Komplext? Jadå.

Inför första sammankomsten kände jag mig glad. Dels för att vi var flera kollegor från Mediegymnasiet (min förra arbetsplats), dels för att jag äntligen skulle få bra genus- och normverktyg att arbeta med i skolan.  Någonstans förväntade jag mig också att jag skulle bli bekräftad i min, som jag trodde, redan stora insikt när det gäller jämställdhet och likabehandlingsfrågor.

Sexuellt likaberättigande kändes till exempel självklart för mig av flera skäl – och om någon var tolerant när det gäller funktionsnedsättning, klass, etnicitet och religion så var det väl jag? Dessutom var jag givetvis helt jämställd i min syn på manligt och kvinnligt. Kunde jag vara annat när jag vuxit upp mitt i 70-talets kvinnorörelse med föräldrar som alltid hjälptes åt med barn och hushåll?

Tårögda av vår egen generositet

Det behövdes inte många tillfällen med Elizabeth Florez, Karin Jannert Romée och senare Eva Bringéus, förrän jag började känna mig lite röd om öronen… För det första fick jag anledning att fundera över ordet “tolerera”. Jag hade ju varit så bra på att göra det. Under min egen skoltid på 70- och 80-talet fick vi ofta höra: “Idag får vi besök av en knarkare/homosexuell/afrikan/hindu/rullstolsbunden/blind etc.” Sen fortsatte fröken: “Han (alltid en han) berättar lite för oss, sen får ni ställa frågorna som vi har förberett. Sen får han äta tillsammans med oss i matsalen!” Ibland fick “han” till och med sitta vid vårt bord och vi kände oss högtidliga – nästan tårögda – av vår egen generositet. Det var ju så man såg på saken på den tiden, även om det inte var uttalat. Vi “vanliga” tolererade och tyckte lite synd om “de andra” och det skulle de på något sätt vara tacksamma för…

Anna, jag utmanar dig!

Som lärare var jag ganska säker på att jag aldrig gjort någon skillnad på killar och tjejer, invandrare och svenskar, “tjejiga/killiga” och “mindre tjejiga/killiga” tjejer/killar: “Jag har precis samma höga förväntningar på alla mina elever.”, menade jag. Så var det förstås inte riktigt. Elizabeth Florez sa plötsligt till mig under ett av våra pass “Anna, jag utmanar dig! Vågar du filma dig själv under en lektion för att se hur du agerar i klassrummet?” Jag kände mig utmanad och lite orolig. Skulle jag våga det? Nej, inte nu, inte förrän jag hade tänkt igenom det lite. Medan jag tänkte började jag lägga märke till följande i mitt möte med eleverna:

• Jag reagerade inte alltid när en kille tog ordet ut munnen på en tjej som höll på att svara på en fråga.

• Jag kände mig mer provocerad när tjejerna störde lektionen än när killarna gjorde det.

• Min röst lät olika när jag pratade med tjejer och killar – liksom mjukare till tjejerna.

• Jag tolererade mer slarv hos killarna än hos tjejerna.

Intersektionalitet och hegemoni

Att de normer och värdringar vi bär med oss i mötet med elever och kollegor inte bara handlar kön, det vet vi. Ganska snabbt i “Det komplexa genuspusslet” kom vi i kontakt med begreppet intersektionalitet. Det går inte att isolera genus ifrån etnicitet, socioekonomisk status, sexuell läggning, ålder, funktionsnedsättning och frågor om kultur och religion. Men det är just detta breda och nödvändiga perspektiv som gör det hela så komplext. Förutfattade meningar slingrar sig in i varandra och ibland kan det vara omöjligt att reda ut vilket som är vad.

När vi kom vidare i litteraturen (bl.a. R.W. Connels bok Maskuliniteter) fick jag ett verktygsord som gjorde det lite lättare för mig att strukturera: Hegemoni, en slags definition av den makt som ton- och normgivande grupper har i olika sammanhang. Ett tydligt exempel på hur det kan se ut är den heta debatt som blossade upp i media i början av 2012 efter Bengt Ohlssons inlägg på DN Debatt . Han frågar om man som kulturutövare i Sverige kan ifrågasätta vänstern. Ett annat exempel är den sterotypa bild av lesbiska som fortfarande tycks dominera.

Aktionsforskning

I våras blev jag färdig “Genuspilot”. Samtidigt var jag på väg bort från Mediegymnasiet, den skola som dittills varit min utgångspunkt. Vi hann precis sjösatta vår aktionsforskning om språk och genus under ledning av Eva Bringéus. Jag och min dåvarande kollega Sanne Cederstam jobbade med högläsning för våra 1:or. Vi läste högt för dem ur skönlitteratur som tog upp olika typer av utanförskap kopplade till genus och andra likabehandlingsfrågor – bl.a. i Kristian Lundbergs “Yarden” och Susanna Alakoskis “Svinalängorna”. Jag – och många andra genuspilotkollegor – redovisade våra handlingsplaner på varsitt litet seminarie under Skolverkets nationella erfarenhetskonferens i Stockholm. Vi fick en fantastisk respons och det kändes verkligen som vi var någonting viktigt på spåren…

Ny skola, nya utmaningar

För min del fortsätter aktionsforskningen på Värnhemsskolans Barn- och Fritidsprogram, min nya arbetsplats. Jag följer handlingsplanen med vissa justeringar, vilket innebär högläsning ur litteratur som tar upp olika typer av utanförskap, kopplade till likabehandlingsfrågor. Varje tillfälle följs av reflektioner i diskussionsform eller skriftligt precis som tidigare, men nu tillsammans med kollegan Gabriella Millo Tranmark. Dessutom startar jag och min genuspilotkollega Irene Mårtensson upp ett helt nytt projekt; “Normer och värderingar i relationer” med våra 1:or i januari 2014.

En gång genuspilot – alltid genuspilot

Flera nya kollegor håller just nu på med sin utbildning “Det komplexa genuspusslet” och ännu fler behövs – inte minst här på Värnhemsskolan. Vi som är färdiga genuspiloter träffas fortfarande tillsammans med Elizabeth, Karin och Eva och diskuterar våra erfarenheter ute på gymnasieskolorna. Alla är på gång med någonting – och det har bara börjat! Att ses då och då är en perfekt form av återkoppling som stärker och utvecklar den fina satsning som “Det komplexa genuspusslet” är för en stad som Malmö. Jag är lyckligt lottad som får vara med.

Anna W Gustafson, genuspilot och lärare på Värnhemsskolan