Vilken tur att jag fick chansen att vara med!

Hösten 2012 skulle vi ha ett möte på förskolan och en pedagog från varje avdelning skulle delta. Av en slump blev det jag och idag kan jag se tillbaka och tänka: Vilken tur att jag fick chansen att vara med.

På mötet träffade vi Elizabeth Florez som arbetar på CPI (Centrum för Pedagogisk Inspiration). Jag var nyfiken på vad som skulle hända och tänkte även: Vad förväntas av mig nu?

En av de första övningarna var att rita hur jag upplever hur det ser ut på förskolan idag och sedan min vision, min mirakelförskola. Hur skulle den se ut?  Var är jag?, Vad gör jag? , Vad känner jag?

Vi får endast några minuter på oss och jag tänker: Hur ska jag hinna rita?

Efter övningen får vi berätta för varandra om våra bilder. Det var ett bra sätt att visualisera våra tankar och våra mirakelförskolor för att plocka fram det som var och en av oss tycker är viktigast. Jag fick på ett djupare plan en inblick av hur mina kolleger tänker kring vår förskola.

Vi har gjort många övningar under våra möten och jag känner att vi blir ödmjukare inför varandra, vi är positiva, nyfikna, vi blir bättre på att kommunicera och jag tror att vi alla känner större arbetsglädje.

Vi har läst en del ur boken: En relationell pedagogik skriven av Sven Persson och Jonas Aspelin. Relation pedagogik grundar tanken på att människan växer, utvecklas och lär sig saker i relationer.

Det fick mig att fundera mer kring min yrkesroll på förskolan.

En del av de övningar som vi gör med Elizabeth, gör vi sedan med våra kolleger i arbetslagen. Antingen på arbetsmöten på kvällen eller i våra arbetslag.

Vi väljer olika ord som vi kopplar till lärarprocess och tillsammans med mina arbetskolleger

valde vi att lyfta fram ordet glädje, som vi ska arbeta vidare med under terminens gång. Kan glädje ge barnen ett livslång och lustfyllt lärande?Hur och när påverkar min egen glädje barn och vuxna i min omgivning?

Vid ett tillfälle skulle jag göra min egen tidslinje där jag skulle markera när jag som barn upplevde glädje? Det var en övning som blev mycket känslosam men på samma gång så tydlig för mig då jag kunde relatera till vad som är viktigt för just MIG i min yrkesroll.

Elizabeth inspirerar oss i referensgruppen och får mig att fundera mer kring olika frågor. Man måste ha tillit till sig själv för att komma vidare i sin utveckling. Hur och när synliggör jag mitt förhållningssätt i verksamheten?

Det har varit intensiva möten med referensgruppen. Vi skrattar, blir berörda, lyssnar intensivt, tar del av varandras tankar och funderingar. Det som känns extra viktigt är att vi gör detta arbetet tillsammans med alla våra kolleger och vi är på väg att hitta vår gemensamma vision för förskolan.

Jag ser fram emot vårt fortsatta arbete tillsammans i referensgruppen och med Elizabeth som inspiratör så gör vi vår resa med våra arbetskamrater.

Text: Birgitta Hofvander

Bild: Elizabeth Flórez