innan självkänslan får sig en törn. Långt innan någon liten människa ligger sömnlös av oro över en läxa eller ett prov. Att vi pratar om hur vi gör så att inget barn säger att nej, jag kan inte, det är inte lönt. Så att varje liten människa i stället känner att jag kan och jag vill utmana mig själv, jag är nyfiken, ivrig att lära mig nya färdigheter.

Vad skulle hända då? Kan jag då ta emot min nu treåriga Tindra men då hon efter flera år i skolan kommer hem och med samma iver vill berätta och visa vad hon tränat på, lärt sig och varit med om. Visar mig hur hon förstår hur världen hänger ihop, hur hon räknar ut och förstår ekvationer. Hur hon kan använda ett nytt främmande språk utan någon oro att det inte är grammatiskt korrekt. Vad som helst.  Men inte för min skull, inte för lärarnas skull och inte för planerandet av framtidens skull. Utan där allt är för hennes egen skull i nuet men i framtiden.

Text: Linda Grann